Biocaching: Följ med på artjakt

Himlen är mörk och bränningarna växer sig större och större. Det gäller att vara helt fokuserad på nästa våg för att möta den rakt framifrån. Enligt all rimlighet borde vi styra in i lä bakom en udde, men vi måste fortsätta söderut, rakt emot vinden som har haft fritt spelrum över hela Vättern, ända från Jönköping. För på en av de yttersta klipporna ska den finnas, våra drömmars lav.

1871 upptäcktes dvärgplacodlaven på en ö i Vättern och var sedan som uppslukad av gråberget. Flera delegationer med lavexperter sökte igenom ön där den hade hittats, men inte ett spår. Arten klassades som utdöd i Sverige och var nu bara känd från en plats i hela världen, i norska Gudbrandsdalen. Fram till 2008 när två lavspecialister spårade upp den på andra sidan om Vättern. På just den udde som vi nu kämpar fram emot.

Jag kan ibland längta efter att vara som Frodo i Sagan om ringen. Att ha ett självklart och väldefinierat mål – att ta ringen till Mordor. Hans friluftsliv på vägen dit får en glans och mening som mina irrande strövtåg ofta saknar. Åtminstone när det börjar regna och man äter kalla matrester ur en plastburk. Men nu, med en två centimeter stor lav på näthinnan, märks inte hur händerna domnar kring paddeln.

Vi surfar in i en vik, lyckas undvika att krascha in i stora svarta stenar och drar upp kajakerna bredvid några purpurknipprötter. Det är orkidéer som gillar rik berggrund, en ledtråd på skattjakten. Vår skattkarta är ganska exakt eftersom lavskådare generellt är mer generösa än pirater.

Första gången jag ringde Toni Berglund, som var med och återfann dvärgplacodlaven 2008 efter 139 år,  svarade han: ”Jo, Toni Berglund, det är jag, men någon lavexpert är jag inte”. ”Nehej, ursäkta, då har jag ringt fel”, sade jag och letade vidare bland andra Toni Berglund. Efter några minuter ringde han upp och sade att han i och för sig tittar en del på lavar, även om han inte är någon expert. Ödmjukhet är också ett av lavskådarnas karaktärsdrag.

En lav framträder

Hur som helst, vi följer Tonis beskrivning och klättrar ut på den yttersta udden. Den ser ut ungefär som de andra, med svartgråa klippor och vridna martallar. Läser instruktionerna igen, ”Stå med ryggen mot den yttersta, lilla krumma tallen, gå fram mot hällkaret framför dig och sök i högra kanten av hällen framför det”.  Efter en stunds stirrande på hällen är det som när man plötsligt ser en 3D-bild, en lav framträder som är mer knubbig i kanterna än skorplavarna runtomkring. Fruktkropparna har en frostig hinna som dubbelgångaren kvartslav saknar. Det är den!

Någonting faller på plats, en mycket liten detalj i gråbergets klädedräkt men en alldeles egen. Som berättar en lågmäld historia om någonting som gör granitgolvet rikare. Som får klipporna att blomstra med ängsvädd, blåklockor, kattfot och lysande orangelavar. Antagligen stråk av grönsten, som är en blandning av basiska bergarter. Här och där trängde de upp ur Jordens inre och stelnade, långt innan den djupa smala Vättersprickan klöv jordskorpan för drygt 700 miljoner år sedan.

Dvärgplacodlaven är en sann finsmakare, en prinsessan-på-ärten-lav som vill ha just basiska klippor. De måste också vara sydvända, exponerade för den där vinden och vågorna som kommer ända från Jönköping. Dessutom ska klipporna sköljas regelbundet av vågor eller vatten som sipprar över berget. Det är lätt att förstå att lavprinsessan är liten och platt, man skulle själv gärna trycka sig ner bredvid den tätt mot berget för att komma undan vinden.

Vi har fått kryssa arten

Första delmålet är uppnått, vi har fått kryssa arten (alltså se den). Men den verkliga utmaningen är att hitta dvärgplacodlaven på nya platser, och förstå den kräsna laven lite bättre. Nog borde den kunna hitta någon mer klippa som duger bland tusen sinom tusen hällar i norra Vätterns skärgård. Vi vänder utåt igen. Kajaker är hoppöst stora och bängliga ting ända tills man sitter i dem. Då blir man som en blandning av sjöjungfru och vinbergssnäcka, med allt man behöver inuti sin långa stjärt.

Himlen har ljusnat och vattnet har blivit turkost. Som ett tropiskt hav med granskogshorisonter. Vi går iland på Grönön och har en hel ö med vandringsleder och rullstolsanpassade spänger för oss själva. Men det är de sydvända klipporna som gäller. Att krypa barfota över solvarma hällar är ett bra sätt att känna in biotopen. Olika hällar har samlat upp olika mycket värme under dagen.

Nu börjar ett Gollumlikt krälande över klipporna, med näsan på någon decimeters höjd, för att läsa av världskartorna av skorplavar som breder ut sig. Då och då blir man liggande och drömmer sig bort. Lavriket här är som en platt urskog, där inte mycket har förändrats sedan klipporna höjde sig ur havet, bortsett från luftföroreningar. Det är svårt att förstå vad dvärgplacodlaven har att klaga på.  Solen sjunker och storlommen ropar. Nästa morgon fortsätter jakten lika hoppfullt.

Nitton storlommar ligger samlade och för ett knarrande samtal. En fiskgjuse slår ner efter fisk precis framför kajaken. Alla verkar ha något att göra men som människa är det lätt att känna sig lite onödig ibland. Det kan man bemöta med olika sorters mål, som att jaga, fiska, fota, fånga Pokémonfigurer, geocaching… eller som nu, biocaching. Vanlig hederlig artletning skulle man kunna säga, för att bygga på det stora pusslet. Det som behöver läggas för att förstå våra medvarelser.

Dagarna går, vi rör oss framåt över lavlandskapet på alla fyra. Helt klart off the beaten track som det brukar stå i reseguider. Det börjar kännas som att en nål i en höstack trots allt är en ganska stor del av höstacken jämfört med dvärgplacodlavens utbredning på Vätterns klippor. Vi vänder hemåt utan att kunna lägga fram någon ny upptäckt för vetenskapen, men vi har fått möta en lavprinsessa och känt Vätterns mest välslipade hällar mot kroppen.

Jaga fler udda arter:

I hav och fjäll och blåbärsris, från norr till söder, finns märkliga djur, svampar och växter att upptäcka.

• Paddla vid Kullaberg och spana efter tumlare

Välj helst dagar med stilla väder, då är chanserna mycket större att se ryggfenorna som plötsligt klyver vatten-
ytan. Ibland blir tumlarna nyfikna och följer efter en stund. Förutom att spana mot horisonten kan man följa en snirklig stenkust, stanna och snorkla eller bada. Eller leta efter den sällsynta ormbunken glansbräken. Naturum Kullaberg kan svara på alla frågor.

• Skida och leta långskägg i Skuleskogen

Som julgransglitter slingrar långskägget över grangrenarna. Detta är världens längsta lav, som kan bli tio meter lång! Men det gäller att hålla ögonen öppna för små stumpar. Bästa stället att leta är i Skuleskogens nationalpark, 500-600 meter över havet. Följ nordvända bergsbranter med gammal granskog. Det går förstås att leta även på sommaren. Då kan man också passa på att spana efter jättepraktbagge, en stor guldmönstrad skalbagge som bara finns på några få platser i landet. Då ska man i stället spana på varma, sydvända hällar. Naturum Skuleskogen vet mer.

• Fjällvandra och spana högnordisk höfjäril norr om Torne träsk

Ta med en håv och fjärilsbok i fjällryggsäcken, så kommer du att upptäcka nya dimensioner av fjällen. En exklusiv målart är högnordisk höfjäril, som är lysande orange och flyger från juli till en bit in i augusti. Bästa stället att spana är de blomsterrika fjällhedarna norr om Torne träsk. Det är ett eldorado för många sällsynta fjärilar. Men nästan överallt i fjällen går det att hitta många speciella fjärilar, om du är beredd att vika av från leden när du ser en blommande sluttning ovanför fjällbjörkskogen. Om du vill veta mer om fjärilar och få tips om utflykter kan du till exempel gå med i Facebookgruppen Svensk dagfjärilsövervakning.

• Vandra i Vindelfjällen och sök efter brudkulla

Brudkulla är något så ovanligt som en orkidé som bara finns i Sverige, och bara på några ställen i Västerbottensfjällen. Dessutom har den lysande röd punkfrilla och lyser lång väg när den blommar i juli. Sök på kalkrika fjällängar precis ovanför trädgränsen, till exempel på  fjället ovanför Rödnäs, söder om Hemavan. Naturum Vindelfjällen kan svara på frågor.

• Björnvandring på Sånfjället

I månadsskiftet september-oktober går Sånfjällets björnar längs sluttningarna och betar bär för att ladda upp inför vintern. Med kikare, helst tubkikare, kan du följa deras vardagsliv på lugnt avstånd. Hede turistbyrå svarar på frågor om organiserade björnturer och egna vandringar.

• Nattvandra på Österlen

Vandra i skymningen och spana på marken i Stenshuvuds nationalpark. Där ger sig en av Sveriges största och coolaste skalbaggar ut på jakt. Bokskogslöpare är nästan fyra centimeter lång och glänsande. Den springer snabbare än man kan tro. Om du lyfter upp den får du vara beredd på att lukta jordlöpare. Ifall du håller dig vaken till gryningen är det bara att vandra vidare och lyssna efter sommargyllingens flöjtande. Naturum Stenshuvud kan svara på frågor.

• Apollofjäril längs Östkusten

Paddla eller vandra i Östergötlands skärgård och håll utkik på blommande marker. Man behöver inte vara expert för att känna igen en stor vit fjäril med röda fläckar. På 60-talet flög apollofjärilen ända upp till Ångermanland, men det gamla jordbrukslandskapet har krympt och nu finns den nästan bara vid kusten, från norra Småland till Sörmland och på Gotland.

Funkar var som helst:

• Paddla kanot och spana efter näckrosbagge.

Längs vilken vanlig å som helst kan du hitta näckrosblad som är helt perforerade med små hål. Paddla lite närmare och titta en gång till, så ser du nog den som har gjort hålen, den lilla bruna bladbaggen näckrosbagge.

• Nattcykla och lyssna efter nattskärra

I sandiga tallskogar surrar nattskärran utan att dra efter andan, timme efter timme i juninatten. Kolla på artportalen.se var andra har hört den, eller ge dig ut för att hitta nya revir. Nattskärra finns från Skåne upp till Norrlandskusten.

• Fiska och spana kungstrollslända

Längs rinnande skogsvatten upp till södra Norrland flyger en av Europas största trollsländor. Håll utkik efter ett litet gul-svartrandigt flygplan med en decimeter mellan vingspetsarna. Den perfekta målarten för fiskare som inte får napp.

• Berika svamppromenaden

Från Smålands inland och norrut kan du stöta på den berömda goliatmusseronen, som japanerna betalar 10 000 kronor kilot för. Den blir vanligare längre norrut, framför allt i sandiga tallskogar. På sådana marker kan du också hitta olika marktaggsvampar, som signalerar att det har funnits skog länge på platsen.

• Kom ihåg stubbtricket

Var man än är och vilket friluftsliv man än ägnar sig åt brukar det löna sig att sitta stilla en stund. Om man vill uppleva mer djur och växter. Vig en dag på fjällvandringen åt järvspaning och en stund av skogspromenaden åt att slå dig ner och se vad som händer.