Vad är en parasit? Att vara parasit innebär att man utnyttjar resurser från en annan organism som påverkas negativt.
De åker snålskjuts på andras rötter
Ordet parasit leder tankarna till fästingar och andra sjaskiga typer, men även bland de ljuvaste rosableka skönheter kan det dölja sig en utsugare. Många växter har hittat sätt att tjuvkoppla systemet och sno sitt levebröd från andra.
Växter lever av sina gröna bladfabriker som drivs med solenergi, men i dunklet under träden dväljs också andra, bleka fripassagerare. Skogsfrun, vätterosen och många andra överlever i skuggan genom att koppla upp sig på trädens och svamparnas underjordiska sockerledningar.
Även ute i solen går det att hitta en del parasitiska växter, som snyltrötterna. De lever ibland så torrt att det är svårt att underhålla bladfabriken eller fotosyntesen. Nöden är uppfinningarnas moder och de har hittat ett sätt att smälta samman med andras rötter.
Många frågar sig varför det finns fästingar. Biologens svar är helt enkelt att de finns för att de har hittat en nisch i systemet. Detsamma gäller för de parasitiska växterna – de finns för att de har hittat ett sätt att finnas.
Skogsfrun: Gammelskogens spöke
Skogsfrun är en spöklikt vit eller gulvit gestalt som kan dyka upp i skuggiga, bördiga gamla skogar om sensommaren. Den lilla orkidén får näring genom svamparnas nätverk och kan leva ett dolt underjordiskt liv i många år. Ifall träden runtom avverkas försvinner skogsfrun eftersom den inte klarar uttorkning.
Vätterosen sköter markservice av hassel och myror
I april–maj dyker vätterosen upp som köttiga, rosa små figurer under hasselbuskar. Ibland även under alar, aspar eller äppelträd, men oftast kopplar de upp sig på rötterna av hassel. Liksom hos andra parasitiska växter är det som vi ser bara uppstickande könsorgan, med den enda uppgiften att sprida sig. Även detta låter vätterosen andra sköta – den lockar myror att bära i väg sina oljerika frön.
Tallörten avslöjas med radioaktivitet
Om sensommaren dyker den gulvita tallörten upp i många tallskogar. På 1950-talet misstänkte forskaren Erik Björkman att tallörten fick mat från träden omkring sig. Han injicerade radioaktivt kol i tallstammarna och efter bara ett par dagar hade radioaktiviteten rört sig vidare till tallörterna.
Däremot fanns den inte bland lingon och blåbär omkring dem. Radioaktiviteten följde med sockret som tallörten sög upp från tallens nätverk med svamparna, mykorrhizan.
Ädel men känslig konst för timjansnyltroten
Snyltrötterna smälter samman med sina värdväxter och blir som ett extra skott på rötterna. Detta konststycke kräver att man känner sin värd mycket väl – de lyckas ofta bara med en eller några få arter, och därför är snyltrötterna känsliga för om värdväxterna minskar.
I Sverige finns det omkring tio arter av snyltrötter, men ingen är särskilt vanlig och flera är rödlistade på grund av igenväxande betesmarker. Den minsta av rötterna är timjansnyltrot, som ändå är en bjässe jämfört med sin lilla späda värdväxt – backtimjan.
Höskallran: Gräsets fiende
Höskallran är en så kallad halvparasit, den har egna gröna blad, men passar ändå på att roffa åt sig från andra så gott den kommer åt. Den parasiterar på många olika växter, men särskilt på höga, dominanta gräs. Därför är den en god kompanjon för den som vill omvandla bördig gräsmark till mager, blomrik slåtteräng.
Bland bönder har höskallran däremot inte varit populär. Förutom att den hämmar gräset är den giftig och kan ge betesdjur magkramper. När höskallrans frön är mogna skallrar de i vinden och det användes förr som ett tecken på att det var dags för höskörd.
Betalar tillbaka
Omkring en procent av jordens blommande växter är parasiter. Men om man räknar med orkidéerna blir det en tiondel. De flesta orkidéer brukar dock inte kallas parasiter eftersom de bara lånar från svamparnas och trädens underjordiska bank, mykorrhizan, under sin ungdom. När de blir större och får egna gröna blad börjar de betala tillbaka till systemet.
