Bäversafari – på jakt efter plask

Vinden är råkall och ­vågorna går höga på Dalälven. Molnen tornar upp sig som en mörk medeltidsfästning och det känns inte alldeles självklart att skjuta ut sin kanot i skymningen. Särskilt inte när medpaddlaren glatt konstaterar: ”Jag har aldrig suttit i en sådan här farkost förut!”

Det kunde ha varit en sådan där stilla försommarkväll när himlen speglar sig rosaskimrande i vattnet, men ibland är naturupplevelser mer dubbel­bottnade. Egentligen passar det för att närma sig kvällens komplexa huvudrollsinnehavare.

Bäversafarin har nyss börjat för säsongen, bara några dagar efter att länsstyrelsen avslutat årets bäverjakt. Det blir inte så lyckat om familjerna som paddlar ut för att se gulliga gnagare stöter på en bäverfälla, förklarar guiden Jack Hicks. Han har blandade känslor inför jakten.

− Vi vill ju visa människor de här fantastiska djuren. Men jag förstår problemet med att bävern gnager ihjäl lövträd som många andra arter behöver.

Vem hade kunnat ana att mängden bävrar skulle bli ett problem när Sveriges sista bäver sköts 1871? På 1920-talet hämtades omkring 80 bävrar i lådor från Norge och kördes till olika svenska vatten med tåg, bil och hästskjuts. Från dem växte stammen till dagens drygt 100 000.

Vi glider förbi ekar med bulliga kronor som lyser klargröna i det sista dagsljuset. Skymningen är bävrarnas tid.

− När vi paddlar runt hörnet på udden där framme ska vi vara lite tysta, säger Jack Hicks och pekar.

Från andra sidan fjärden hörs ett ljust bubblande av spelande orrar. Första tecknet på att vi har nått bäverland är de upptrampade gångarna genom vassen. Bävrarna har rultat ner med lövruskor till sitt skafferi på älvens botten. Där sticker de ner grenarna för att hålla dem färska. I smalare vattendrag måste bävrarna bygga fördämningar för att skafferiet inte ska frysa om vintern, men här i den breda Dalälven behövs inte det.

Inga bäverlösa turer

Efter en stunds tystnad börjar tanken på att få se en bäver kännas osannolik. Hur var det nu, var det bäver­garanti? Nej, det sade ju guiderna Jack Hicks och Madelen Zander innan vi lämnade stranden, de ger ingen garanti men inga turer har varit bäverlösa under deras två säsonger. Men det brukar vara bättre väder. Nu kommer duggregnet och bara den yngsta safarideltagaren sitter lika rakryggad som för en timme sedan. Nioåriga Milena Brandt spanar med lysande ögon längst fram i kanoten.

Längs stranden syns något som liknar en majbrasa på väg att glida ut i det svarta vattnet. Bäverhyddan är imponerande oordnad, här finns inte en rät vinkel någonstans.

Så händer det, Jack och Madelen pekar tyst mot andra sidan älven. Där syns något som skulle kunna vara en blöt flytande pinne. Efter en stunds stirrande blir det tydligt att pinnen har både en målmedveten riktning och nos. Sedan kommer det stora plasket, bävern har sett oss, varnar sin familj med svansen och försvinner ner under vattnet. Det kunde ha varit ett rejält magplask vid vilken sommarbrygga som helst, men det känns annorlunda i öronen när det kommer från en stadig bäversvans. Den pinnlika uppenbarelsen och plasket hade kanske inte funkat i en naturfilm men detta är på riktigt.

Magin känns mer avlägsen i dagsljus, när nationalparksförvaltaren Ingvar Westman svarar i telefonen på Naturum Färnebofjärden. Han har varit med och organiserat länsstyrelsens bäverjakt sedan början av 2000-talet, med slagfällor som tar 20-30 bävrar om året. Frågan är om det har haft någon effekt.

− Svårt att säga, antalet bäverhyddor har ökat från åtta till 26 stycken sedan år 2000. Men man vet ju inte hur mycket de skulle ha ökat om vi inte hade jagat.

En av nationalparkens centralfigurer är den vitryggiga hackspetten, som är akut hotad. För att den ska överleva krävs gamla lövträd och bävrarna går hårt åt dem, enligt Ingvar Westman.

− De kan fälla i princip alla aspar som finns i ett område och lämna ett stort plockepinn efter sig bara. Jag tror att de flesta som ser hur bävern går fram här håller med om att det inte känns bra.

Visserligen håller sig bävrarna normalt inte längre än 50 meter från vattnet men det är också i zonen närmast älven som det finns flest lövträd, förklarar han.

− Och vissa år stiger vattnet mycket högre än normalt. Då höjs strandlinjen så att lövträden försvinner där med.

Vargurin avskräcker

Men bäverjakt är nog inte bästa lösningen för att bevara lövträden, tror Frauke Ecke. Hon forskar i viltbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet och har lett flera studier om bävrar.

− Ett effektivt skydd är att sätta hönsnät längst ner runt gamla aspar, säger hon.

Det kräver förstås tid och pengar men kanske inte mer än jakten. Sedan kvarstår problemet med hur nya små lövträd ska ta sig upp. En metod som Umeåforskarna har testat är att sprida urin från bäverns största fiende – vargen. Det verkar vara en effektiv avskräckande metod men hur ofta man måste hämta kiss från djurparksvargar är inte riktigt utrett. När det gäller ungträd tror inte Frauke Ecke att bävern är den stora boven i dramat.

− Vi har haft viltkameror i Färnebofjärden för att kolla vilka som betar mest och det visade sig vara framför allt rådjur.

Dagens bäver­stam är förmodligen något mindre än innan vi människor kom in i bilden. Stammarna av rådjur och älg är däremot historiskt höga. Kalhyggenas lövsly står som dukade bord för dem samtidigt som skogsbruket har gallrat bort äldre lövträd. Det lilla som finns kvar är eftertraktat av många och Frauke Ecke förstår att det kan bli en konflikt mellan bäver och lövberoende arter på vissa håll. Samtidigt ser hon bävern som en viktig naturvårdare.

− Jag skulle nästan vilja påstå att bävern har åstadkommit större naturvårdsnytta än alla naturvårdsprojekt som vi människor har genomfört när det gäller att skapa död ved i skogen.

Död ved är också en bristvara som många arter är beroende av. Men bävrarnas framfart är förstås svår att styra.

− Äger du bara några hektar skog och bävrarna bygger ett dämme just där så att träden översvämmas och dör, då skulle jag inte heller bli glad.

Frauke Ecke har gått igenom internationell forskning om bäverns naturvårdsnytta och ­konstaterar att våtmarker som bävrar skapar blir mer artrika än mänskligt anlagda våtmarker. Förklaringen är förmodligen att när bävrar dämmer upp ett område blir resultatet en plottrig blandning av olika små miljöer där olika arter kan trivas. Bävrarna fortsätter hela tiden att gräva och flytta slam för att hålla en jämn vattennivå i kanalerna in till hyddan. Det är ett ständigt finlir att hålla ingångarna lagom mycket under vatten så att inte rovdjur kan ta sig in.

− Många arter behöver att bävrarna är där och rör om. Men när det blir brist på lövträd i området flyttar bävrarna vidare.

De övergivna bäverdammarna omvandlas till bäverängar som på lång sikt blir till lövskog, förklarar hon. Om lövträden får växa sig stora utan att ätas av harar, älgar och rådjur skapar bävern förutsättningar för ny lövskog. Och framtida bävrar.

Vandringshinder för fiskar?

Ett annat aktuellt naturvårdsproblem är vandringshinder för fiskar. Enligt EU:s vattendirektiv ska småskaliga kraftverksdammar rivas. Blir inte bäverdammar också hinder för fiskar?

− Många sportfiskare skulle nog säga ja, men efter att ha gått igenom den forskning som finns skulle jag säga nej, säger Frauke Ecke och förklarar att bäver­dammar ofta inte är lika täta som artificiella dammar. Det rinner alltid lite vatten på sidan eller i håligheter där fisken tar sig igenom. En bäverdamm kan stoppa öringarna tillfälligt, men efter någon vecka uppstår nästan alltid hål.

−Historiskt har bävern funnits i nästan vartenda vattendrag, så om öringar inte kunde ta sig förbi bäverdammar så skulle vi aldrig ha haft några öringar.