— Kalhyggen är det värsta man kan göra, då är det inte längre skog, säger Peter Wohlleben. Foto: Mats Hellmark
Peter Wohlleben om skogens hemliga liv
Träd pratar, ammar sina barn och håller urgamla stubbar vid liv. Peter Wohllebens bok ger en ny syn på skog.
— Jag förklarar i termer som folk förstår och kan identifiera sig med. Till exempel att moderträden ammar sina barn. De vet vilka plantor som är deras egna och kan till och med ha favoriter bland dem…
LÄS Helena Granströms essä om gammelskog och frihet
Boken börjar med att han skrapar mossan av det han tror är några gamla stenar. Det visar sig vara en stubbe efter ett träd hugget 400 år tidigare. Under barken finns ett grönt skikt. Trädet lever!
Förklaringen finns i det underjordiska nätverket via rötter och svampmycel: trädgrannarna pumpar över klorofyllen den gamle inte själv kan producera längre. En sorts socialbidrag.
— Man frågar sig varför, men kanske behöver det inte finnas en orsak. I vårt samhälle stöder vi flyktingar och gamla människor utan kompensation.
En forskare han pratat med tror att det kan vara så att gamla individer bidrar med minnen och kunskaper långt efter att de kan fortplanta sig. För även om mycket återstår att förstå finns bevis för minnesfunktioner, räkneförmåga och sinnen som liknar syn, hörsel, smak. Träden har elektriska och kemiska ”språk” och kan till exempel varna varandra för insektsangrepp och bete.
Wohllebens egen resa förde honom bort från skogsbruk med stora maskiner och plantering till ett skonsamt där skogen fyller olika funktioner och får växa långsamt. Lönsamheten har ändå ökat.
— Mer hänsyn behöver inte vara mot skogsägares intressen. Men kalhyggen är det värsta man kan göra, då är det inte längre skog.
