Skogens trummisar – lär känna hackspettarna
Stora, färggranna, högljudda och ganska lätta att få syn på. Utan hackspettarnas efterlämnade bohålor vore bostadsbristen svår i skogen. De flesta arterna behöver gamla lövträd och minskar därför i antal.
Hackspettar lever på hacket. Med starka näbbar och långa tungor kan de nå insektslarver djupt inne i stammarna på döda eller rötade träd, oftast lövträd. De olika arterna är olika kräsna kring vilket slags skog de behöver för att kunna leva och hur mjuk veden måste vara. De med högst krav på tillvaron har också svårast att hitta lämpliga skogar. Mellanspetten är utdöd. Den vitryggiga hackspetten är akut hotad. Av de arter som presenteras här räknas tretåig hackspett, gröngöling, spillkråka och mindre hackspett som ”nära hotade” i den svenska rödlistan. Större hackspett och gråspett lever dock i livskraftiga bestånd.
Kottesmeden
Den större hackspetten är vanligast. Den trivs i alla typer av skog och finns i större delen av landet. Beståndet har ökat rejält under det senaste årtiondet. Den större hackspetten lever sommartid mest av insektslarver som den hittar i barkspringor eller under barken på döda träd. Bona hackas ut i grövre lövträd. Övergivna hackspettsbon är till glädje för många andra hålbyggande fåglar. Vintertid överlever den på gran- och tallfrön. Ibland kan man hitta högar av kottar under träd där hackspetten haft sin ”kottesmedja”.
Lövskogsälskaren
Den sparvstora mindre hackspetten är starkt knuten till lövskog, gärna med ädellöv. Den finns sparsamt i hela landet, förutom i fjällen. För att häckningen ska lyckas krävs stora sammanhängande äldre lövskogar. Polyandri, att en hona har flera hannar i olika revir, är vanligt. Vinter och vår lever den mindre hackspetten av skalbaggslarver, mest långhorningar. Sommartid drygar den ut kosten med bladlöss och alla slags insektslarver. Den mindre hackspetten är, förutom att den är liten, lätt att känna igen på dess flykt i graciösa djupa bågar.
Myrspecialisten
Gröngölingen hör till jordbrukslandskapets lövdungar, beteshagar och glesa blandskogar. Finns i Götaland och Svealand men ersätts norrut av gråspetten. Myror är favoritfödan. Vintertid gör den ofta hål i myrstackar för att komma åt myrorna. Förutom insekter äter den daggmaskar och annat smått och gott på marken. Boet hackas gärna ut i en gammal grov asp.
Norrlänningen
Gråspetten förväxlas lätt med sin nära släkting gröngölingen, men har en nordligare utbredning. Den lever också huvudsakligen av myror och andra insekter i ruttnande ved. Den trivs i björk- och aspblandad barrskog.
Bobyggaren
Den stora svarta spillkråkan är lätt att känna igen. Den är specialiserad på att äta hästmyror, som den hackar ut ur stubbar och ruttna trästammar. Arten förekommer sparsamt från Skåne till Norrbotten och minskar i antal. Den behöver riktigt grova träd att hacka ut boet i och trivs bäst i gammal och variationsrik blandskog. Spillkråkans gamla bohål kommer väl till pass för allt från ugglor till ekorrar. Därför är den en nyckelart i skogen.
Granälskaren
Den tretåiga hackspetten blir alltmer sällsynt i Mellansverige och Norrland. Arten är beroende av att det finns en stor andel död eller döende ved i skogen. Den trivs bäst i gamla granskogar och äter gärna barkborrar. Ett säkert spår efter den tretåiga är ”ringbarkningsärr” på grova granar. Troligtvis använder hackspetten skårorna för att dricka av trädens sav på vårvintern.
LÄS MER om häckningsframgång för den utrotningshotade vitryggiga hackspetten
