Martin Falklind: ”De goda krafterna skriker inte lika högt”

Vi börjar där det började. På Klädesholmen utanför Tjörn, där några av Martin Falklinds tidigaste minnen utspelar sig, som krabbfiske under mormors brygga. Men det känns avlägset nu, när husen kurar ihop sig tätt mot vinden och vi är på väg ut på ett gråbistert vinterhav. Vid rodret sitter Sören Johansson, pensionerad kapten och plastpappa till Martin, som styr mot en gul boj. Hela familjen brukar hjälpa till med hummerfisket.

− Jag har inte hunnit vara med så mycket på sistone, säger Martin ursäktande, men nu halar han upp 20 meter rep, med en nätbur i änden.

Därinne sitter den, en varelse som från en annan planet, med långa antenner och oändligt svart blick. Martin och Sören är överens om att humrarna har blivit fler och större sedan fisket blev reglerat för ett par år sedan. Numera får man bara sätta ut sex burar per person.

− Förr kom folk från när och fjärran med släpkärror fulla av tinor, säger Sören.

Martin lägger till att många fiskade som fritidsfiskare men sålde fångsten svart. Han stoppar ner hummern i en hink vatten, i väntan på stundande släktkalas.

− Det skulle ha reglerats för länge sen. Men vi gör visst alltid så, vi väntar tills det håller på att ta slut.

Hans mamma brukade säga: ”Martin, kan inte du gå och ta upp några mattorskar till middagen” till sin fiskeälskande tonårsson, som snabbt ordnade hennes beställning. Något sådant är inte längre möjligt.

Mörkblått oväder är på väg in från väster. Med två humrar i hinken får vi skynda oss tillbaka och lägger till vid kajen precis när en hagelstorm vräker in med full kraft. Frågan från fotografen klingar lätt orimlig: ”Kan du tänka dig att ligga och flyta i vattnet med kameran här någonstans?” Men det är inga problem, Martin Falklind hoppar snabbt i torrdräkten och kliver ut bland vajande tångruskor. Som fotograf och journalist vet han precis vad vi behöver, och efter fiskeäventyr i alla jordens hörn är vädrets makter bekanta.

Hade tidigt siktet inställt på fiske-tv

Redan på lågstadiet kom Martin ofta in lerig och försenad från rasten, efter att ha metat i bäcken intill skolgården. Fiske var hans liv och även om han inte kunde någonting om sport började han jobba med sportprogram, med baktanken att lära sig tv-yrket och kunna göra fiskeprogram i framtiden.

− Varje måndag på redaktionsmötena försökte jag komma med en ny idé om hur vi kunde lyfta sportfiske. Till slut orkade de andra inte ens säga nej, de bara gjorde tummen ner…

Efter några år gick planen ändå i lås − han fick göra fiskefilmer åt SVT och blev redaktör för Fiskejournalen. Där jobbade han i många år tillsammans med sin partner i liv och jobb, journalisten Maria Ålander, som möter oss i dörren när vi kommer in från ruskvädret till en fladdrande braskamin. De köpte huset när de bestämde sig för att göra Fiskarnas rike, byggde om garaget till filmstudio och lämnade sin tidigare tillvaro i Lerum.

− Vi insåg att vi behöver ha mycket folk boende hemma hos oss i perioder om vi ska få ihop allt filmande, så vi behövde ett stort hus, nära havet, förklarar Maria Ålander.

Ålens öde fick tårarna att rinna

Det var inget lätt beslut, att lämna trygga, välbetalda jobb, men efter två decennier på Fiskejournalen hade båda samlat på sig så mycket frustration över fiskepolitiken att de kände sig tvungna att göra något som kunde nå ut bredare.

− Rapporteringen blir ofta så fragmentarisk. En reporter frågar ett kraftbolag om det dör några ålar i deras kraftverk. Bolaget svarar nej, och så blir rubriken ”Myt att ålar dör”.

En gång under tre års filmarbete grät Martin Falklind, och då var det just när han skulle läsa in en speakertext om ålynglens kamp mot kraftverksdammarna. Han fick ta om den flera gånger innan rösten höll.

− Deras föräldrar har tillbringat 50 år i en sjö, simmat 700 mil för att para sig i Sargassohavet, och sedan har ungarna drivit 700 mil tillbaka. Sedan kommer de till dammluckorna, kämpar sig upp och har en meter kvar till målet. Men luckan är för torr, de trillar ner och kommer aldrig fram.

Ålynglen skulle klara sig om några procent av vattnet släpptes i torrfåran, men det skulle minska vinsten.

− Då är det billigare att bara dölja det.

Under inspelningarna upptäckte film- teamet att kraftbolagen ofta har spärrat av eller byggt insynsskydd, för att dölja hur fiskar dör vid deras anläggningar.

− Som kraftbolagsägare kan jag fortsätta år efter år att mala ner ålar bakom avspärrningarna. Det finns inga krav. Däremot om en ålfiskare fångar sex ålar, då måste han ringa så att myndigheterna kan kontrollera när han kommer in att han inte har tagit åtta, säger Maria Ålander.

Men all denna frustration syns inte i filmerna. Mest är det gnistrande vackra bilder av livet under ytan. Totalt har 46 filmare deltagit i arbetet. En av dem är en norsk laxforskare som utvecklat ett eget system med solcellsdrivna övervakningsstationer i 40 älvar. Efter tre säsongers väntan fick han det han var ute efter: unika bilder av laxar som parar sig.

− Det hade aldrig gått att betala någon per timme för det här jobbet. Alla har gått in för att de ville göra det här, och nu äger vi materialet tillsammans, säger Martin.

Aktuell med ny serie

Under våren börjar de jobbet med en uppföljare: Fiskarnas rike – Hjältarna. Om inspirerande människor som jobbar för att rädda vattenvärlden. De träffade många sådana under filmandet men tar gärna emot tips på fler.

− Vi har mött så många goda krafter därute men de skriker inte alltid lika högt. Så det vill vi lyfta i nästa serie, säger Maria.

Även denna produktion tar några år, men i vår syns Martin i säsong 2 av SVT-serien Fiskeliv (start 16/2), som riktar sig till fiskeintresserade. Här är fokus mer sportfiske och lite mindre miljöpolitik. Men de hänger tätt ihop, enligt Martin.

− I Fiskeliv kan vi nå den fiskande publiken. Det är väldigt viktigt att sprida en medvetenhet där. I dag saknas ofta regler som gör fisket hållbart, och därför måste de som fiskar ta ett stort eget ansvar.

− Jag ser fiskarna som frukterna i en trädgård som vi måste vårda. Då kan vi också skörda. Eftersom många fiskbestånd är så sargade i dag så växer det upp ungdomar som lär sig att man alltid släpper tillbaka fisken. Det där blir ju helt fel, vårdar vi bestånden så kan vi ju lägga en fisk i grytan med gott samvete. I Fiskeliv försöker vi föra fram budskapet om hållbart uttag, vilka fiskar man kan ta upp och vilka man bör släppa tillbaka.

Efterlyser samarbete

Sportfiskare och yrkesfiskare ser ofta på varandra med stor misstänksamhet, men de har allt att vinna på att samarbeta, enligt Martin. Och det gäller även miljöorganisationer.

− Det hade varit lätt att skapa extra rabalder kring filmen om vi hade låtit vissa personer uttala sig och kasta pajer på varandra, men vi bestämde tidigt att vi inte ville göra så. Vi vill ju allihop lösa situationen i våra vatten.

Men varför har vi då tagit så dåligt hand om undervattensvärlden?

Martin pekar ut mot korna som betar på strandängarna utanför köksfönstret.

− Om vi går ut och slaktar alla djuren här så får vi ingen mjölk eller kalvar nästa år, det är inte så svårt att förstå. Men gör vi samma sak här ute i viken blir vi förvånade när vi inte får någon fisk.

Två dagar efter sista avsnittet av Fiskarnas rike började flera riksdagspartier föra fram förslag om att flytta ut trålgränsen till tolv sjömil från kusten i stället för dagens fyra. Medan vi sitter vid Martins och Marias köksbord klubbar riksdagen igenom en flytt av trålgränsen, tillsammans med nio andra punkter.

Beslutet har ingen tidsplan, konstaterar Martin lite missnöjt medan han läser nyheten, men sedan tittar han upp och strålar med hela ansiktet.

− Det är ändå det största som har hänt för fisken på länge!