Berguvarna minskar kraftigt

Torra lavar knastrar under fötter och händer. Vi halvklättrar uppför skrovligt, barrigt gråberg med smala tallar här och där att hålla i. Det är vad man skulle kunna kalla en vanlig kulle i en vanlig sörmländsk skog. Men mitt i det alldagliga solskenet på nästa bergknalle står vi öga mot öga med två troll. Vitfluffiga huvudfotingar med stora fötter och stint stirrande brandgula ögon.

Blicken kommer att bli ännu rödare när de blir vuxna, de här berguvarna är bara fem veckor gamla, förklarar inventeraren Alar Broberg. Boet är inte mycket mer än en lite skräpig klippavsats, dold bakom en extra snårig enbuske. Men utåt från boklippan har uvarna god utsikt mellan tallstammarna mot en vik av Östersjön.

− Käkat kattuggla, konstaterar Alar Broberg och vrider på en randig fjäder. Här finns också kvarlevor av en kråkunge och en gräsand. Men uvföräldrarna syns inte till, även om de förmodligen följer varje rörelse vi gör just nu. Alar känner sina uvar − vissa skriker och några går till attack men det här paret håller sig alltid på avstånd, berättar han. Ändå har vi skyddsglasögon. Det ingår i rutinerna, för en vuxen uv som går till anfall kan sikta mot ögonen.

Fluffbollarna fräser

De storögda fluffbollarna fräser när han plockar upp dem men låter sig lugnt bäras iväg till en rymligare klippa. Alar Broberg lägger en av dem mellan låren och sätter fast en aluminiumring, större än vad som skulle passa på den grövsta människotumme. Ungarna måste ha lite att växa i, för snart hör de till världens största ugglor. Då har de en och en halv meter mellan vingspetsarna, stränga örontofsar och urbergets allvar i blicken. Då skulle ingen komma på tanken att ringmärka dem.

Uvarna stirrar rakt igenom oss och blinkar med blåa ögonlock, ett öga i taget. Vingarna är korta men klorna som greppar om Alars tröja är stadiga.

− De har väldigt dålig andedräkt. Det är klart, de har ju ätit gamla ugglor och råttor, konstaterar han.

Alar Broberg återlämnar ungarna i boet och vi fortsätter långsamt hasande på rumpan nerför gråskravlet. Här klättrar mest bara ormbunkar. Den som mot förmodan hade vägarna förbi skulle lätt kunna passera utan att ana de flygande bergatrollens bo. Alar klättrade fram och tillbaka här många gånger längs branten innan han hittade boet 2005. Ändå visste han att det skulle finnas här någonstans tack vare rapporter från allmänheten om att uvarna ropade på vårvintern.

Varje år ringmärker Alar Broberg tio till tjugo berguvsungar, ungefär en tiondel av de svenska uvungarna. Hans revir är Stockholms län, utom Nynäshamn. Det blir omkring 50 resor i maj-juni som han gör helt ideellt och rapporterar till BirdLife Sverige (tidigare Sveriges Ornitologiska Förening). De senaste åren har fler och fler av hans gamla uvklippor stått tomma. Ändå går det hyfsat för de här ganska stadsnära uvarna jämfört med de som bor i norra Sveriges inland.

− Från Värmland och uppåt har berguven minskat rejält de senaste 20 åren. Det är längs kusten de finns kvar litegrann i norra Sverige, säger David Rocksén som är en av de ansvariga för en riksinventering av berguv 2019-2020 som BirdLife Sverige och Skellefteå Kraft står bakom.

Han vill ännu inte ge några siffror på minskningen eftersom inventeringen pågår i två år, och ännu har bara första året gått. Men rapporterna så här långt från landets ideella uvbevakare ser inte bra ut.

Trängda av jakt

Det är inte första gången berguvarna minskar. Den första riksinventeringen gjordes 1943-48. Då var berguvarna hårt trängda av jakt och fridlystes 1950. Det räckte inte, under 1960-talet drabbades berguven liksom andra rovfåglar av miljögifter. I ett desperat försök att rädda arten började engagerade ornitologer över hela landet föda upp och plantera ut berguvar. Omkring 1980 började stammen öka och kring millennieskiftet var uvarna ungefär lika många som i uppskattningar från 1900-talets början. Berguvskämparna andades ut och uppfödningen kunde avslutas. Men för omkring tio år sedan började rapporter komma in igen, fler och fler bohyllor stod tomma. Landets dovaste hoande blev mer och mer sällsynt i vårvinternätterna.

Många av de uppfödda uvarna som sattes ut omkring millenieskiftet börjar bli gamla och dö. Berguvar blir omkring 20 år gamla, och en stor del av dagens stam är fortfarande de fåglar som planterades ut i sin ungdom. Men varför får de inte tillräckligt med ungar som kan ta vid?

− Ja, det är det vi försöker ta reda på nu, men antagligen har det flera orsaker, säger David Rocksén.

När gamla tiders öppna soptippar försvinner får en råttjägare som berguven mindre att äta. Att återskapa gamla soptippar är knappast aktuellt, men ett sätt att skona berguven är att använda mindre råttgift, tror David Rocksén. Vanliga dödsorsaker är dessutom kollisioner med tåg, bilar och kraftledningar.

Några av uvkännarna funderar på om varmare vintrar stör sorkcyklerna och ger berguvarna mindre mat i norra Sverige. Även miljögifter kan vara en faktor som ännu inte är särskilt utredd.

Kanske blir det aktuellt att föda upp fler uvar igen, tror David Rocksén. Men hur länge är det rimligt att curla en art på det här sättet?

− Det är trots allt vi som har ställt till det för berguven. Kanske måste vi då stötta upp den ett tag till. Det är ju en otroligt karismatisk art så det vore synd och skam om vi inte kunde ha kvar den i vår fauna.

På vägen ner från vårt sörmländska uvberg ligger en hårig grå klump. Det kunde ha varit sork, en ganska stor sork, men den har inget fram och bak. Det är en spyboll, det enda som vittnar om uvarnas närvaro. De känns redan overkliga.

− Man kan förstå varför det finns skrönor om troll i bergen, konstaterar Alar Broberg.

Förtrollningen bryts när han ringer upp en annan uvräddare som ska följa med på eftermiddagsrundan.

− Vi ses om en halvtimme då, vid sopstationen!