Författarna med gården som labb

Strax bakom mangårdsbyggnaden i Sunnansjö några mil väster om Uppsala öppnar sig strandängar och vassruggar ner mot sjön. En rördrom tutar sitt entoniga blås, i närheten råmar gårdens lilla koflock.

När journalisten Ann-Helen Meyer von Bremen och lantbrukskonsulten Gunnar Rundgren köpte gården 2014 skymdes vattenspegeln helt bakom slyskog.

– Korna fanns inte alls med i planen från början. Det var marken som styrde oss att skaffa dem, säger Ann-Helen Meyer von Bremen.

Gården är utgångspunkt och experimentlabb i hennes och Gunnar Rundgrens nya bok Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan (Ordfront, 2023). De egna erfarenheterna av odling, djurhållning och skogsbruk leder vidare till vår tids stora konflikter kring brukande och skydd.

– Kärnan är hur vi kan leva i och med naturen. Det filosoferar vi över med vetenskapliga fakta, exempel från resor vi gjort och saker som vi läst, säger Gunnar Rundgren.

När dagens jord- och skogsbruk går mot specialisering och intensifiering försöker de i stället integrera natur i jordbruket, luckra upp gränser och skapa landskap med flera funktioner.

– Vi vill göra på många olika sätt så att vi på det sättet ger plats för många olika liv, säger Ann-Helen Meyer von Bremen.

Kompromissar med naturen

Vägen dit har varit besvärlig ibland. Att röja och bränna fram strandängarna var ett tungt arbete, även om korna förstås gjorde en stor del.

Här finns odlingsrösen från gamla åkrar. Som på många håll dikades och sänktes sjön på 1800-talet för att få bördig åkermark. Odlingen har sedan fått marken att sjunka tillbaka.

– Naturen är ingen passiv spelare, processer pågår hela tiden. Det som händer är att sjön börjar ta tillbaka sin mark och förvandla den till våtmark på nytt, säger Gunnar.

I dag är marken för blöt för spannmålsodling, men dagens betade strandängar och återupplivade våtmarkszon har blivit ett paradis för fåglar.

Den tunga uppländska leran var en annan utmaning som ledde till satsningar på perenner som sparris, fruktträd och hassel vid sidan av grönsaker odlade i växthus. Strax ovanför sjön växer äppel- och päronträd med grönsaksodlingar mellan raderna.

Att samsas med den övriga naturen innebär hela tiden kompromisser och det är inte givet att människan styr. ”Ibland är det hararna som vinner”, som Ann-Helen konstaterar. Det är också svårt att passa in i ett konventionellt system som bygger på storskalighet.

– Små gårdar som vår, och även betydligt större, har liksom inget att göra på Ica. Men det finns ju andra vägar, säger Ann-Helen som själv är drivande i Uppsalas Reko-ring där lokalproducerad mat säljs utan mellanhänder.

Skogsdebatten synas

Den täta granskogen runt infarten till gården är ett problematiskt arv från 1970-talet.

– Många tror att det är så här skog ska se ut. Men det är faktiskt igenplanterad åkermark. Jordbruket skulle bort och staten stod för bidrag. Resultatet blev inte så bra: plockepinngranar som trillar, säger Ann-Helen.

En del av granskogen har öppnats med granfällning, röjning och risbränning. Här ska bli lövrik skog, en bristvara i dagens landskap och bra bete för korna.

I boken synar de bilden av Sverige som gammalt skogsland. Skogsindustrin växte fram först runt förra sekelskiftet, påhejad av statlig propaganda. Fäbodbruket, som var ett resurseffektivt
produktionssystem, motarbetades också.

Tidigare var skogen mer kopplad till jordbruk och självförsörjning. Skogar nära bebyggelse var mycket öppnare än dagens produktionsskogar, särskilt i söder, och i norr var stora delar urskog eller naturskog där människans avtryck var små.

Ekonomin styr mer än de flesta förstår i dag, anser författarna. Högt virkesuttag till låg kostnad trumfar biologisk mångfald. Och mångfald i ägandet ger inte nödvändigtvis mångfald i brukandet.

– De flesta följer bara vad industrin säger att de ska göra, säger Gunnar.

Ändå tror de på mer lokalt inflytande över naturen, men kanske i andra former än bara äganderätt. Modeller finns redan, som vägföreningar eller vattenvårdsföreningar.

– Folks vanliga kärlek till sin vardagsnatur behöver tas på allvar. Inte bara proffsnaturvård och rödlistade arter, säger Ann-Helen.

”Jordbruk är radikal markanvändning”

En poäng med boken är att skapa debatt om den skarpa gränsen mellan natur som ska skyddas från människan och vårt brukande av den.

– Att driva jordbruk är en ganska radikal markanvändning, även om våra ingrepp är mildare och tillåter mer natur än vanligt jordbruk. Korna påverkar också stora ytor med sitt betande. I vårt tycke till det bättre, säger Gunnar.

De ifrågasätter modeller som maximerar intensiteten i jordbruket för att lämna mer natur ”orörd”. Dessa kräver ändå extremt stora resursuttag ur naturen. Och även om det är nödvändigt att sluta bränna fossila bränslen ser de risker med konceptet grön omställning.

– Man pratar om att dubbla energisystemet och samtidigt ersätta fossila bränslen med andra energislag. Sorry, det kommer att bli en slakt på naturen utan dess like! säger Ann-Helen.

Begreppet antropocen – människans geologiska epok – innehåller också fallgropar, tycker de.

– Man kan se det som att folk är oroliga över vårt stora avtryck. Men det finns också de som tolkar det som att vi kontrollerar allt och kan bygga artificiella livsmiljöer. Då missar man hur beroende vi är av naturen runt oss, säger Gunnar.

Något färdigt framtidsrecept ger inte Det levande.

– Men kanske får den som läst koll på en del samband, som hur mycket ekonomin styr hur vi använder vår natur. Och lite inspiration till att odla och att laga mat – två väldigt påtagliga sätt att koppla upp sig mot naturen, säger Ann-Helen Meyer von Bremen.