Mattias Käll vill väcka frågor om vår överkonsumtion av plast. Foto: Mattias Käll
Plastigt sällskap på utflykten
Under 2018 slängde konstnären Mattias Käll ingen plast. I stället samlade han alltihop i påsar som han bar med sig ut till vackra platser i naturen. Med bilderna vill han rikta strålkastarljuset mot något som vi helst glömmer bort.
Hur kom du på idén?
− Klimat och miljö är centralt för mig, där finns något som bränner till. Under 2016 fotograferade jag all mat som min familj slängde. Vår överkonsumtion av plast är en annan sak som oroar mig och därför ville jag väcka frågor kring att vi delar vår vardag med ett så problematiskt material utan att reflektera så mycket över det.
Har du blivit mer eller mindre oroad under det här året?
− Mer. Jag har lärt mig mycket, till exempel att varje person på jorden konsumerar nästan 50 kilo plast om året och 40 procent är förpackningar. Alltså artiklar som vi ofta bara använder en gång och sen slänger. Samtidigt är det inte helt lätt att värja sig mot plasten. En del av den behövs för att bevara mat men mycket är också helt onödig. Jag skulle önska att producenterna hade större ansvar.
Varför ville du ta med dig plasten på utflykter i naturen?
− Jag har burit påsarna långa sträckor i skogen och det blir väldigt jobbigt. Det finns något intressant i det här att brottas fysiskt med något som är så psykiskt jobbigt. Det blir också en intressant krock med vackra naturvyer, påsarna blir som prickiga utslag på bilderna, de visar på något sjukt. Mycket av plasten slutar ju i naturen på ett eller annat sätt.
Vad har du fått för reaktioner från omvärlden?
− Ofta har jag klivit upp väldigt tidigt för att åka ut och fota i soluppgången, så jag har inte stött på så många. Men påsarna tar mycket plats hemma, folk blir överraskade över mängden, så det har blivit många samtal om plast.
Hur många påsar blev det?
− Nästan tio i månaden, 106 vid årets slut.
Vad ska du göra med plasten när du är klar?
− Jag hoppas att det ska bli en utställning av bilderna. Jag håller också på med en skulptur där jag har gjutit av min tolvårige sons ben som ska få bära alla mina påsar. Förhoppningsvis kan den väcka tankar om vad vi lämnar vidare till nästa generation.
