Klimataktivisten Vanessa Nakate vägrar vara tyst

– Problemet är inte att vi är tysta. Våra röster fattas inte. Problemet är att ingen lyssnar på oss, våra åsikter lyfts inte fram. Det finns tusentals aktivister i de länder som är värst drabbade av klimatförändringarna men dessa röster ges inget utrymme i debatten, säger Vanessa Nakate.

Hon sitter hemma i Kampala, Ugandas huvudstad, och ljuden från gatan hörs svagt i bakgrunden. När hon talar är det svårt att förstå att det finns de som inte lyssnar. Vanessa Nakates röst är tydlig och klar. Budskapet säkert.

– Jag vill få människor att förstå att klimatförändringar inte bara handlar om väder och statistik utan om människor och allt som utgör livet, säger hon.

Bestämde sig för att agera

Det har gått tre år sedan hon själv började förstå vidden av klimatkrisen och det hot som den utgör för mänskligheten. Vanessa Nakate var då 22 år.

– Plötsligt var det så många frågor som föll på plats. I Uganda hade jag ju redan sett effekterna av klimatförändringarna i form av översvämningar, jordskred och torka. Jag bestämde mig för att göra något men jag visste inte vad.

Hon började utforska ämnet på djupet och upptäckte snart proteströrelsen Fridays For Future och Greta Thunberg.

– Jag blev väldigt inspirerad och ville agera, men jag vågade inte. Första strejken höll jag tillsammans med mina syskon och kusiner på en söndag i början av 2019. Jag hade helt enkelt inte samlat tillräckligt med mod till att strejka på fredagen, säger hon med ett skratt, och berättar hur den lilla gruppen aktivister åkte runt till olika platser i Kampala och höll upp sina plakat som de skrivit kvällen före.

– Folk verkade tycka att vi inte var riktigt kloka. Men det var en dam som var positiv. Hon förstod vad vi höll på med och var glad över att vi lyfte miljöfrågan.

Vanessa Nakate började arrangera skolstrejker, hon grundade rörelsen Rise up Climate Movement som samlar unga klimataktivister från hela Afrika och startade en kampanj för att uppmärksamma och rädda regnskogen i Kongobäckenet. Ibland stod hon ensam på fredagarna och protesterade.

– Folk som gick förbi tyckte att jag slösade bort min tid och sade att jag borde göra något vettigt med mitt liv. Mina föräldrar förstod inte heller riktigt vad jag höll på med, men de lät mig hållas eftersom det var vad jag ville göra. Nu har jag deras fulla stöd.

”Större än bara väder och statistik”

Vanessa Nakates skara av följare växte liksom den internationella uppmärksamheten. Bara några månader efter den första strejken blev hon bjuden till FN:s klimatkonferens för unga i New York, och talade därefter på klimatmötet COP25 i Madrid. Hon träffade flera aktivister och nätverket växte.

I klimatdiskussionerna talas det mycket om väderförändringar. Om torka, översvämningar och extrem hetta, men sällan om efterverkningarna av den här typen av katastrofer. Det vill Vanessa Nakate ändra på.

– Det är vad som händer efter regnen eller torkan som gör klimatförändringar till något mycket större än bara väder och statistik. Klimatkrisen handlar om hur miljoner människors liv slås till spillror här och nu.

Allt hänger ihop. Bönder som inte längre kan försörja sig på sina odlingar och flickor som tvingas hoppa av skolan är två exempel på vad klimatförändringarna verkligen innebär, förklarar Vanessa Nakate och börjar räkna upp flera av FN:s globala mål som aldrig kommer att uppnås utan en lösning på klimatfrågan: minskad fattigdom, fred, en värld utan hunger, ökad jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättrad hälsa.

– Politikerna måste förstå att vi befinner oss i en klimatkris. Den är inget som kommer att ske i framtiden. Den är redan verklighet.

En av de enklaste och snabbaste lösningarna är bättre utbildning. Barn och ungdomar är morgondagens ledare, aktivister och forskare, och de måste lära sig att de kan vara en del av lösningen, anser Vanessa Nakate.

– Flickor och kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarna, men om flickor fick lära sig om klimat och miljö skulle de få bättre förutsättningar att möta utmaningarna.

Avgörande tillgång till internet

Under coronapandemin har Rise up Climate Movement ställt in all skolverksamhet och Vanessa Nakate och hennes kollegor har fått lägga om sin strategi.

– Vi brukar besöka skolor för att undervisa elever om miljö och klimat men nu har skolorna varit stängda och många barn har inte tillgång till internet. Men vi som har uppkoppling och datorer har fortsatt arbeta under pandemin och gjort allt vi kan för att påminna våra ledare om att klimatkrisen inte har tagit paus. Vattennivåerna i Victoriasjön stiger, hus förstörs och åkermark läggs under vatten. Klimatkrisen fortsätter även under corona, säger Vanessa Nakate.

I november kommer hennes bok A Bigger Picture. Där berättar hon sin historia och hur vi kan bygga en framtid som inkluderar alla. Samtidigt poängterar hon att boken inte enbart handlar om henne själv, utan om de många unga människor som idag står på barrikaderna och protesterar.

Samma månad som boken publiceras håller FN sin nästa stora klimatkonferens, COP26, i Glasgow. Vanessa Nakate ifrågasätter hur inkluderande mötet egentligen kan bli när många inte kan vara med på grund av att de inte blivit vaccinerade mot covid-19. Visst går det att koppla upp sig via nätet och delta i diskussionerna, men då blir det en fråga om vem som har tillgång till internet och en tillräckligt bra uppkoppling för att kunna delta.

Hon återkommer ofta till frågor om representation och inkludering. Det är kanske inte så konstigt. Vid World Economic Forum i Davos 2020 beskar bildbyrån AP ett foto på fem unga klimataktivister. När bilden först publicerades var endast de fyra vita ungdomarna med på fotot. Inte Vanessa Nakate.

– På presskonferensen före händelsen hade jag talat om vikten av att ge alla röster utrymme. Jag blev väldigt illa berörd när jag såg bilden och insåg att mitt budskap gått förlorat och att mitt namn var borta. Det var som om hela jag var utsuddad. Precis som miljoner röster från de länder som är värst drabbade av klimatförändringar. Men det var inte vad de gjort med fotot som gav sådant eko, utan att jag inte höll tyst. Jag protesterade och jag fick oerhört mycket stöd. Vi kommer aldrig att uppnå klimaträttvisa om några länder, några samhällen, några röster lämnas utanför.