Patrik Svensson söker sitt eget Sargassohav

En bok om en hotad fisk och dem som forskat om den. Av en debutant.

Det låter kanske inte som en given bestseller, men Ålevangeliet som kom ut i augusti har sålts till 33 länder och toppar både försäljnings- och kritikerlistor.

– För mig kom det som en total överraskning. Jag trodde det var ett smalt och lite nördigt ämne, säger författaren Patrik Svensson som till vardags är kulturjournalist på Sydsvenskan.

Han har funderat en del över responsen.

– Delvis har det förstås att göra med att ålen är ett väldigt speciellt djur med komplicerat livsförlopp, lång migration och en gåtfullhet, ett mysterium som fortfarande inte är helt löst.

Genreblandningen, att skriva om natur och vetenskapshistoria med delvis skönlitterära metoder, verkar locka läsare. Naturvetenskap och humaniora behöver varandra, tycker han.

– Jag tror också att klimatförändringen och rapporter om artdöden spelar in. Människor har fått upp ögonen för vad vi faktiskt är på väg att förlora. Ålen är bara en av många hotade arter, men en väldigt tydlig symbol. Man räknar med att beståndet minskat med över 95 procent sedan 1970-talet.

När han började skriva var han så osäker på idén att han inte vågade berätta för någon. Ansatsen var populärvetenskaplig, men han ville också väva in sina egna erfarenheter: hur ålfisket och den starka naturupplevelsen vid en liten i å i nordvästra Skåne förde samman honom och hans pappa.

I boken blir det två parallella spår som tillsammans formar en större, existentiell berättelse.

– Det där tvingande behovet ålen har, att den måste tillbaka hela den långa vägen till ursprunget. Det går att relatera till. Vid en viss tidpunkt i livet börjar många fundera över vad som präglat en. Bokstavligt eller bara i tanken söker man sitt ursprung, sitt eget Sargassohav.

Gränsen mellan tro och vetande

Att ålarna bara kan fortplanta sig just där, i havet nordost om Kuba, är en insikt som krävde oändlig forskarmöda. Länge trodde man till och med att ålar saknade kön och uppstod ur intet i dyn.

Det stora kunskapsgenombrottet kom under tidigt 1900-tal. I nästan 20 år seglade den danske marinbiologen Johannes Schmidt runt Atlanten och fångade små ållarver och mätte dem. Till slut kom han till en plats där de bara var någon millimeter stora och kunde slå fast det att var där det måste ske. Men själva fortplantningen har inte observerats. Ingen människa har sett en levande fullvuxen ål i Sargassohavet.

Så egentligen handlar det om ett antagande. Gränsen mellan tro och vetande är inte tvärsäker. En lockelse även för den som litar på vetenskapen, anser Patrik Svensson.

– På ett sätt önskar man ju att det ska finnas gåtor kvar. En helt upplyst värld skulle kanske vara tråkig att leva i.

Men det hemlighetsfulla är också ålens förbannelse. Att forskarna inte riktigt förstår hur den navigerar gör det svårt att hjälpa. Och försöken att odla ål har hittills misslyckats. Eftersom den vägrar föröka sig i fångenskap handlar de utsättningar som görs egentligen om att flytta små glasålar (stadiet efter larv) till lämpligare platser.

Ålens metamorfoser

Ju mer Patrik Svensson lärde sig, desto mer fascinerade ålens metamorfoser. Sötvattenstadiet, gulål, verkar kunna vara nästan hur länge som helst om den hindras att ge sig i väg mot Sargassohavet och bli en könsmogen blankål.

– Tiden blir liksom relativ. Ålen Putte levde i ett akvarium i Helsingborg till 85 års ålder och Branteviksålen som levde i en brunn sägs ha blivit 155 år gammal.

Ålens komplexa livsförlopp har fungerat i miljontals år, mycket längre än människan funnits. Ända fram till vår tids krasch.

Varför just nu? Forskningen som Patrik Svensson läst pekar framför allt på tre orsaker, alla kopplade till människan: klimatförändringar påverkar havsströmmarna, miljögifter slår hårt mot ett långlivat djur högt i näringskedjan och vattenkraftverk dödar och hindrar vandring.

Fisket verkar vara en mindre del av problemet. Åtminstone det svenska.

– Det är väldigt småskaligt, egentligen förbjudet sedan 2007. Många av det hundratal fiskare som beviljats undantag jobbar också hårt med utsättningar och att öka kunskapen.

Naturupplevelsen förenade

Länge var ålen en viktig matfisk. Patrik Svenssons pappa åt den stekt, kokt eller i soppa.

– Jag tyckte inte alls om ål. Det var fisket jag var intresserad av. Och att vi gjorde det tillsammans.

Minnesbilderna av månskenet, fladder­mössen och pilträden som hängde ut över åns vatten var starka, nästan sagolika. Samtidigt tvekade han om läsarnas intresse för de självbiografiska delarna.

– Även om jag gjorde en klassresa var min uppväxt väldigt vanlig, där fanns inget trauma, ingen uppgörelse. Men kanske gör just det att fler kan relatera.

Naturupplevelsen förenade far och son som annars inte hade så mycket gemensamt. Känslan av gemenskap i naturen försöker Patrik föra vidare till sina egna barn. Att ta med dem på fiske (om än inte av ål) ger en förståelse för farfadern som de tyvärr aldrig fick lära känna. Han gick bort när han just fyllt 60.

Ett evangelium är ett glädjebudskap. Titeln kan tyckas motsägelsefull eftersom döden är central i boken. Både ålens risk att utrotas och pappans kamp med en cancer som hade tydligt samband med ett långt arbetsliv som asfaltsläggare.

Patrik Svensson är inte troende själv, men ser mening i tanken att de döda kan finnas kvar med oss i någon form. Skrivandet var ett sätt att lyfta fram ålens situation och kanske öka chansen att den får stanna. Men också att gå på djupet med pappans och hans egen historia.

– Det är något med att ålarna försvinner ner i Sargassohavet och tar sina hemligheter med sig. Så är det med människor också. För de efterlevande handlar det både om att bevara minnet och att försöka förstå.