Fladdermössens sista fästning

Från minusgradig vinternatt kliver vi in genom järnbeslagna dörrar till ett ännu mörkare mörker inuti skyddsvallarna kring Karlsborgs fästning. År 1866 stod fästningen klar som Sveriges reservhuvudstad, dit regering och kronjuveler kunde evakueras om främmande makter intog landet. Tack vare många kilometers slingrande gångar skulle fiender beskjutas från olika håll och förvillas i blindgångar.

Numera är fästningen framför allt en turistattraktion, men för en art är den fortfarande livsviktig.

− Morfar, vi har redan hittat en, ropar Ellen Edman, innan alla ens har hunnit komma in i valvet.

Hon lyser med pannlampan upp i taket och i en springa mellan skrovliga kalkstenar syns något litet med mörkbrun sammetsaktig päls. En djupt sovande barbastell med kort nos och mopsliknande ansikte.

Hängandes i fötterna är den helt oberörd av de åtta personer med pannlampor som bryter stillheten. Morfar Gillis Edman antecknar kvällens första fladdermus och hyschar.

− Vi får inte väcka dem, de ska inte vara ute och flyga nu när det inte finns några insekter att äta.

Han är ordförande i Naturskyddsföreningen i Tibro som har inspekterat barbastellerna varje vinter i ett par decennier. Under flera år inventerade länsstyrelsen och Naturskyddsföreningen parallellt, men numera sköter föreningen övervakningen åt Naturvårdsverket.

Försklassigt barbastellhotell

I pannlampornas sken fortsätter vandringen nedåt längs en stentrappa. Luften är mineralaktig och påminner om en jordkällare. Gångarna liknar faktiskt
jättelånga jordkällare. Det är just det som gör dem till förstklassiga barbastellhotell. Vind och minusgrader når inte innanför de tjocka väggarna. Förutom fästningen har barbastellerna sina enda kända övervintringsplatser just i enstaka jordkällare.

Tidigare fanns de även i Varbergs fästning, Kalmar slott och Kronborgs slott vid Helsingör, men där har de försvunnit, förmodligen på grund av renovering och belysning. Här i Karlsborg har de i stället ökat sedan de först uppmärksammandes 1980 av en militär som också var medlem i Naturskyddsföreningen.

− De första åren hittade vi kanske 10, nu hittar vi ibland uppåt 50. Jag vet inte om vi har blivit bättre på att leta eller om de har ökat, säger Rose-Marie
Edman, dotter till Gillis och vice ordförande i kretsen.

Hon berättar att barn brukar vara de bästa sökarna. Det krävs skarp blick för att urskilja fladdermöss som sitter inkilade i sprickorna.

Dottern Stina Edman har varit med sedan treårsåldern. Nu kryper hon på knäna för att hålla sig långt från källarspindlarna i taket, när gången blir trängre och trängre.

− Jag har också haft spindelfobi, men jag bearbetade den när jag jobbade som guide här, förklarar Rose-Marie Edman.

Vissa av gångarna är vattenfyllda i botten, med murkna plankor att balansera på. Vatten som ekar mot stenväggar ger en speciell skräckfilmseffekt.

Stina hittar ännu en fladdermus. Rose-Marie Edman konstaterar att den är ovanligt ljus för att vara en barbastell, men det går inte att ta miste.

− Öronen är så breda att de går ihop över nosen, och den ser ut som en liten gris.

Årlig fladdermusräkning

Några av gångarna är öppna för turister men de här står nästan alltid tomma, utom vid vinterns årliga räkning. Vi som är med på denna pandemislimmade räkning har fått ansöka en månad i förväg för att militären ska hinna kolla allas identiteter.

Tillståndet bygger också på att vi har med Sture Carlsson, pensionerad officer som tjänstgjort här sedan 1970. Efter ett par timmars irrande genom
gångarna kommer vi till de så kallade gevärsgallerierna, med skottgluggar ut mot vallgraven.

− Vi brukar inte hitta så många i de här gångarna. Det blir nog för dragigt med gluggarna, säger Rose-Marie Edman.

Små brister i en annars förstklassig fladdermusfästning.