Han har räddat nästan 200 skogar

För Mats Karström är skogens arter vänner, precis som människor.

– En del fattar man tycke för direkt och vill träffa igen, de berör på djupet med sin berättelse. Den här ringlaven är en av mina bästa vänner, precis som trådbrosklaven och bombmurklan. De har hjälpt mig att skydda så många skogar.

Luppen är närgånget riktad mot en spenslig vit hänglav som växer på en gammal gran. Mats Karström visar hur bålen spricker upp i ringar, förklaringen till namnet.

– Den är också väldigt mjuk att ta på. På norska heter den mjuktjafs.

Han klassar den som en av fyra ädelhänglavar, lika häftiga för de intresserade som varg, havsörn eller lodjur.

Vi befinner oss i en hotspot mitt i den stora gammelskogen Jelka-Rimakåbbå (Jielkká-Rijmagåbbå på samiska). Ett litet område på knappt hundra gånger hundra meter där rödlistade rariteter nästan växer på varandra.

– Här sammanfaller orördhet med en varm, fuktig plats och kalk i marken. Då kan man hitta nästan vad som helst. Nirvana för en biolog.

Vid den lilla bäcken lyser den sällsynta röda trolldruvan, på en myrstack strax intill har ”månlandaren” kamjordstjärna en av sina nordligaste växtplatser. Och bara någon decimeter från jordstjärnan hittade en av Mats Karströms gymnasieelever den ovanliga marksvampen kopparspindling.

Har lärt upp tusentals

I somras blev det klart att hela området, nästan fem kvadratmil gammelskog, skyddas som naturreservat. En process som han jobbat med ända sedan 1986.

Då hade den unge biologen Mats Karström just flyttat från Stockholm till Vuollerim. Till ett lärarjobb och en kvinna, men med en gnagande oro att hamna vid sidan av livet och biologin.

Det blev precis tvärtom. Både med livet och biologin. Skogarna i området som ansågs artfattiga, skräpskog redo att huggas, visade sig vara okända skattgömmor när han började inventera.

I Jelka var det bråttom, statliga Domänverket planerade för avverkning. Mats Karström ledde exkursioner för att ta fram fakta och startade Steget Före, en studiecirkel och skogsgrupp inom den lokala Naturskyddsföreningen.

– Jag tvingades sätta ord på saker jag hade i bakhuvudet för att kunna förklara för andra. Vi vände på allt och tog de ovanligaste arterna först.

Eftersom det inte fanns någon bra metodik för att kvantifiera skogars naturvärden skapade han en egen. Den kom sedan att bilda skola både i Sverige och utomlands.

Det blev grunden för professionellt naturvårdsarbete med exempelvis nyckelbiotoper. Totalt har han lärt upp över 6 000 personer i Steget Före-metoden.

Värdefulla naturskogar identifieras med hjälp av ett litet antal signalarter, ordnade i pyramider. Hittar man arter i basen, till exempel rosenticka eller ullticka, vet man att det är en naturskog utan stor påverkan av skogsbruk.

Arter i pyramidens topp, som ostticka eller ringlav, visar att skogen varit orörd mycket länge och har höga naturvärden. De kan rädda en skog från avverkning.

Just ringlaven blev avgörande för skyddet av Jelka-Rimakåbbå. Ett tydligt bevis på skogens tusenåriga kontinuitet.

Bybor från Porjus och Jokkmokk som inte ville bli av med sin friluftsskog tog med sig värdepyramiderna ut och hjälpte Steget Före att inventera. Tillsammans fann de ringlav på över 20 000 träd i skogen. En lav som tidigare bara hittats på ett par hundra platser i hela landet.

– Det har nog bara hänt en enda gång i historien, att jägarna lämnar älgjakten och far för att leta lavar. Och sen ställer sig på rad och säger att de vill ha kvar sin skog. Det kändes stort.

”Envis och strategisk”

Första slaget var vunnet, men kriget hade bara börjat. Domänverket drog skogsbilvägar till mitten av skogen och tog upp några mindre hyggen – en taktik för att förstöra karaktären av intakt urskog, enligt Mats Karström.

Men han och Steget Före gav inte upp. Varken om Jelka eller de andra värdefulla skogar de fann under de första inventeringsåren.

Genom åren har han lagt tusentals ideella timmar på tuffa förhandlingar med skogsbolag, Naturvårdsverket och länsstyrelsen. I höstas blev det klart med långsiktigt skydd för 33 skogar på skogsbolaget SCA:s marker.

Just nu förhandlar han om 39 skogar till med statliga Sveaskog.

– Under 2023 hoppas jag gå i mål med att rädda minst 200 skogar, 150 av dem med långsiktigt skydd som naturreservat eller naturvårdsavtal. Tänk om jag hade vetat hur lång tid det skulle ta när jag började…

Att man lyckats skydda så mycket beror bland annat på tajming och plats, enligt Mats Karström.

Det fanns en grupp som ville skydda, men hade han kommit lite senare hade de flesta skogar redan varit borta eller förstörda. Myndigheter och skogsbolag behövde en metod för att kvantifiera naturvärden. I Jokkmokk fanns både urskog och stora kalhyggen. Det gjorde det lättare att utveckla metodiken.

Uppmärksamhet från forskarsamhälle och medier gav legitimitet och gjorde att maktfullkomliga bolag lyssnade. Mats Karström har bland annat belönats med Artdatabankens naturvårdspris och blivit utsedd till Årets miljöhjälte av Världsnaturfonden (WWF).

– Sedan har jag varit väldigt envis och strategisk. Jag gillar att förhandla men är noga med att även motparten ska känna sig nöjd. Det ska synas när de gör något bra.

Som naturvetare känner han sig ibland lite kantig, strukturerande.

– Samtidigt är jag en känslomänniska. Det är en styrka att ha båda sidorna, men ofta jobbigt. Jag har lättare för att bli ledsen än arg. För mig är det här på liv och död.

Kampen har en mörk sida: stress, ständig oro för att inte räcka till, sorg över ovärderlig natur som ändå gått förlorad. Flera gånger har han gått in i väggen och blivit sjuk.

Nu ser han fram emot att kunna släppa taget. Bara gå på lust i artjakten igen, som på den gamla Fältbiologtiden.

Förebilden: Linné

På en gammal sälg intill en skogsbilväg växer en av Mats favoritsvampar, dofttickan. Anisdoften känns tydligt på nära håll.

– Den luktar så gott! När vi började leta fanns bara ett tjugotal fynd i Sverige, vi hittade 200-300 i kommunen. Det här är en av de arter som räddat flest skogar, och som Sverige har ett särskilt ansvar för.

Den gräddvita svampen vittnar om skogens ålder och ekologi, men har också intressant kulturhistoria. När Carl von Linné reste i Lappland 1732 var den inte så ovanlig. Han skrev att samepojkarna använde den som parfym när de uppvaktade. Mats har själv träffat en gammal ungkarl i Messaure som fortfarande lade den i sängen, förhoppningsfullt.

Linné är en förebild som också har en personlig koppling. En förfader till Mats fru Ginger klädde Linné i samisk dräkt och huset de bor i är ett av två i Vuollerim som fanns där redan när han besökte byn.

För några år sedan blev två nya arter uppkallade efter Mats arbete med att skydda skogar: vedgallmyggorna Peromyia karstroemi och Campylomyza stegetfore.

– Det var grymt häftigt, kändes som att träffa Linné på något sätt. Att få finnas med i hans systematik. Då grät jag.

Men han har också gråtit över förlusten av skogsmiljöer som Linné beskrev i sin lappländska resa.

I samband med Linnéjubileet 2007 lyckades Mats hitta flera tidigare okända platser som mirakulöst nog klarat sig orörda i nästan 300 år. Bland annat träden som Linné stod vid när han första gången såg mot fjällen. Mats ville lansera dem som världsarv men fick inget gehör i kommunen. Några år senare var de borta.

Från fågeltornet vid Luspebryggan på andra sidan Stora Lulevatten kan man se Jelka-Rimakåbbås gamla granar breda ut sig som en böljande sagoskog i sluttningen, ända ned till älven. Den mörkgröna trädhorisonten löper obrutet och ostört vidare västerut mot blånande fjällmassiv.

Hit åker Mats Karström när han känner sig olycklig. För att skåda fågel och för att se den skyddade skogen som var startpunkten för Steget Före, ett kvitto på att allt slit lönat sig.

Men det finns faktiskt en helt annan början här också. Hit åkte nämligen Mats Karströms föräldrar på sin bröllopsresa. Destinationen var en kompromiss.

– Mamma ville till Wien eller Italien och pappa till Sarek. Det slutade med att de tältade i Luspebryggan. Det regnade in, mamma grät och ville åka hem, pappa längtade till fjällen.

Ingen vidare start, kan tyckas. Men äktenskapet höll och Mats Karström har räknat ut att han bör vara avlad just precis här, med storskogen som han kom att rädda som fond.