Ådornas återkomst

De mörka mandelögonen blänker i skuggan. Ådan (ejderhonan) är nästan helt kamouflerad mot stenarna runt det öppna ejderhuset.

Fastän Adam Stålnäbb byter batteri på kameran mittemot ingången ligger hon blick stilla på äggen och följer oss bara med blicken.

Ute på fjärden intill pågår fortfarande parningsspelet. Eleganta gudingar (ejderhanar) simmar i komplexa mönster runt diskret gråbruna ådor.

Då och då kastar de huvudet bakåt, lyfter upp bröstet och sjunger sitt djupa ahooahoo. Ådorna svarar med ett snattrande gåkgåkgåk.

Skärgårdens klassiska vår-soundtrack, det som saknas på så många håll, hörs fortfarande här. Ett par tusen ejdrar simmar i vattnet runt Hävringe den här soliga majdagen och boräkningen som Adam håller på med kommer till slut att landa på över 600, dubbelt så många som året innan.

Ön ligger längst ut i havsbandet: en grå klippa med en hög radarmast, ett par moderna fyrar, en rödvit fyrbåk från 1700-talet, ett antal småstugor, en gammal lotsstation och framför allt – ett rikt fågelliv.

Ejdrar på nedgång

Redan på vägen ut från Oxelösund tidigt på morgonen kommer handkikarna till flitig användning medan öar och skär glesnar. Vi har följt med ornitologerna i lokala fågelföreningen Tärnan för att kolla läget i ejderhusen som de jobbat med sedan 2016, ett projekt som bland annat fått stöd från Naturskyddsföreningen i Nyköping och Oxelösund.

Några smålommar sveper förbi båten, högre upp svävar ett par havsörnar på breda vingar. Den lite mörkare fjäderdräkten syns i kikaren. Ungfåglar, konstaterar Lennart Wahlén som håller i husprojektet.

När föreningen inventerade ejdrar på ön 2015 härjade unga havsörnar bland ådor och ungar.

– Som mest såg vi 17 örnar samtidigt som gick runt och tog för sig som på ett smörgåsbord.

Ejderns snabba nedgång märks även på ett fågelparadis som Hävringe. De svenska bestånden har mer än halverats på 30 år. I dag klassas kustens karaktärsfågel som starkt hotad, näst högsta rödlistenivån.

De storskaliga orsakerna är omtvistade, men tanken väcktes att åtminstone hjälpa ådorna här på traven med häckningen. Man hade läst om försök med små hus som skyddar mot predatorer (rovdjur) som havsörn och kråka.

Året efter placerade föreningen ut ett 30-tal hus. Inspirationen kommer från den gamla norska och isländska traditionen med ejderhus nära de egna hemmen för att kunna samla in dun och plocka ägg till husbehov.

Närhet till människor ger i sig skydd från rovdjur, även om mink och rödräv inte är ett problem här ute. Redan på vägen upp från den lilla hamnen ser vi häckande ådor som valt att lägga sig precis vid stigarna mellan fritidshusen och i husgrunder.

”Man kan till och med stryka vissa äldre honor över ryggen utan att de lämnar boet, speciellt när de är trygga med just den personen”, säger Lennart Wahlén.

Han och projektkollegerna Lars Danielsson och Jan Karlsson inspekterar ejderhusen närmast hamnen. I några fall är öppningarna i största laget, konstaterar de.

– Det ger större risk att bli rövade. Vi ska sätta några plankor i överkant så att ingångshöjden blir lägre.

Designen har anpassats gradvis från första säsongen och antalet ändrats. Som mest fanns här 90 hus, nu är de 50.

– Vi kan se att de lyckade häckningarna blivit fler tack vare husen. Först skyddade de mot havsörn som tog ådorna, nu kanske framför allt mot kråkor som stjäl ägg, säger Lennart.

Även om fågelskådarna ibland sett 20–30 örnar samtidigt vid ankomst har den ökade mänskliga närvaron fått örnarna att bli färre här.

150 bon

På ön pågår också ett forskningsprojekt där de svenska och danska jägarförbunden, universiteten i Lund och Århus samt Sveriges lantbruksuniversitet samarbetar för att öka kunskapen om dykänder – i första hand om den hotade ejdern men också om småskrake och svärta.

Vi är mitt i den brådaste tiden för Adam Stålnäbb och Kalle Brinell som jobbar för projektet. På ett par dagar har de hittat 150 bon.

– Om ett par veckor är här så mycket grönska att det blir svårt att se, säger Adam.

För honom är Hävringe hemmaplan, pappan har en stuga som gått i arv efter farfar och farfarsfar som båda var lotsar.

– Alla som äger hus här har båtsmän och lotsar i släkten. Det finns ingen som säljer.

Med ett sådant sommarviste kom fågelintresset naturligt och nu tycker han att han har fått världens bästa jobb. Dagen före såg han en pilgrimsfalk jaga småskrakar, medan vi pratar stryker ett par kustlabbar över våra huvuden och en ärtsångare sjunger melodiskt på en sten intill. Vid hamnen häckar både tobisgrissla och tordmule.

Ett 20-tal av ejderbona har försetts med kameror och temperaturloggar som gör det möjligt att följa häckningen. En iakttagelse är att många ådor lämnar redet, till synes utan att ha blivit störda. Fåglarna måste gå ned till vattnet och dricka ibland, men i de här fallen täcker de över äggen med dun och kommer inte tillbaka.

– Frågan är varför, om de blivit stressade av örnar eller helt enkelt är för svaga för att fullfölja.

Utanför ett bo ser vi grågröna ägg som släpats ut och krossats på klipporna.

– Det finns två kråkpar på ön, riktiga äggspecialister som håller koll hela tiden, säger Adam.

Den stora kolonin med silvertärnor i sydost hörs på långt håll. När vi närmar oss brakar det till bakom en klippa. En havsörn lyfter med tunga vingslag. På så här nära håll inser man hur stora de faktiskt är.

Återvändare

Nere i hamnen träffar vi projektledaren Niklas Liljebäck som arbetar på Svenska Jägareförbundet. Det här är andra året på pilotstudien, berättar han.

Till att börja med tittade forskarna mest på flyttmönster och övervintring. Ljusloggar fästa runt ådornas ben visar flygrutt och position. Det är en mer komplicerad och grov metod än satellitspårning, men den enda möjliga för dykänder.

– Deras fjäderdräkt fungerar som en torrdräkt och allt som limmas på eller fästs med sele skulle påverka skyddet.

Ejdrarna måste fångas in för att ljusloggarnas data ska kunna läsas av. Eftersom de återvänder till samma häckningsplats fungerar det ganska bra. Niklas har redan spanat in flera återvändare.

”Svårt att hitta en enda faktor som förklarar allt”, säger Niklas.

När forskarna insåg att här fanns gott om bon från alla tre arter tog man också med predation och häckningsframgång i forskningen. Det är för tidigt att diskutera resultat, men att ådor överger bon i förtid kan ha att göra med sämre födotillgång där de övervintrar, enligt Niklas.

I stort sett äter ådorna inte under en månads ruvning, och andra forskningsprojekt har visat hur liten marginalen är. De som gick över tiden med ett enda dygn riskerade att dö av svält.

– Samtidigt delar ejdrarna födobas med svärtor, de äter också musslor och verkar tvärtom öka i antal. Det är nog svårt att hitta en enda faktor som förklarar allt, säger Niklas som hoppas kunna bygga ut studien till hela Östersjön.

Båten som ska hämta oss skummar in mot kajen. Under resan tillbaka räknar vi till hela sju havsörnar. Men dagens sista och sötaste fågelskådning sker ända inne i Oxelösunds hamn.

Ejdrarna som häckar på fastlandet har kommit längre än på ön och när båten lägger till kan vi följa fem tufsiga småttingar som guppar mot framtiden, tryggt i sin mammas kölvatten.