Klimatcyklisten nådde fram och ut

Dorothee Hildebrandt demonstrerar vanligtvis för klimatet varje vecka hemma i Katrineholm, där hon startat GrandmasForFuture. Förra året cyklade hon till klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Sveriges Natur intervjuade henne i juli inför resan till Egypten.

Innan resan berättade du att den handlar om att våga ta de obekväma stegen. Hur har resan gått, blev det obekvämt?

– Ja, du kan föreställa dig när man är iväg i fyra månader och övernattar i genomsnitt en natt på varje ställe. Bara att packa igen varje morgon är obekvämt. Sedan är det inte alltid så lätt att cykla eftersom det är höga berg. Grusvägar var jättebesvärliga för mig som inte är så ung. Jag är inte en sån som kör runt med mountainbike eller sådär. I Syrien blev det så dumt att jag inte kunde ta ut kontanter för att ta mig in i Jordanien. Men gränsvakten gick faktiskt och frågade andra om de ville ge lite pengar till mig, så att jag skulle få ta mig in.

Har du fått annan hjälp längs vägen, förutom med husrum?

– Ja, uppför branta backar har jag inte ens kunnat leda cykeln, eftersom det är tungt med elcykel med packväskor. Då har jag fått hjälp av passerande bilar som kört väskorna eller hela cykeln. Och så har jag liftat. En gång kom trafikpolisen i en backe och de stannade faktiskt och kunde ta med mina väskor upp. De sa att jag skulle vara försiktig, för det är farligt att cykla där. Jag tänkte “Jag vet att det är farligt, men vad ska jag göra?”. 

Dorothee ville ta landvägen hela vägen, men Turkiet har stängt sin gräns mot Syrien. Och den turkiska färjan direkt till Egypten stod still på grund av covid. Från Turkiet gick istället en färja till Libanon, och därifrån var det öppet till Syrien. Färden fortsatte till Jordanien med sikte på Israel. Men gränsen mellan Israel och Egypten är också stängd, så det fick bli färja från Jordanien innan Dorothee slutligen nådde Egypten.

Hur var det att komma fram till klimattoppmötet? Var det som du tänkt dig?

– Nej, absolut inte. Först kom jag inte in över huvud taget och missade två dagar. Jag hade ansökt och försökt med allt jag kunde tänka mig, men som privatperson var det inte möjligt. Man skulle vara medlem i någon enskild organisation för att få tillgång till deras gröna zon, och då når man ändå inte den blå zonen. [Den inre förhandlingszonen, Reds.anm.]

Jag läste att du träffade Egyptens president al-Sisi, hur gick det till?

– Det var ganska roligt, för jag hade fått massa meddelanden från en minister och trodde att någon skojade med mig, det var inte klokt. Jag skrev att de skulle sluta. Men det visade sig att presidenten hade sett mig i en tidning och ville träffa mig dagen efter. Medarbetarna hjälpte mig med vad jag ville mot att jag cyklade med presidenten, så jag berättade att jag önskade tillträde till konferensen. De försökte hjälpa mig med min cykelbroms också, men de har inga cykelmekaniker häromkring.

Sedan fick du till slut komma in?

– Ja, jag fick ackreditering till den blå zonen där FN och alla länder hade sina paviljonger. Det var teman och föredrag. Jag hade förväntat mig att man skulle kunna lyssna till förhandlingarna direkt där inifrån, men man fick inte ens reda på var förhandlingarna var. Man kunde lika gärna sitta hemma framför TV:n och se vad de berättade. Det var en besvikelse, när jag äntligen fick den där efterlängtade ackrediteringen. 

Läs mer: Svagt resultat på klimattoppmöte

Du var med på COP26 i Glasgow, var det färre miljöorganisationer på plats i år?

– Ja, det var absolut en stor skillnad. I Glasgow hade vi stora demonstrationer, men de fanns inte här. Jag hade läst att det skulle finnas ett anpassat område för demonstrationer en bit ifrån själva COP, men ingen visste var det där området var. Förmodligen fanns det inte, man bara sa det.

Hade ni som var på plats någon möjlighet att påverka beslutsfattarna?

– Eftersom man aldrig fick se dem så hoppas jag bara att de läser alla intervjuer som gjorts med mig, så att de får reda på vad folk gör och tycker. Det är enda sättet, eftersom man inte kom nära dem. Jag är väldigt tacksam att jag kom ut i media som jag gjort, och hoppas verkligen att det gör någon verkan. 

Vad vill du nå ut med? 

– Jag har två frågor till ledarna. Den första är om de inte skäms när de förhandlar och skriver på papper och sen åker hem och gör saker som går stick i stäv med vad man kommit överens om. Så som Joe Biden och Boris Johnson gjorde, som skrev på avtal med oljeindustrin. Sen undrar jag om de inte skäms inför sina egna barn? Jag tycker att barnen är värda att ledarna agerar nu. De har dragit ut på det alldeles för länge.

Nu har du cyklat till två klimattoppmöten. Vad tror du om COP28 i Dubai nästa år?

– Jag kommer förmodligen hem till sommaren, så det är omöjligt att hinna ner. Och så vill jag behålla min lägenhet. Jag får inte vara borta i mer än ett år. Men jag antar att det blir skönt att komma hem också. Kanske någon annan känner sig manad att cykla till Dubai! Jag tror nog att det blir ännu värre än Egypten, Förenade Arabemiraten är inte heller så demokratiskt.

Hur blir hemresan till Sverige?

– Jag blir lite fundersam, eftersom det blir kallare. Jag hade hört att det aldrig blir kallt här riktigt, men vi får se hur det blir nu. Jag har i alla fall tänkt ha semester innan hemresan, så det hinner bli varmt innan jag kommer hem. Jag ska cykla till Kairo och hoppas jag kan göra utflykter till pyramiderna. Men jag får se, för jag har inte så mycket pengar kvar nu. Jag tänker försöka besöka Israel och Palestina också, där jag inte varit än. Jag har hört att det ska vara kallt där också, men det vore synd att inte se de länderna när jag nu är så nära. Man vet aldrig om jag kommer hit igen.