Att älska våtmarker

I lärobok för folkskolan 1910 kunde man läsa om hur granen och mossan var på väg att ödelägga landskapet, personifierat av den stolta svenska furan: ”… kanske efter hundratals år, har granen erövrat hela heden. Tallen är besegrad. […] Markens fuktighet tilltager […]. Och nu är vitmossan, en av skogens farligaste fiender, i antågande. […] Hela skogen får efter någon tid ett sjukligt och lidande utseende. […] Skogen har försumpats. Vi kunna knappast tro, att samma mark en gång burit den stolta furuskogen.”

Kampen mot våtmarkerna uttrycktes i nationalistiska brösttoner och man manade till fosterländsk samling. Riksdagen uttryckte sig i termer av militära operationer: ”Mot en dylik […] försumpning af skogsmarken äro tydligen effektiva försvarsåtgärder i hög grad af behofvet påkallade.”

Försvarsstrategin, ansåg man, skulle ”inriktas på de punkter, där faran för framtiden är störst”. Därmed var ”kriget” i gång. Fienden – mossan, våtmarken, sumpskogen – var definierad, stridslinjerna var tydliga. Landet mobiliserade.

Ett idogt folk har grävt och hackat i hundratals år. Totalt har det blivit nästan 100 000 mil diken, motsvarande 22 varv runt jorden.

Landskapsförvandlingen gav oss överlevnadsmöjligheter samtidigt som den utarmat naturen. I dag uppskattas längden av Sveriges alla naturliga vattendrag till 60 000 mil. Vi har 50 procent mer diken än vattendrag i Sverige.

Författare lyfte våtmarkerna

När jag som ung biolog flyttade till Norrland blev min ledsagare Sara Lidman. I boken Hjortronlandet knöts kultur och natur samman. Kan någon älska den natur hon beskriver med orden: ”Sumpmarken var täckt av tjorvigt segt ris och stripiga tuvor, däremellan var lömska dypölar. Den var
tunggådd och efterhängsen, den ville inte släppa ifrån sig de små människofötter den en gång fått grepp om. Ful, illaluktande, jämmerlig.”

Slitet på myrarna var naturligtvis inte begränsat till Norrland. Vilhelm Moberg var bara 15−16 år när han mötte mossen: ”Hans fötter trampade mossen […].Han fick in fosterlandets jord i ögon, öron, näsa och mun. Maten han åt smakade torvströ, vattnet han drack smakade torvströ. Alltid i näsan denna torra förruttnelselukt. [..] In i hans själ trängde torvströet.”

Även för unge Harry Martinson blev de dränerade småländska mossarna en arbetsplats, den ”grästuva” där han fick sina första utblickar mot naturens rikedom, trots att den i det här fallet utgjordes av bromsar (bremsar) som plågade pojkarna och drog ner förtjänsten: ”Ute på mossen tilltog
bremsplågan. De kupande pojkarna förlorade ungefär en krona om dagen på den, Martin ungefär fyrtifem öre. På den tid som åtgick att slå bort en brems kunde man lägga två torv i kors i pyramiden.”

Selma Lagerlöf förstod redan i början av 1900-talet att utdikningar av våtmarker och sänkningen av sjöar var ett hot mot naturens rikedom. I berättelsen om Nils Holgersson låter hon gåsen Akka möta storken Ermenrich i Skåne som utgjuter sin sorg:

”Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan med hes och svag röst. Han beklagade sig över allt möjligt: … ingen mat
kunde han numera få i Skåne. Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma tillbaka.”

Det var en profetia som slog in när storken försvann från det svenska landskapet. I berättelsen tar hon också strid för Tåkern, hotad av sjösänkning för att skapa ny jordbruksmark.

Kvinnan i berättelsen blir sjöns protagonist: ”Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes vara ett gott och behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det finge väl vara en annan sjö än Tåkern, en annan sjö, som inte var hem för så många tusental av djur.”

Selma Lagerlöf var en radikal miljökämpe, långt innan oro uttrycktes i sådana termer. Hon såg sambanden i naturen när hon i Gösta Berlings saga skriver:

”Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan. […] O, sena tiders barn, haven I inte sett det?”

Vi måste lära oss älska våtmarkerna

Vi har under hundratals år gjort allt vi kan för att bli av med vatten. Vi har dränerat, torrlagt, dämt upp och dränkt. Visst har vi känt till våtmarkernas biologi, men kunskapen om alla mänskliga aktiviteter i vatten- och skogslandskapen har på bara några få år tagit stora kliv framåt.

I dag vet vi att utsläppen av klimatpåverkande gaser från utdikade våtmarker motsvarar utsläppen från hela den svenska bilparken. Varje år!

Även om staten satsar hundratals miljoner på stöd till återskapande av våtmarker saknas administrativa resurser för att backa upp alla goda initiativ. Att riva dammar, där resultatet blir lägre vattenstånd i sjöar, kommer att skapa motsättningar. Det gäller att gå varligt fram och naturligtvis måste myndigheterna ta hänsyn till kulturhistoriska intressen.

Det är en skör balans, men en diskussion vi måste ta för att återställa en del av det förlorade vattenlandskapet. Det krävs en vattenrevolution.

När nu, äntligen, våtmarkerna kommit att bli ett av landets 16 uppsatta miljökvalitetsmål, konstaterar forskarna samtidigt att vi inte kan uppnå målen med den politik som råder i dag. Möjligen handlar det om pengar, teknik och politisk vilja, men det rör sig också om ett kulturarv som vi bär med oss.

I svenska personregistret dräller det av Lind, Ek, Lund, Skog, Äng och sammansättningar med dessa namn. Från slutet 1800-talet, när vi svenskar började ta namn från naturen i sann naturromantisk anda, blev de pastorala skogarna och markerna föremål för vår kärlek och tiotusentals familjer valde ett nytt namn för att hedra en naturtyp.

Men där finns i dag bara 26 Kärr, 38 Myr, 80 Myrdal, 11 Träsk och 19 Träskman och 10 som har förnamnet Mosse. Vi har ännu inte lärt oss att älska våtmarkerna.