Jorden runt – möt tre internationella eldsjälar

Parid Ridwanuddin: ”De stora utsläpparna måste betala”

Med hjälp av Parid Ridwanuddin från den indonesiska miljöorganisationen Wahli har fyra invånare på den lilla ön Pari dragit den schweiziska cementtillverkaren Holcim inför rätta i Schweiz. De kräver kompensation för den negativa påverkan som de anser att Holcim har på klimatförändringarna vilka i sin tur hotar hela ön Paris existens.

Vad är Wahlis roll i detta?

– Vi vill tillsammans med de fyra käranden ställa Holcim till svars för de utsläpp företaget orsakar och som leder till klimatförändringar. Bolaget behöver minska sina utsläpp med 69 procent till 2040 och betala de kärande för de skadar som klimatförändringarna leder till och de utgifter som krävs för att öns invånare ska kunna hantera effekterna av klimatomställningen.

Och på ett mer generellt plan?

– Världens stora utsläppare av koldioxid har ett stort ansvar att betala för den globala klimatkrisen. Vi vill också visa världens offer för klimatkrisen att de kan välja en juridisk lösning för att ställa alla stora utsläppare till svars.

På vilket sätt är Pari hotat?

– Det är en pytteliten ö, 41 hektar stor, med närmare 1 500 invånare. Enligt våra beräkningar har 11 procent av ön redan försvunnit på grund av stigande havsnivåer. Vi ser allt oftare att ön svämmar över vilket leder till att hus och båtar förstörs och fiskenäringen hotas. Om inte utsläppen minskar kommer ön att försvinna helt, liksom andra samhällen i liknande situation världen över.

Ni har tidigare även bistått invånarna på ön Wowoni?

– Vi stöttade invånarna där när de 2019 tog ett lokalt kinesiskt dotterbolag, Gema Kreasi Perdana, till domstol. Bolaget ville bryta nickel på ön. I mars i år dömde domstolen till invånarnas fördel och avslog företagets alla krav. Gruvbrytningen stoppades. Med det utfallet i ryggen kommer vi nu försöka förbjuda all form av gruvverksamhet på alla öar i området.

Läs också: Passion för havet
Läs också: Hon kämpar för rättvisa i fiskeribranschen

Sinegugu Zukulu: ”Det handlar om liv och död”

I april tog Sinegugu Zukulu, tillsammans med Nonhle Mbuthuma, emot det prestigefulla Goldman Environmental Prize för sitt arbete med att stoppa oljebolaget Shells borrande efter gas och olja i havet intill mpondofolkets land i Sydafrika.

Vad betyder priset för er?

– Det betyder mycket. Vi kan inte sitta still och se på när ekosystemen förstörs. Som urfolk är vi beroende av den här miljön så det är inget snack om att vi måste göra något när våra liv står på spel. Priset stärker oss och motbevisar dem som anser att vi gör fel.

Men ni har också stoppat annan exploatering?

– Efter 20 års kamp stoppade en domstol även ett australiskt gruvbolag här för att det utgjorde ett hot mot miljön och våra levnadsförhållanden. Vi försvarar vårt land som är mycket viktigt för vår identitet, vad vi lever av och vattnet vi behöver. Att folk vill bryta mineral här visar bara att de inte bryr sig om miljön och ekosystemen eller alla som är beroende av dem.

Tror du att fler företag kommer framöver?

– Jag tror aldrig att de kommer sluta så länge mineralerna ligger kvar. Vi kommer aldrig få vara i fred. Vi får fortsätta skydda vårt land, såsom våra förfäder gjort, som vi gör och som framtida generationer kommer att få göra. Om våra floder, gräsmarker och hav förorenas, vart ska vi ta vägen? Våra äldre har alltid sagt: över våra döda kroppar. Och det är precis vad det handlar om.

Vad driver dig att fortsätta?

– Mellan 150 och 200 miljöförsvarare dödas varje år för att försvara sina marker. De multinationella företagen stoppar inte för något för att få vad de vill ha. Vi kan inte bara sitta med armarna i kors, utan måste fortsätta även om de dödar oss.

Varför är er kamp viktig?

– Människan behöver natur och god miljö för att leva, det gäller även ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen. Alla behöver ren luft, vatten och bördiga jordar. Det handlar om liv och död för vi är alla beroende av det.

Läs mer om miljörätt: Försvarar dem som försvarar

Läs också: Höjda röster från Amazonas

Abby Bucad: ”Vi stod upp för vår rätt”

I maj i år beslutade en domstol i Filippinerna att 90 bönder i den lokala organisationen Makisama Tinang skulle få tillgång till 68,1 hektar åkermark som de kämpat för i nästan tre årtionden.

Berätta, vad är det som har hänt?

– Vår mark tillhörde tidigare den dominikanska kyrkan som på 1980-talet beslutade att låta de bönder som brukat marken åt prästerna också få äga den. Genom landreformen 1995 fick vi rätt till 200 hektar, men de lokala politikerna dolde detta för oss och brukade den själva. När en bonde 2016 frågade varför bönderna fortfarande inte själva ägde marken fick vi reda på att vi var 236 bönder som faktiskt själva var ägare, så vi bildade en organisation och gick till domstol.

Vad gjorde politikerna då?

– De ville inte lämna marken ifrån sig men vi fick mycket hjälp av olika organisationer. I juni 2022 grep polisen mig och flera andra bönder och studenter som stöttade oss. Vi fick sitta tre dagar i fängelse. Det var fruktansvärt och något jag aldrig glömmer.

När ni nu vunnit, vad gör ni då?

– Det har varit en lång väntan, nästan 30 år, men nu kan vi 90 bönder som drivit det här formellt bruka 68,1 hektar. Från början var vi 236, men de andra 146 har valt att inte kämpa för den mark de har rätt till eftersom de är så rädda för vad som kan hända dem. Vi andra stod upp för det som är vår rätt, vann en liten seger och nu vill vi arbeta, men vi måste först försöka få ihop resurser och material för att kunna odla ris.

Vilka andra skillnader ser du?

– Politikerna som använde marken odlade sockerrör i stor skala. Vi levde utefter floden förr, utan varken mark att bygga hus på eller att odla. Nu har vi det och kan odla på mer småskalig nivå på ett för miljön bättre sätt.

Har du själv mark?

– Marken var från början min pappas, men han gick bort när jag var två år så jag har tagit över den.