På mörkrets sida

Skymningen sänker sig över Martebo medeltidskyrka norr om Visby. En ensam gatlykta lyser upp grusgången.

– Här finns bara den, så bra. Det blir riktigt mörkt, säger Johan Eklöf.

Med sin bok Mörkermanifestet har han öppnat mångas ögon för riskerna med ljusföroreningar och för vårt och andra arters behov av naturligt mörker. I dag finns den på sex språk och fyra till är på väg.

Som fladdermusforskare blir det mycket nattjobbande. Något han alltmer kommit att trivas med. Även på kyrkogårdar, där många känner sig obekväma.

– En del undrar om det är läskigt, men så känner jag aldrig. När solen försvinner och man väntar in fladdermössen kommer lugnet. Dofterna ändras, det blir svalare. Andra sinnen aktiveras, samtidigt som man inte blir lika överbelamrad av synintryck.

Mörkret kan ge stillhet och naturlig avslappning. Det är också få som får uppleva ett utvecklat mörkerseende i dag, tror han. Vi tar in mycket mer av omgivningen när inget artificiellt ljus stör skenet från måne eller stjärnor.

Riktiga stjärnhimlar kan lysa upp så pass att det blir skuggor, men de har blivit alltmer sällsynta. I centrala Stockholm kan man bara se några få stjärnor av de tusentals som skulle vara möjliga.

Led-tekniken har gjort det lätt och billigt att lysa upp natten och sådant vi vill visa upp. Som fasader på gamla kyrkor.

Fladdermössen blir färre

För några år sedan inventerade Johan Eklöf och hans gamla handledare på universitetet, Jens Rydell, fladdermöss på kyrkvindar i Västergötland. De jämförde med en inventering som Jens Rydell hade gjort på 1980-talet. Då bodde fladdermöss på två tredjedelar av vindarna.

– Hälften av de kolonierna hade försvunnit. I de fasadbelysta kyrkorna fanns knappt några djur alls. Fladdermöss kan bli över 30 år, så förändringen har skett under en enda generation.

Lamporna får dem att tro att det fortfarande är dag och för farligt att jaga. Till slut står valet mellan svält och flytt.

Undersökningen ledde till att fladdermusen brunlångöra klassades som nära hotad av Artdatabanken – första gången en art rödlistats på grund av belysning.

Gotlands kyrkor inventeras

Gotlands 11 medeltidskyrkor har varit det perfekta hänget för brunlångöron. För att ta reda på om de minskar även där inledde Jens Rydell en inventering sommaren 2020, men sedan han gått bort har Johan Eklöf tagit över.

Martebo är en av de sista kyrkorna. Här har han funnit spillning på vinden, så nu spanar vi mot den mörkaste väggen där fladdermössen förmodligen flyger ut.

I ett träd hänger en ljudbox som registrerar deras ekopejling för att kunna artbestämma. Plötsligt syns en liten skugga flyga fram och tillbaka, ända nere vid grunden.

För snabbt för att vara brunlångöra, konstaterar Johan Eklöf. Antagligen fransfladdermus, eller någon annan myotis-art.

En liten ultraljudsdetektor kopplad till mobilen omvandlar signalerna så att vi kan höra fladdermössen. Och se dem, i form av färgpulser på skärmen.

Det är låga klick, som ökar i hastighet till ett crescendo när en insekt är på väg att fångas.

– De skriker med stämbanden precis som vi människor gör, lyssnar in vad ekot studsar mot och skriker igen, säger Johan Eklöf, som fascineras av ekopejlingen.

– Det är ett sinne vi knappt förstår. Både synnerver och nerver från öronen går in i samma område i hjärnan, så kanske uppfattar de någon sorts bild.

Fladdermus i sikte

Signalerna kan bli uppåt 120 decibel, ungefär som att stå under ett jetplan. Dessbättre är frekvenserna för höga för att uppfattas av mänskliga öron.

Olika fladdermöss pejlar på olika vis. Myotisarter och brunlångöron flyger nära växtlighet och använder långa svep med olika frekvenser för att ta in mycket information.

Arter som flyger i öppna luften lägger mer energi på samma frekvens. Signalerna blir starkare och når längre.

Snart hörs just ett sådant högljutt smattrande. Vi följer riktningen och får syn på en nordfladdermus högt upp mellan trädkronorna.

Efter en stund är de två som cirklar runt kyrktornet, ibland synliga mot den ljusa putsen. Med detektorns hjälp får mörkret nya och fantasieggande dimensioner.

Belysningen har dammsugareffekt

Vid Väskinde kyrka en knapp mil bort badar kyrkväggen i stället i ljus. Johan Eklöfs ljusmätare visar 13 lux.

– Det låter inte så mycket, men är tio gånger mer än vad brunlångöra vill flyga i.

Däremot lockar ljuset insekter. Under strålkastarljuset syns mängder av flygfän mot natthimlen. Detektorn smattrar igen och en nordfladdermus dyker ned. De, och dvärgpipistreller, tar gärna för sig av insekter som fastnat i ljuskäglan. Men de skulle aldrig vilja bo i ljusets närhet.

I sin bok om mörker förklarar Johan Eklöf dammsugareffekten, att artificiellt ljus drar till sig och fångar insekter från stora områden. Deras nattliga navigering efter stjärnor och måne störs och belysningen blir en bidragande faktor till insektsdöden.

Morgonen efter öppnar klockaren i Bro kyrka en liten lucka bakom sista bänkraden. Vi klättrar uppför en smal och brant trappa till klocktorn och vind.

– Känner ni doften? Lite mustig, myskaktig. Man märker att det bor djur här.

En avbruten fjärilsvinge skvallrar om jakt även inomhus. Johan samlar in spillning på flera olika kyrkvindar för dna-analys. Men i Bäls kyrka får vi se mer än spåren.

Ljuset från ficklampan fångar ett litet burrigt knyte som hänger längst upp under taknocken. Brunlångöra, med de långa öronen invikta bakom vingarna för att spara energi. Ett öga blänker, vi är bevakade.

Smittad av entusiasmen

Att det blev fladdermöss för Johan Eklöf var något av en slump. Först handlade studierna om geovetenskap och paleontologi, men Jens Rydells entusiasm för djuren smittade.

Som nybliven doktorand fick han följa med till Costa Rica där det finns 108 arter – insektsätande, vampyrer och frukt- och nektarätande. Sedan var han fast.

I Sverige finns 19 arter, som alla äter insekter. Ofta hittar man dem i kyrkor, slottsparker, fästningar eller gamla broar.

Johan Eklöf tycker att det är en sorts jobbförmån att få resa till intressanta arbetsplatser.

– Äldre kulturmarker gynnar insektslivet. Miljöerna vi skapar i dag är mer sterila och har färre skyddande ställen.

Sedan hans bok Mörkermanifestet kom 2020 reser han också runt till bibliotek, konferenscenter och andra samlingslokaler. Han är efterfrågad som föreläsare med Carpe Noctem – fånga natten – som motto.

Ljuset påverkar alla

Dagen före Gotlandsresan pratade han inför ljusproffs på konferensen Gatubelysningsforum om hur man skapar trygga miljöer för människor med mindre påverkan på djurlivet. Nedåtriktat ljus, mörka korridorer och varmare ljustemperaturer var några av tipsen.

Artificiellt ljus påverkar inte bara insekter och fladdermöss utan stör den naturliga rytmen för allt levande, våra inre biologiska klockor. För människor kan det betyda stress och sömnproblem, för en nykläckt havssköldpadda att den söker sig mot stadens ljus i stället för havet och den svaga horisontlinjen.

– Jag hade själv inte reflekterat så mycket över det marina livet när jag började jobba med boken, men även väldigt lite ljus kan störa migration, parning och andra processer.

Mörkermanifestet har bidragit till att ljusföroreningar blivit ett bekant begrepp och många vill diskutera efter föredragen.

– Jag väntade mig sura kommentarer, ”får man inte ens tända en lampa i det här landet numera”. Men så har det inte alls blivit, snarare pratar många om en aha-upplevelse. Fler än jag trodde tycker faktiskt också att det är rätt härligt med mörker.

Själv har han flyttat från storstaden Göteborg ut på landet. Familjens gamla sommarstuga har blivit åretruntboende med närhet till både skog och sjö.

– Någon granne sade att det var så trevligt att vi skulle flytta ut, för då skulle det bli ljusare. Ja, ja, vi får väl se, sade jag …