Maxida Märak tar fighten

Hon har fortfarande träningskläderna på sig. Maxida Märak inleder varje dag med att cykla två mil men har anpassat sina rutiner till staden hon lever i och tränar numera inomhus, på en motionscykel. Morgonens pass är just avklarat och hon dricker nu sitt kaffe slätt på ett frukostkafé i närheten av sin lägenhet vid Globen i Stockholm. Utöver cyklingen bygger hon aktivt sina muskler på gymmet flera gånger i veckan, och med hantlarna hemma.

– Jag lever på mitt sätt. Jag är ointresserad av att laga mat, kolla på teve och festa. Men nya saker dyker upp i mitt liv varje vecka och då behöver jag mina rutiner. Träningen rensar min hjärna. Och musklerna? Jag gillar helt enkelt att känna mig stark, säger Maxida Märak och ställer ned kaffekoppen.

Artisten och aktivisten Maxida Märak har under hösten släppt en ny EP, medverkat som skådespelare i SVT:s Midnattssol och som deltagare i tv-programmet Stjärnhoppningen. Däremellan har hon turnerat, skrivit krönikor på sajten Politism och drivit hjärtefrågor inför sina 18 000 följare på Instagram. Hon trädde in i offentlighetens ljus för två år sedan då hon medverkade i SVT:s musikprogram Sápmi sessions. Sedan dess har hon på kort tid byggt upp en stark plattform för sin hiphop och ett genreöverskridande konstnärskap, liksom sin aktivism och ett brinnande ambassadörskap för den samiska kulturen.

Där vi befinner oss nu, vid en station längs huvudstadens gröna linje, fungerar som basen för hennes liv på vägarna och rälsarna. Men var är egentligen ”hemma” för Maxida Märak?

– Jag har flera och inget hem. I Jokkmokk är samhället ganska rått och jag har blivit illa behandlad på grund av mina politiska åsikter. Jag har aldrig klarat av småstäder där man inte ser fjälltopparna. Men Sarek, fjällvärlden, och hos mina äldre där jag dricker kaffe, är hemma. I skogarna där känner jag mina rötter dras ned till marken. De doserna behöver jag. Men jag blir också alltid melankolisk. Vi lever i en tid med den sista nomadiserade generationen – men den lever inte så länge till. Mina äldre besitter gamla kunskaper om saker och ting, jag har en rädsla för att allt det ska försvinna. Men jag gör vad jag kan för att värna den samiska kulturen, allt för att hålla kampen uppe, säger hon och fortsätter:

– Stockholm är hemma också, här finns en tillåtande miljö som jag trivs i. Det är på ett sätt friare här. Inte fysiskt, men psykiskt, till viss del.

Känner du enbart melankoli när tankarna far norröver, finns inget positivt i att Sápmi utvecklas?

– Jo, absolut, det har öppnats upp och jag ser en våg nu som heter duga – en krigargeneration som är förbannad, som inser sina rättigheter. Min mor- och farföräldrageneration hade en helt annan livsstil och min föräldrageneration låg för nära för att veta vilken kamp den skulle ta. Min generation, den tredje i sammanhanget, ser sorgen hos de äldre och vågar ta kampen. Jag har varit aktiv med att motarbeta den stereotypa bilden av vad en same är. Tidigare fick enbart stereotyper plats, men min generation tål inte den bilden.

Ändå möter du motstånd i din hembygd?

– Jag har Sápmi i ryggen, men man blir aldrig profet i sin egen hemby. När gruvkampen var som mest aktuell räknades jag av många Jokkmokksbor som någon som satte käppar i hjulen för en blomstrande industri. Det skapade ett rejält hat som har hållit i sig. Tillsammans med den ständiga avundsjukan och missunnsamheten. Men inte bland samer utan hos gemene man i småstaden Jokkmokk. Att en kvinna gör karriär, sticker ut hakan och vägrar ta skit eller bli placerad i ett fack, det sticker i folks ögon.

Maxida Märaks gruvkamp handlade om Kallak (Gállok på samiska), i Jokkmokks kommun, där internationella gruvjätten Beowulf inledde sina provsprängningar 2013. Hon tror att motståndet kan ha fått effekt, att allt fler nu motsätter sig en gruva där.

– Vindarna har vänt. Beowulf får nog inte bygga, inte nu i alla fall. Fast nu vet ju andra företag att det finns fyndigheter där. De är som vargar, jag kan inte vila och tro att vi vann kampen. Gruvfrågan är också större än Gállok, det handlar om vad som sker med Sverige när över 1 000 prospekteringar finns på pappret och vi vet att naturen inte går att reparera sen.

Vad gör du som aktivist för att inte låta striden få hela dig att hårdna?

– Så har det inte blivit, tvärtom så ser jag effekten av att jag försöker vara god. Visst skulle jag kunna sparka bakut och skrika på alla men vill man kunna få till en förändring på riktigt krävs att man väljer sina strider. Sen kan jag så klart möta människor med svärta i min blick, jag är fan inte Ghandi, jag tror på hårda tyglar mot mycket.

Trots att Maxida Märak har funnit sina vardagsrutiner inne på gymmet runt hörnet, och ägnar mycket av sin övriga tid åt att föra en kamp i den digitala världen, pockar minnen från uppväxten i fjällvärlden ständigt på hennes uppmärksamhet. Det må bo fler människor i städerna, men hon känner en större ensamhet här. Så fort tillfälle ges söker hon sig ut i skogsområden i Stockholms utkant.

– Jag tillhör den sista generation som inte hade mobiltelefon när vi var små. Jag är uppvuxen i en kultur där naturen är en del av vardagen och samebarn gillar att vara ute. I somras kom spelet Pokémon Go och det är det dummaste jag har sett i hela mitt liv. Jag köper inte argumenten om att spelet får unga att gå ut och röra på sig – det är läskigt att föräldrar ska behöva muta barnen med att fånga pokémons längs vägen för att de ska gå ut. Vi är egentligen levande varelser som hör hemma i naturen och inte klarar oss utan den. Det kommer att bli tydligt inom en snar framtid. Vi bygger upp substitut för allt vad vi har ihjäl. Men det finns inte substitut för allt.

Var finner du din egen ro mitt i allt detta?

– På hästryggen. Jag har länge haft en dröm att få rida och nyligen blev jag tillfrågad av ett tv-program att lära mig. Det är ett terapiarbete. Med djur kan vi känna av kontakt och beröring på en annan nivå än vi gör med varandra. Djuren är energibärare, medan många människor är mer av energitjuvar. Jag kan känna mig helt uttömd efter att ha pratat med någon, när jag sitter på hästryggen får jag i stället en vitaminkick. Där känner jag mig stark på riktigt.

maxida-film