Svante Joelsson om tjädrarnas hotade skog

DET BÖRJADE en magisk morgon 1965. Tjäderspel är strängt bevarade hemligheter, men Svante Joelsson hade lyckats hitta den stora spelplatsen i Tyresta genom att spåra hur en jägare som kände till den hade gått i snön.

Det han fick se från sitt granrisgömsle var ett av Sveriges största tjäderspel med 28 tuppar, bara två mil från Stockholms city. Upplevelsen blev ett livsval: sedan dess har han följt fåglarna i den stadsnära urskogen som först blev naturreservat och sedan nationalpark. Nu finns erfarenheterna och de bästa bilderna i boken Tjädern och urskogen (Votum) som han skrivit tillsammans med Bengt Oldhammer.

— Jag har alltid älskat att följa fåglarna och hitta spåren. Veta var de finns även om man inte alltid ser. Det är också en passion.

Riktigt närgånget har det blivit ibland med spelgalna tuppar och hönor som sökt sig till människor. Men den första augusti 1999 var en sorgens dag. Då startade den stora branden i Tyresta.

— 450 hektar kanonfin tjäderskog försvann och spelplatsen brann. I dag finns där 5-6 tuppar i stället för 28.

Urskogen med gammal sammanhängande skog återhämtar sig och han tror att där kan bli stora spel även i framtiden. Mer bekymmersam är situationen för tjädern i landets produktionsskog. Antalet minskar stadigt.

Lekplatserna är navet i tjädrarnas liv, men det räcker inte att bara skydda dem. Tupparnas områden strålar ut som tårtbitar i en radie på 1-1.5 km. Är landskapets kvalitet lägre rör det sig om ännu större områden. Om skogbruket fortsätter att utvecklas mot fler kalhyggen, gran- i stället för tallskog och sänkt slutavverkningsålder, slår det hårt.

— Tjädrarna kan leva i produktionsskog, men det måste finnas en blandning av skog som inte bara är monoton. Och det måste finnas gamla träd. Avverkar man redan vid 60 år och öppnar stora hyggen med jämna mellanrum har de inte en chans, säger Svante Joelsson.