Med glaciärer som mått på evigheten

Den isländske författaren Andri Snær Magnason stormar in på Café Rosenberg i Reykjavik och slår sig ner med stressen blänkande bakom glasögonen. Han reser mycket och just den här söndagen har han lovat en svensk journalist en intervju och sina barn ett biobesök.

Han säger sig inte vara stolt över sitt bidrag till Islands koldioxidavtryck, som är det högsta per capita i Europa. Desto gladare är han över att hans nya bok Om tiden och vattnet (Norstedts, 2021) blivit en internationell succé.

– Jag har blivit expert på klimatfrågan, säger han. Andri Snær Magnason beskriver sitt konstnärskap som ett växelbruk mellan skönlitteratur, poesi, barnböcker och film. Bakom en drastisk humor skymtar en oro för planetens öde.

– Jag har alltid ägnat mig åt de stora frågorna. Till och med i min första barnbok, Berättelsen om den blå planeten.

Jakten efter ett nytt språk

Barnboken från år 2000 (på svenska på Kabusa förlag 2003) har blivit en grön klassiker. Arbetet med den nya boken har tvingat honom att söka efter ett språk för en utveckling så omvälvande att den knappt går att tala om.

– Jag berättade för en vän att jag skrev om klimatkrisen. Det syntes på hans glasartade blick att han slutade lyssna. När jag förklarade att min bok handlar om tid och vatten, om glaciärer som smälter och försurningen av världshaven, då vaknade hans intresse.

Under arbetet vände sig Andri Snær Magnason sig till mytologin. Naturligt för en islänning, förstås.

– Mänsklighetens största utmaning är koldioxidutsläpp, ett konstigt, abstrakt ord som inte finns vare sig i Bibeln eller Eddan. Men det handlar om att vi eldar upp fossilt bränsle: låt oss tala om eld i stället. Om jag säger att utsläpp på 100 miljoner ton koldioxid motsvarar 666 vulkanutbrott, då förstår man.

Uppgörelse med kapitalistisk härdsmälta

Det är inte första gången Andri Snær Magnason skapar sin egen kosmologi. Dystopiska Love Star från internets barndom, 2002 (ej utgiven på svenska), är en Orwellinspirerad vuxenversion av Den blå planeten: en skrupelfri IT-miljardär utnyttjar webben för att kontrollera både mänskligheten och planeten.

Efter Love Star följde Draumalandið, (Drömlandet), 2006 (ej utgiven på svenska), som är en uppgörelse med den kapitalistiska härdsmälta som kulminerade i att isländska Kaupthing bank kraschade två år senare.

– Regeringen lanserade kortsiktiga projekt, på bekostnad av platser som många islänningar betraktade som heliga, säger Andri Snær Magnason.

Kampen för våtmarken

Hjärtat i hans engagemang var våtmarksområdet Thjórsárver, häckningsplatsen för spetsbergsgåsen, som isländska regeringen ville göra om till vattenkraftverk. Det skulle i sin tur försörja bland annat det stora aluminiumsmältverket i Reyðarfjörður, på östra Island med el.

– Vi lyckades rädda Thjórsárver, säger Andri Snær Magnason.

Kampen för våtmarken gjorde att han brände ut sig. Och trots kampen förverkligades dammbygget längre österut.

Debatten om Thjórsárver och det av företaget Alcoa ägda aluminiumsmältverket, och arbetet med Dreamland, stakade ut en ny riktning.

– Min kropp trodde att jag befann mig i ett inbördeskrig. Jag kunde vakna på natten med ojämna hjärtslag. Jag insåg att jag måste skriva om klimatförändringarna, men om en dal på Island får mitt hjärta att hoppa, vad händer om jag bryr mig om hela planeten?

”All vishet finns hos min egna mormor”

Nästa bok måste få ett mer lekfullt anslag. Det skulle ta tio år för honom att hitta formen.

I Om tiden och vattnet intervjuar Andri Snær Magnason sin mormor om smekmånaden på Vatnajökull. Han talar också med Dalai lama om släktskapen mellan Eddans Auðhumbla och buddhismens heliga ko.

Kon måste vara en metafor för glaciärerna, resonerar de. Och mjölken, som rinner ur spenarna, en bild för det opaka glaciärvattnet.

– Precis som i de gamla isländska sagorna söker jag upp en vis man och upptäcker att all vishet finns hos min egen mormor.

I boken blir glaciärerna ett mått på evighet och deras försvinnande mäter tidens slut.

Andri Snær Magnason skrev minnesskriften för Islands första döda glaciär, Okjökull. Han säger att de förändringar vi bevittnar nu överträffar det mesta inom mytologin.

– We’re in a big mess. I 30 år har vi trott att vi skulle kunna lösa miljöproblemen på ett kapitalistiskt sätt, utan att byta livsstil. Bakom pandemin, energikrisen och kriget i Ukrainaskymtar han ändå ett slags hopp.

– Vi ser hur dåligt det är att vara beroende av diktatorernas olja och gas, att energi handlar om nationell säkerhet. Det tvingar oss till att ställa om våra liv.

Aktivism via konsten

Under lång tid har han följt pionjärarbetet på Island med att fånga in och lagra koldioxid. Han är försiktigt entusiastisk.

– Om lagstiftningen ändras, och ett företag som Alcoa tvingas fånga in koldioxiden de släpper ut, då blir det tydligt hur irrationellt det är att slänga ut skräp i luften.

2016 förlorade  Andri Snær Magnason i presidentvalet. Han har inga planer på att ta upp sin politiska karriär igen. Aktivismen bedrivs bäst genom konsten, säger han. Och han vägrar resignera.

– Jorden kommer någon gång att slukas av en röd dvärgstjärna och gå under. Men det betyder inte att det är coolt att vara nihilist. Det är bara lättja.