Äpplets genbank snart bankrutt
De vilda äppelträden som gav oss det moderna äpplet har växt på Centralasiens bergssluttningar i tusentals år. Skogarna är en viktig genetisk reservbank, men nu håller de på att förstöras. Forskare och lokalbefolkning jobbar i uppförsbacke för att rädda det som finns kvar.
Bolot Tagajev, biologilärare i byn Gumchana, dukar fram te och ett rikt utbud av tilltugg på filten med uzbekiskt mönster. Valnötter, äpplen, plommon, päron och marmelader av olika sorter.
– Jag är född här och lever i och av den här skogen, säger han.
Han har inte behövt vandra långt för att samla ihop denna rikedom av frukter. Gumchana ligger mitt i en 600 hektar stor skog i Jalal-abad-regionen i västra Kirgizistan, till brädden fylld av de frukt- och nötträd som gjorde området till en naturlig proviantförsörjare för Sidenvägens handelsresande.
Från topparna av bergen som omsluter dalen ser inte mycket ut att ha förändrats de senaste 1 000 åren. Vi befinner oss på 2 000 meters höjd och vilda träd av plommon, körsbär, mandel, äpple, pistasch, nypon och valnöt bildar ett tjockt lapptäcke i höstens alla färger.
Det sägs att Alexander den store stannade till i den här skogen under sina krigståg och fyllde säckar med näringsrika valnötter som han tog med sig till Grekland för att plantera. Därifrån spred de sig till resten av Europa.
En liknande historia har äpplet. Forskning vid bland andra Cornell University i USA och Uppsala universitet har spårat det moderna äpplets ursprung till Centralasiens skogar.
Boende i dessa skogar började kultivera äpplet, framför allt sorten Malus sieversii, här för 3 000 till 4 000 år sedan. Handelsresande på Sidenvägen fyllde sina koffertar med den söta frukten som proviant, och så spred sig äpplet in i Kina och Europa.
Denna historiska betydelse spelar en mindre roll för de lokala bönderna och nomaderna, och effekten syns under trädkronorna. Trä från skog är en viktig energikälla i Kirgizistan efter det att kolleveranserna förvann med Sovjetunionen, vilket lett till okontrollerad avverkning. Gräset på marken är också nästan manikyrartat nedtuggad av boskap, och det är glest mellan de ibland flera hundra år gamla träden.
Det som ser fint ut för icke-insatta besökare oroar experterna.
– Den här skogen är döende. Korruption, bristen på översyn och allt mer boskap hindrar återväxten, säger Zakir Sarimsakov, lokal chef för skogdepartementet i Kirgizistan.
– 90 procent av dessa skogar i Centralasien har försvunnit de senaste 50 åren, säger han och hänvisar till europeisk forskning.
44 utrotningshotade sorter
Den brittiska organisationen Fauna & Flora International har kartlagt växtligheten i Centralasien och identifierat 44 sorter träd, varav flera äppelsorter, som utrotningshotade. Organisationen uppskattar att det bara finns 114 exemplar kvar i hela världen av sorten Malus niedzwetzkyana, ett rött litet äpple med sött rött fruktkött vars gener återfinns i alla världens odlade sorter.
Träden står inför ett ständigt hot av illegal avverkning. Boskapens utbredning i skogarna hindrar också återväxten av nya träd då korna tuggar i sig nästan allt som hamnar på marken.
Skulle Malus niedzwetzkyana och Malus sieversii dö ut skulle de också ta med sig viktiga genetiska egenskaper i graven. Längs vägen från de centralasiatiska skogarna till den industriella förädling som gett oss Granny Smith, Aroma och 3 000 andra äppelsorter har naturens egen komplexitet skalats bort. Till exempel visar forskning av ekologiprofessorn Adrian Newton vid universitetet i Bournemouth i Storbritannien att det i ett enda kirgisiskt träd finns större genetisk variation än i alla de sorter som odlas på de brittiska öarna.
källan för de flesta boende i de kirgisiska bergen, försvårar kraftigt föryngring och återväxt av skogen.
Globalt äter vi cirka 100 miljoner ton äpplen om året. Men den genetiska enkelspårigheten i vår odling gör dem mindre resistenta mot sjukdomar och följder av växthuseffekten.
Lösningen mot sådana framtida utmaningar kan finnas i de centralasiatiska äppelträden, men då måste de skyddas. I den striden födds osannolika hjältar som Bolot Tagajev.
– Här är det. Fast trädet är fem år gammalt så är det inte större än en kvist, men saker växer så långsamt på de här höjderna, säger Bolot och visar det exemplar av niedzwetzkyanaträdet som han planterat med sina elever i skolans fruktodling.
Han är biologilärare i byns skola, precis som hans pappa före honom, och nu kämpar han med att informera lokalbefolkningen om skogens känslighet. Sedan ett par år tillbaka är han anställd av en miljöorganisation som lokal koordinator och håller workshops med invånarna i byarna runt om i området.
– Vi försöker utbilda bönderna och nomaderna om vikten av att ge skogen chans att återhämta sig, men det är svårt att ändra på en kultur som varit densamma i flera hundra år, säger han.
Allt fler börjar dock lyssna på hans förmaningar. Skördarna av valnöt och frukt, som är grundläggande för de flestas ekonomi, har blivit allt mindre de senaste åren. Men i ett fattigt land, där bristen på statlig kontroll av naturvärden gör sig påmind i djurens ohämmade betande, jobbar han i uppförsbacke.
– Skogen är i en krissituation, och jag vill att framtida generationer ska kunna uppleva den och dess rikedomar på samma sätt som jag, säger Bolot och tar en tugga från ett plommon.
