Bin behöver blommor

Ibland kan man få höra att det är viktigt att skaffa bi­­kupor för att ”rädda bina”. Men för att förstå hoten mot bin är det viktigt att skilja på vilda och tama. Tama honungsbin hotas av sjukdomar och bekämpningsmedel, men själva arten honungsbi är inte hotad. Däremot är många av Sveriges vilda bin hotade − en tredjedel av arterna finns med på Art­databankens rödlista.

I gamla tiders slåtterängar och blommande hagar fanns det mat för många olika surrande preferenser. I dag råder ofta brist på blommor, och då hjälper man inte bina genom att sätta ut bikupor med tambin. Det riskerar snarare att öka konkurrensen om de blommor som finns. Om vi däremot gör landskapet rikt på blommor hjälper vi alla sorters bin, och samtidigt oss själva, eftersom både vilda och tama bin behövs för att frukt och andra grödor ska bli pollinerade.

Dör redan i maj

Precis som många humlor är sälgsandbiet lurvigt för att klara den tidiga vårens kyla. Så fort de första sälgarna blommar i mars eller april är sälgsandbina igång och samlar pollen från sälgblommorna. När alla sälgar och videbuskar har blommat färdigt i slutet av maj är livet som sälgsandbi över, då dör honorna. Hanarna dör redan efter parningen i april. Kvar finns då bara larverna som ligger i de bohålor honorna grävt i sandig mark. Där ligger de ända tills vårsolen börjar skina på nästa års sälgblommor.

Sol-och-vårare

Nästan 100 av våra biarter samlar inget pollen själva. De kallas gökbin eftersom de precis som göken placerar ut sin avkomma i andras bon och låter andra bin föda upp dem. Sälggökbin väntar vid sälgsandbinas bohål tills honan ger sig ut för att samla pollen. Då tar sig gökbiet in och lägger ägg i bohålor som förberetts för sandbiets larver. Gökbiets larv kläcks tidigare än den ”rättmätige” larven och äter snabbt upp sitt styvsyskon. Sedan kan den lugnt mumsa på matsäcken av pollen som sälgsandbiet har förberett. Många gökbin är specialiserade på att lura en särskild art, därför är de väldigt känsliga för om värdarten minskar.

Petig med pollen

Ungefär när sälgsandbiet dör i slutet av maj dyker fibblesmalbiet upp, som samlar pollen enbart från fibblor. Ur mänskligt perspektiv kan man tycka att fibblor och maskrosor ser lika ut men fibblesmalbina samlar inte pollen från maskrosor. Deras larver måste ha pollen just från fibblor för att utvecklas rätt. Fibblesmalbin finns ofta i trädgårdar och kan vara ett skäl att klippa gräsmattan lite mer sällan, så att fibblorna hinner blomma.

Vanlig hotellgäst

Rödmurarbiet hämtar pollen från många olika blommor och brukar vara en av de första gästerna som flyttar in om man sätter upp ett bihotell (ett knippe med bamburör eller en träbit med borrade hål i). Murarbina har för tunna ben för att gräva ut bohål i sand som många andra bin gör. Förutom i bihotell kan de lägga sina ägg i glipor under fönsterkarmar, i barkspringor, stenmurar, eller andra skrymslen och vrår. Honan täpper igen röret eller håligheten med sand som blandats med saliv – därav namnet.

Tapetserar barnrummet

I Sverige finns tolv tapetserarbin, som alla tapetserar sina hål med gröna blad för att skydda larverna från fukt, svamp och rovinsekter. De väljer oljerika blad och preparerar dem med saliv så att ”tapeterna” håller sig gröna ända till nästa vår. En av dessa är stortapetserarbiet som samlar pollen på tistlar, klintar och kardborrar. Biet var vanligt i södra Sverige fram till 1960-talet, men är nu sällsynt på grund av brist på blommor och sandiga boplatser.

Långa doftfångare

Hannar av långhornsbin har antenner som ofta är lika långa som resten av kroppen. Poängen med dem är att fånga upp feromoner, små doftämnen som honorna skickar ut när de vill para sig. Sådana doftbudskap skickar alla bin, men kanske är långhornsbinas signaler svagare så att hannarna behöver dessa väldiga uppfångare. Man kan ofta se långhornsbin i trädgårdar där de gärna sitter på ärtväxter som käringtand och gulvial.