Lisa Röstlund gräver i livets korridor

Som grävande reporter går det inte att låta sig styras av reaktioner. Lisa Röstlund har skrivit om hedersförtryck, vårdskandaler och korruption.

Hon är van vid att få kritik. Men ett ämne sticker ut som extra känsligt, ett ämne som hon från början inte ens betraktade som värt att arbeta med journalistiskt men som så småningom ledde till en hel bok. Det handlar om den svenska skogen.

– Jag har aldrig tidigare skrivit om något som väckt kritik från så många håll. Jag visste ju att det finns många starka intressen kopplade till skogen så jag var beredd på reaktioner, men kanske inte i den omfattningen eller formen, säger hon.

Fick en Guldspade för sin skogsgranskning

Boken Skogslandet publicerades 2022 och tar avstamp i en serie artiklar som Lisa Röstlund skrivit för Dagens Nyheter (DN), men den innehåller också delar som aldrig tidigare publicerats.

Kritiken handlade mycket om att ifrågasätta Lisa Röstlunds förmåga och roll. Hon utmålades som aktivist och kallades partisk och okunnig om ämnet.

Samtidigt hyllades Skogslandet av andra. Hösten 2022 mottog hon det prestigefyllda priset Guldspaden för boken. I dag beskriver Lisa Röstlund skogen som ett minfält och ser på reaktionerna som ett symptom på något större.

– Jag väljer att se det som en fascinerande historia och jag tänker att man måste prata om det, vi journalister behöver stötta varandra samtidigt som vi ibland behöver bli tuffare faktiskt. Det är klart att man kommer möta motstånd när man skriver om system som i grunden är ohållbara. Det ingår i jobbet och det måste man ta.

Aktuell med två böcker

När Sveriges Natur träffar Lisa Röstlund i slutet av februari har hon precis återvänt till jobbet som grävande reporter på DN. Hon har varit tjänstledig i sju månader för att jobba med inte bara en utan två böcker.

Den ena är en granskning som går under namnet Norgeparadoxen och ges ut i maj 2025. Boken handlar om den norska oljan, om pengarna den har skapat, lösningarna den påstås bidra till och om utsläppen den orsakat. Parallellt med Norgeparadoxen har hon skrivit Att låta världen få veta: handbok i klimatjournalistik tillsammans med DN-kollegan Alexandra Urisman Otto. Handboken föddes i en gemensam frustration över en bristande diskussion om journalistikens roll i förhållande till naturen och klimatkrisen.

Hon hoppas att slutresultatet ska underlätta för journalister att hitta argument för att rapportera mer om klimat och miljö. Handboken utgår från FN-rapporter, intervjuer med forskare och journalister.

– Om man verkligen tar in att vi är på väg ut ur livets korridor så inser man att vi måste hitta ett sätt att hantera det journalistiskt. Just nu är det som att kriserna pågår för sig och journalistiken för sig.

Lisa Röstlund återkommer till livets korridor, ett uttryck som klimatforskaren Johan Rockström har ägnat många år åt att få fler att förstå vidden av.

– Jag tycker att det är så tydligt. Om den långsiktiga medeltemperaturen stiger med mer än två grader vet vi inte om vi kommer att kunna fortsätta leva här, vi lämnar livets korridor.

Läs också: Lisa Röstlund om klimatet och journalistiken

Ville bli biolog

Journalistiska granskningar utgår inte så ofta från själva förutsättningarna för liv. För Lisa Röstlund är det dock inte så oväntat att hon själv skrivit så mycket som på olika sätt kretsar kring just det.

Med en mycket naturintresserad pappa, som gärna pratade om arter och ekologi och ofta tog med Lisa till skogen för övernattning eller till havet för att dyka, föddes ett grundintresse för djur och natur. En period trodde hon att det var biolog hon skulle bli.

– Jag skulle läsa till biolog men på vägen snöade jag in på biokemi och tog en examen i kemi faktiskt, men när jag gjorde examensarbete och satt och pipetterade i labbglasögon och labbrock i flera timmar varje dag och alla bara pratade om proteinstrukturer kände jag att det blev för … trist. Jag ville ha mer skvaller och diskutera samhällsfrågor.

Hon läste vidare till journalist, och det blev mer rätt. Nu är hon inne på sitt tjugonde år som reporter. Än så länge har hon inga planer på att byta bana.

– Det är nu på senare år som allt det jag tycker är viktigt har knutits ihop. Jag har alltid tänkt att jag vill jobba med miljöfrågor och biologi, och nu har jag hamnat i en position där jag kunnat välja mer och rikta in mig på det här.

Granskar de norska oljepengarna

I Norgeparadoxen möts flera av de här frågorna. Lisa Röstlund djupdyker inte bara i den norska oljan utan går också in på andra sektorer som är tätt sammankopplade med oljeindustrin.

Boken påminner om Skogslandet i sin form, där personliga reflektioner om egna val och beteenden i förhållande till klimatkrisen varvas med intervjuer med såväl makthavare som aktivister. Resultatet är fängslande. Och likheterna slutar inte där.

– Det är svängdörrar mellan myndigheter, politik, näringsliv och forskning, i Sverige gällande skogen och i Norge kring oljan. Man jobbar ofta ihop väldigt tätt och det är svårt att urskilja intressen. Många beskriver det som korrupt.

Du skriver i förordet att en del av bokidén grundar sig i avund. Är du avundsjuk på Norge?

– Ja men lite. De är så lyckliga, sportiga och snygga. Ett rikt land som är bra på mänskliga rättigheter och har nästan överdrivet vacker natur. Vem vill inte bo där? Men samtidigt är det gasen i botten och fortsatta satsningar på mer olja. Norge skulle kunna ställa om lättare än många andra länder, men det förs knappt någon diskussion om det.

En stor del av Norgeparadoxen kretsar kring den norska oljefonden, en av världens största fonder som fylls på med mer pengar i takt med att mer olja pumpas upp. Det sägs att pengarna förvaltas på ett sätt som till en viss del kompenserar för utsläppen oljan orsakar.

När Lisa Röstlund granskar resonemanget står det klart att boken gör skäl för sitt namn. Att göra rekordinvesteringar i oljeutvinning och samtidigt framställa sig som ett naturälskande land som värnar om miljön är minst sagt paradoxalt.

– Jag är intresserad av hur den kommer att tas emot, om jag kommer utmålas som aktivist igen. Det blir spännande att se, säger hon.