Räddar heliga träd på Nya Zeeland

En kvinna doppar ett par klargröna blad i en mugg med vatten, lyfter dem och låter dem droppa över rep, selar och annan klättringsutrustning som fyller bakluckan på en pickup. Hon sluter sina ögon och mässar på maori. Fredrik Hjelm och hans arbetslag av arborister, forskare och artister står tysta. För de flesta av dem är det en stor dag. De ska klättra upp i Nya Zeelands största träd. Tane Mahuta, som det heter – döpt efter jordens skapare enligt maorimytologin – är ett omkring 2000  år gammalt kauriträd, och var en bjässe långt innan människor först satte sin fot i landet. Maoribefolkningen betraktar trädet som heligt och låter vanligtvis inte någon ens röra det. Men nu hotas det av en dödlig sjukdom, vilket kräver extraordinära åtgärder. Taoho Patuawa är ansvarig för projektet från den lokala folkgruppens håll.

– Jag kunde inte sova en blund i natt, säger han.

Fredrik Hjelm fyrar av ett av sina breda, betryggande leenden.

– Jag sov som en baby.

Det är ofta så med Hjelm. Han står stadigt. Ett plus för varje arborist, men ett måste i just hans roll. Som nyckelfigur i kampen för att rädda en av Nya Zeelands mest ikoniska arter stormar det ofta i hans närhet. Kaurins framtid och historia väcker starka känslor. På ett par hundra år har trädet gått från att fullkomligt dominera landets nordligaste landskap till att hotas av utrotning.

Europeiska kolonisatörer har skövlat merparten. Nu attackeras återstoden av en extremt smittsam patogen – Phytophthora, bokstavligen ”växtdödaren”. Åsikterna om hur problemet ska tacklas går brett isär, och många har bränt ut sig. Alla är däremot överens om att mer forskning behövs uppe i träden, och då finns det bara en person att vända sig till. Ingen har spenderat så mycket tid uppe i kauri, sannolikt någonsin, som en 40-åring från Partille.

Hjelm öppnar dörren till en metallkärra som står utanför hans stuga i Auckland. Ånga bolmar ut och han hivar i en famn med grällt rosa, prydligt surrat rep.

– Förut brukade jag bli skakig bara av att stå på en stol och byta en glödlampa, säger han. Jag antar att övervinna rädslor har varit en del av min resa.

Det plaskar till när ytterligare ett lass åker in i kärran. Snart ligger flera hundra meter rep, och annan utrustning i det 60-gradiga vattenbadet. Efter en timme kommer de att vara desinficerade – en metod han utvecklat i samspråk med forskare för att inte sprida smittan.

– Målet är att kunna spela en liten, liten roll för att se till att mina döttrar och deras döttrar också får uppleva kauri. De är unika träd. Det är svårt att inte känna sig liten i deras närhet. Och det är bra för oss människor att göra ibland.

Kontakt med nya ekosystem

Fredrik Hjelm hamnade i Nya Zeeland under sin första karriär som kock och återvände senare för att gå en arborist­utbildning. Det är ett rikt fält för yrket. Landet är hem för över 200 endemiska busk- och trädarter. I kronorna av kauriträd kom han i kontakt med helt nya ekosystem.

– Du står på en gren tjock som en bil, omgiven av klängväxter, träd, orkidéer, ödlor, säger han. Det är en väldigt speciell känsla. Att befinna sig i en värld där ingen tidigare har varit. Någonsin.

Den nyzeeländska ekologin står däremot inför stora hot. Städer växer, jorden brukas intensivt och alltfler främmande arter gör intrång. Satsningar görs därför för att skydda och främja inhemska naturvärden. Maoribefolkningen är en central pusselbit i det arbetet. Kauri står framför allt på dess mark.

För två år sedan var Fredrik Hjelm huvudansvarig i ett projekt som involverade fjorton olika folkgrupper. Hans arbetslag samlade in fröer för att kartlägga kaurins genetik och motståndskraft mot phytophthora. Somliga var svårövertalade.

– Ofta började de mötena med en utmaning, säger han. Varför var jag värdig att komma dit? Ibland kunde en så liten sak som vem som skulle skriva ut en karta leda till en skrikmatch.

Hjelm återvände till samma platser. Ibland med sina barn.

– Allt handlar om en personlig kontakt. Och i slutänden är det de som måste guida oss till hur vi ska föra oss i skogen.

Samarbetet har lett till starka ögonblick.

– Något av det fräckaste är att ta upp maorier i träd som de har bott och jobbat med i generationer, men vars krona de aldrig besökt, säger han. Att se deras lycka är en otroligt fin upplevelse.

Fredrik Hjelm fäster ett rep som säkrats 20 meter upp runt en av Tane Mahutas grenar i sin karbinhake och börjar klättra. Rörelsen liknar att trampa vatten, ett rytmiskt klivande med fötterna, med effekten av en snabb, jämn stigning när den utförs av en expert. Målet är att plocka blad från samtliga delar av trädet, en både svår och riskfylld uppgift då det tar arboristerna ett tiotal meter bort från stammen. Hjelm fokuserar däremot på dagens andra jobb, vilket är att guida en forskare och en artist upp till kronan tillsammans med deras utrustning. Forskaren, en evolutionsekolog, ska göra mätningar av kronans färgspektrum, vilket kommer att möjliggöra drönarstudier av skogen och dess hälsa. Artisten, Joseph Michael, ska skanna trädet för att senare kunna ställa ut det i tredimensionell form i stadsmiljöer.

Skapa medvetenhet

De har fått finansiering för ett liknande projekt i Amazonas.

– Idén är att skapa medvetenhet om hur magnifik skogen är, säger Hjelm. Allt färre personer växer upp med natur omkring sig och får svagare relation till den. Det märks sedan i riksdagsval och i andra prioriteringar vi gör.

Han ler ett trotsigt leende.

– Alla vi som jobbar med klimat och natur handskas med en dyster situation. Då försöker jag påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är. Att stanna upp i kronan av ett träd, och ta en sipp av livet.