Världskända för vegetarisk mat

David Frenkiel sitter framåtlutad över ett högt frukostbord i Södermalms epicentrum för mat som livsstil: Urban Deli på Nytorget. Han har just snokat runt vid serveringsdisken efter en specifik juice, men gått bet och fått nöja sig med en vanlig kopp bryggkaffe. David bor i kvarteret med sin blivande fru Luise Vindahl och deras två barn – den yngsta, Isac, är bara några månader gammal och Luise är hemma med sonen i dag.

TROTS ATT DET är just denna lilla Södermalmsfamilj som i stor utsträckning påverkar rådande mattrender bland medvetna konsumenter i grannskapet är det ingen som känner igen David Frenkiel här. Annat är det när familjen reser. De har just återvänt till Stockholm efter fyra månader i Australien och Nya Zeeland. Där fick de skriva autografer och ta selfies med 14-åriga fans, de blev inbjudna till bondgårdar och finkrogar, blev bombarderade med lokala mattips från sina följare och fick veta att deras största konkurrent i Australien också är ett så pass stort fan att hon erbjöd sig att vara barnvakt när David och Luise skulle hålla i en workshop.

Vad är det då David Frenkiel och Luise Vindahl gör som genererar sådan uppmärksamhet utomlands? De lagar vegetarisk och hälsosam mat, de fotograferar rätterna och publicerar recepten på en blogg.

Idag har deras första gemensamma bebis, bloggen Green Kitchen Stories, cirka 300 000 läsare varje månad. De har sålt 150 000 nedladdade appar och den första kokboken, som släpptes 2013, har sålt i mer än 75 000 exemplar runt om i världen. En andra bok, Green Kitchen Travels, har just släppts i åtta länder och en ny app anpassad för den kommande lanseringen av Apple Watch är också på gång. Bland initierade ”foodies” är Green Kitchen Stories en stor influens i köket, såväl i Sverige som internationellt. Hur gick det till? För att lära känna Green Kitchen Stories och de två hjärnorna bakom måste vi backa bandet fem år och lite till.

Barndomsdröm

DAVID FRENKIEL HADE tagit tjänstledigt från sitt jobb som tidningsformgivare i Stockholm för att leva ut sin barndomsdröm om att bli italienare. Han hade flyttat till Rom för att lära sig det italienska språket och med lite tur också träffa en italiensk kvinna. Planen gick snart i kras. För även danska Luise Vindahl hade i samma veva flyttat till Rom från Köpenhamn, och när deras vägar korsades blev de snart ett par. Till första dejten hade David, som blir nervös av tysta möten, förberett några samtalsämnen. De handlade alla om mat. Mat var också ämnet för parets första bråk, en tvist om föda som accelererade när de för fem år sedan blev gravida.

– Man kan säga att vår dotter var anledningen till allt som har hänt senaste åren. När jag och Luise träffades åt vi väldigt olika, jag var vegetarian men bodde ju i Italien och åt mycket skräpmat som pasta, pizza och glass. Det var asgott, men var också precis allt det som Luise inte åt.

Luise åt kött, fisk och kyckling men däremot inga raffinerade kolhydrater.

– När vi flyttade ihop i Stockholm tjafsade vi om mat hela tiden och det nådde ett klimax när vi skulle få vår första dotter. Vi frågade oss själva: vill vi ha det så här när vi nu ska få barn?

Startade blogg

FÖR ATT BÖRJA testa en gemensam kost startade paret en blogg tillsammans. De skrev på engelska, också för att undvika ett tjafs om huruvida danska eller svenska skulle vara deras gemensamma språk, och publicerade recepten till alla nya maträtter. Sedan de första kommentarerna på bloggen dök upp för fem år sedan har bebisen Green Kitchen Stories vuxit till en fullvuxen affärsverksamhet. Samtidigt har den efterföljande bebisen, Elsa, hunnit fylla fem år och lillebror Isac har anslutit till familjen. Att familjen och verksamheten vuxit i samma takt har inneburit nya utmaningar för David och Luise.

– Jobbet är den lätta biten, att finna en balans med privatlivet är betydligt svårare. Nu försöker vi att inte prata om jobb efter att vi har hämtat Elsa på förskolan, men jag är kass på det. Går vi till en restaurang eller bara sitter hemma med datorn så börjar jag automatiskt att tänka på jobbet. Jag tror att vi kommer behöva stänga av våra telefoner och datorer på kvällarna framöver.

– Vi har blivit ett familjekoncept, den gröna, lyckliga familjen, och det är fint att vi kan inspirera men samtidigt drar vi in barnen i något som de inte har valt. Vi ska nog försöka göra mer jobb var och en för sig, så att allt inte handlar om oss som familj.

Vad säger det om tiden vi lever i, att något som Green Kitchen Stories kan bli ett världsfenomen?

– Jag tycker för det första att allting blivit så sjukt överdrivet, många tar mat och hälsa på alldeles för stort allvar. Svenskar är mycket sådana, går helt och hållet in för LCHF, GI eller 5:2, och tyvärr försvinner det sunda förnuftet ibland.

– Men vår framgång är också ett tecken på att det finns ett grönt tänk, att fler blir intresserade av matens påverkan på jord och hälsa, och det tycker jag är bra. Ännu fler borde utgå från grönsaken när de lagar mat. I stället för att inför middagsmatlagningen säga ”ska vi ha pasta, köttbullar eller kyckling”, som de flesta familjer gör, borde man börja med grönsaker som är i säsong och sedan tillsätta kolhydrater och protein. Alla skulle må bättre av att sätta grönsaken i centrum.

Vad skiljer dagens våg av poppiga vegetarianer från 1970-talets gröna våg?

– Det var mer politiskt då, man stod upp mot kapitalismen och allt möjligt. Värderingarna var viktigare än maträtterna. I dag handlar man ekologiskt och går på smoothiebarer. Man bryr sig mer om vad man äter, men det har samtidigt blivit en dyr livsstil. Intresset för vegetarisk kost har gått från radikalvänsterns vegetarianer till något slags medelklassundhet där det också förväntas att man ska betala 695 kronor i månaden för ett gymkort.

Är kokosolja en klassfråga?

– Absolut, och det är något jag och Luise pratar mycket om. Vi lagar mat för dem som redan är hälsofrälsta, som bryr sig om djuren och miljön för att de har råd. Men att betala 195 kronor för en burk kokosolja är ju egentligen helt sjukt. Vi är väldigt sugna nu på att göra en kokbok som är ännu mer tillgänglig.