Den outforskade natten

Det sista kvällsljuset kommer som tunna guldstrimmor över kullarna intill Hornborgasjön. Var och en av de gamla askarna sträcker ut sig som världsträdet Yggdrasil i den ljumma vindstillheten – perfekt fladdermusväder.

Forskaren Johnny de Jong och inventeraren Petter Bohman hoppas på att skriva fladdermushistoria just denna kväll. Enligt Naturvårdsverkets fladdermusövervakning är den här kohagen en av de platser där flest misstänkta ljud registrerats från mindre brunfladdermus.

Arten räknas till de svenska fladdermössen men ingen har sett den i Sverige. Inte än.

– Jag har beställt östtyska hårnät men de har inte kommit fram, säger Johnny de Jong medan han fäller ut fyra meter långa periskopstolpar.

En fabrik som gjorde hårnät under sovjettiden gör numera de bästa näten för fladdermusfångst, förklarar han. I stället blir det nu japanska slöjnät, av samma slag som används för ringmärkning av fåglar, som med viss möda rullas ut mellan stolparna.

– Det här nätet har varit med om ganska hemska saker. Raviner med hallonsnår och alskogar där man måste hugga sig fram. Och det är inte alltid man har tid att trassla ut grejerna när man är klar mitt i natten, säger Johnny de Jong.

Gömmer sig

När näten är uppe är det dags att montera en grå plåtlåda med några rattar och en högtalare – ”bätlören” på ren västgötska. Johnny de Jong forskar vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, men hans skaraborgska avslöjar att han är uppvuxen inte så långt härifrån.

På engelska heter apparaten bat lure, och den frambringar ultraljud som ska lura fladdermössen att fastna i nätet.

När en av rattarna vrids om hörs ett knastrande knäppande.

Störningsljuden ska få fladdermössen att missa det silkestunna nätet som de annars skulle upptäcka med sin extrema ultraljudshörsel som de använder för att ”se i mörkret”.

En bat lure kan också locka ner de fladdermöss som annars susar fram på högre höjder, som till exempel mindre brunfladdermus.

– Steg ett för att bevara arter är att veta vilka som finns. När det gäller mindre brunfladdermus har vi bara osäkra uppgifter. Det är väldigt frustrerande, säger Johnny de Jong.

Han har fångat arten tidigare, i Frankrike och Moldavien. Om en mindre brunfladdermus skulle fastna i ett av de här näten skulle det vara första gången som dess närvaro bevisas i Sverige.

Ingen har heller hittat någon koloniplats, där honorna lever tillsammans under sommaren och tar hand om ungarna. Osäkerheten är stor när det gäller alla våra 17, eller kanske 19, fladdermusarter, enligt Johnny de Jong.

– Vi hittar några hundra fladdermöss av olika arter som övervintrar i Tabergsgrottan och en del andra ställen, men det finns många miljoner som vi inte vet var de är om vintern!

Många husägare ser fladdermöss på sina vindar, men en vind blir för kall om vintern. Då måste de hitta in i jordkällare, grottor eller kanske djupt ner i stenskravel i skogen.

Starkt skyddade

Alla dessa viloplatser är strikt skyddade enligt EU:s art- och habitatdirektiv, men det är svårt att skydda okända platser.

Sveriges regering har det senaste året försökt backa ut ur artskyddet av fåglar (se Sveriges Natur 2-2023) men när det gäller fladdermössen ligger skyddet på EU-nivå och är inget vi kan påverka.

Det kan kanske kännas besvärligt för den som har fladdermöss på vinden och kan tänkas vilja bygga om, men enligt Johnny de Jong går det nästan alltid att lösa.

– Oftast är det dvärgpipistreller som bor på vindar. Eller annars nordfladdermus, tajgafladdermus eller vattenfladdermus. Ingen av dem är hotade och då kan länsstyrelsen ge dispens för att renovera under vintern.

Det kan låta konstigt att även de vanliga arterna har strikt skydd, men bakgrunden är dels att det är svårt för allmänheten att skilja på vanliga och ovanliga arter, dels att fladdermöss fortplantar sig långsamt med max en unge om året. Det gör att varje fladdermus som dör av vindkraft, vägtrafik eller när hålträd avverkas lämnar ett tomrum efter sig som tar tid att fylla.

Det råder ingen bostadsbrist bland de arter som kan bo i hus sommartid, men det gäller inte alla. Kvällens huvudrollsinnehavare, mindre brunfladdermus, bor enbart i grova lövträd.

Åtminstone är det så de lever påkontinenten, där de är kända. För vissa arter fungerar fladdermusholkar som ersättning för gamla hålträd men inte för alla.

”Vi lever sida vid sida med dem”

Grässtråna börjar förlora sina former och stjärnorna har tänts. Silhuetter av fladdermöss passerar mellan trädkronorna. Ingen går i nätet. Kylan och uppgivenheten börjar komma krypande. En kattuggla spökskriker från andra sidan sjön.

Bohål för ugglor är lätta att se men fladdermushål kan vara osannolikt små. Det räcker med en tunn springa för att de ska kunna pressa sig in.

Om skogsbruket har svårt att ta hänsyn till fåglar så är fladdermöss en högre skola. Johnny de Jong har tagit fram råd till Skogsstyrelsen som handlar bland annat om att titta efter spillning utanför små hål och att spara äldre grova lövträd och sumpskogar – viktiga skafferier för fladdermöss.

– Där gick en i!

En liten mörk klump sitter i nätet. Johnny de Jong konstaterar på långt håll att det inte är drömarten, utan den vanliga dvärgpipistrellen.

– Den är jättegullig! utropar fotografen.

Det är knappast det intryck som dvärgpipistrellen vill förmedla. Den biter vilt i nätet med sylvassa tänder och skriker med rasande öppen mun.

I människoöron hörs bara ett svagt gnissel av fladdermusens högfrekventa raseri. Vi lever i olika dimensioner, fastän vi har mycket gemensamt.

– Precis som vi har de två bröstvårtor, fem fingrar och 28 tänder, säger Petter Bohman.

Han och Johnny har plasthandskar för att undvika smittor, framför allt från människa till fladdermöss. Mellan de fem långsmala fingrarna sitter vingen, tunn och rynkig som crepepapper. Det som tidigare bara var ett knatter i en ultraljudsdetektor blir nu till en varelse av kött och blod.

– Vi lever sida vid sida med fladdermössen. De finns där hela tiden, i trädgårdarna och till och med inne bland höghusen i en stad. Men vi ser dem på sin höjd som skuggor i skymningen, säger Petter Bohman.

När dvärgpipistrellen är vägd och mätt, och Johnny har plockat loss fästingar som ska skickas till en finländsk fladdermusparasitforskare, sätter han den på en lavig askgren. Där sitter fladdermusen en stund och tittar argt på oss som en liten förfader i raggig päls.

Den ser lite övergiven och bortkommen ut, men den är exakt rätt utrustad för att överleva i nattens värld, där vi inte längre har en chans att ta oss fram utan pannlampor.

Mysteriet fortsätter

Flera dvärgpipistreller går i nätet, plus en vattenfladdermus, en gråskimlig fladdermus och flera brunlångöron, som liknar små gutefår med sina jättelika ihoprullade öron. Kvällen efter dyker även större brunfladdermus upp, men den mindre brunfladdermusen lyser med sin frånvaro. Vi får sväva i ovisshet ett tag till.

– I Frankrike, Storbritannien och Tyskland finns lokala organisationer som följer upp varje population. Vill man veta något om en koloni i Bremen så ringer man den som är ansvarig för det området, säger Johnny de Jong.

I Sverige finns ingenting liknande, även om fladdermusintresset har vuxit enormt de senaste åren, vilket bland annat märks på den snabbt växande föreningen Batlife Sweden, berättar han.

– Norden är terra incognita när det gäller fladdermöss.