Fler fjällrävar trots varmare fjäll

Att lyckas få syn på någon av de svensk-norska fjällrävarna är som att hitta en nål i en höstack. Längs hela fjällkedjan finns färre än 300 stycken kvar. Men forskaren Malin Larm i Svenska fjällrävsprojektet vet precis var lyorna finns. En av de största kan man faktiskt besöka på guidad safari. Hon håller på att lära upp nya guider och dagen före säsongstarten får vi följa med dem dit.

Från Helags fjällstation går vi genom det öppna landskapet nedanför Sveriges sydligaste glaciär. Packningen är lätt, bara kikare, lite matsäck och kläder som är varma nog för att sitta still i några timmar.

På vägen berättar Malin Larm om jakten som var nära att utrota de skandinaviska fjällrävarna. Runt förra sekelskiftet fanns det 10 000 längs fjällkedjan. Men de nyfikna rävarna var lätta byten för pälsjägare som kunde tjäna motsvarande en årslön på ett enda skinn.

När fjällräven fridlystes i Sverige 1928 och i Norge 1930 var bestånden för små och utspridda för att återhämta sig. Inavelsgraden ökade och med stigande temperaturer i fjällen blev rödräven ett hot. I skogslandet togs lyorna över och släktingen konkurrerade snart även på kalfjället.

Fjällräven är bara hälften så stor, ungefär som en större katt. I gengäld är den extremt anpassad för ett liv i kyla: med sin runda kroppsform och isolerande päls lever den gott i 40 minusgrader och klarar minus 70 i extrema arktiska miljöer. Till och med trampdynorna har päls som värmer och gör det lättare att gå på snö och is.

Den kan också lagra fett för långa perioder utan mat. Men inte hur långa som helst. Tillgången på stapelfödan fjällämmel har blivit allt osäkrare, något som antagligen också kan kopplas till klimatförändringarna.

– Tidigare kryllade det av lämlar vart tredje-fjärde år. Fjällrävar satsar allt krut på valpar de åren. När de uteblir blir det väldigt problematiskt, säger Malin Larm.

I slutet av 1990-talet fanns inte fler än 40 vuxna fjällrävar i Sverige. Då startade ett EU-finansierat nordiskt samarbetsprojekt för bevarande som lyckades tredubbla bestånden på tio år.

– Den viktigaste åtgärden var att sätta ut foderautomater med hundmat. Först jagade man också mycket rödräv, men det görs i mindre utsträckning nu.

Spana utan att störa

Vi går försiktigt över en bergskam. Fjällrävarna har god koll och kan uppleva silhuetter mot himlen som hotfulla. Några hundra meter ovanför en dal finns en bergshylla där vi kan spana utan att störa.

En kulle med frodigt grönt gräs och blommor sticker ut i det kargt grågröna landskapet där nere. Fjällrävar går inte långt för att göra ifrån sig och gödslingen avslöjar lyan.

Den har vuxit fram under många generationer och är områdets största med uppåt femtio ingångar. I ena änden står en stolpe med kamera och ljudinspelning. Åt andra hållet finns en matningsstation av blå plasttunnor, med liten ingång för att hålla rödrävar borta.

Dåliga lämmelår brukar det bli en stig mellan lyan och tunnorna.

– Utfodringen gör kanske inte att fler valpar föds, men fler klarar sig. Vi sätter ut mat på alla bebodda lyor, men också på gamla som skulle kunna tas i bruk igen. Det finns uppåt hundra i Helagsfjällen.

När projektet började med åtgärder i området hittade inventerarna bara ett par valpkullar. 2011 som var ett bra lämmelår blev det hela 29. Beståndet svänger kraftigt år från år men ökar ändå sakta.

Varsam turism

Första halvtimmen går långsamt, förutom när en fjällabb landar nära lyan. Men guiderna Marika Lindahl och Oscar Bergenhorn ser mest fördelar med lite väntan. Spänningen byggs upp och rävarna visar sig ändå till slut nästan varje gång.

– Men man vet aldrig. Vilda djur gör som de vill, det är det som är grejen. Annars kan man lika gärna gå på zoo, säger Oscar Bergenhorn.

Malin Larm har specialstuderat hur turismen påverkar fjällrävarna. När guidningarna började 2011 förekom det kritik. Men så länge turismen är varsam och på låg nivå ser hon inga negativa effekter. Alla intäkter går till projektet.

– Och det verkar faktiskt som om mänsklig närvaro vid lyan kan skydda från rovdjur som kungsörn och järv. De är mer lättstörda än fjällrävarna.

Deltagarna får lova att inte berätta var lyan finns eller visa den för andra. De får lära sig om bevarandearbetet och hur man undviker att störa, till exempel att hålla avstånd och se till att hundar är kopplade.

Plötsligt ser vi en rörelse, en mörk skugga i gräset som snart får sällskap av en till. En tredje fjällräv med ljusare päls går ned till bäcken för att dricka. Antagligen är det ett par med en fjolårsdotter som stannat kvar för att hjälpa till om det blir en ny kull med valpar.

”Blues brothers” sänkte inavelsgraden

Genom inventering och märkning har projektet god koll på alla släktskapsförhållanden i området. Därför var det en stor överraskning när valpar med mörkare päls dök upp vid en lya 2010.

Det finns två ärftliga färgvarianter: vit och blå fjällräv. Den blå är dominant. Vid Helags fanns bara vita tidigare, men nu hade tre hannar från projektets norska avelsanläggning tagit sig över till den svenska sidan.

”Blues brothers”, som de kallades, bidrog till en snabb sänkning av inavelsgraden.

– Avkomman till de nya rävarna hade tydligt högre överlevnad. Deras gener finns i 90 procent av beståndet nu och blå valpar finns i många kullar. Men efter några generationer har inavelsgraden stigit igen, säger Malin Larm.

Nere i dalen håller volontärerna Mario Ernst och Lisen Källman på med inventeringar vid lyan – inte bara av rävarna utan också av växtlighet, fågelförekomst och tillgång på byten.

– Hittills har vi bara fångat tre gråsidingar (sorkar) och några andra gnagare. Det fanns tecken på att det skulle kunna bli mycket lämlar i år men vi har inte sett till en enda, säger Mario Ernst.

När Malin Larm ska kolla batterier för ljudinspelaren och tömma kamerans minneskort får vi följa med fram till lyan. Vid ett ingångshål ligger en fjällräv, insvept i sin yviga svans. Den fluffiga pälsen skiftar i blått och genom kikaren ser jag hur den reser sig, sträcker på benen och gäspar. Pigga ögon glittrar när våra blickar möts.

Det är ett sådant där ögonblick som man tar med sig. Länge.

– Fjällrävar är väldigt nyfikna och kollar gärna vad du håller på med. Ibland får volontärer besök vid tältet. På sydsamiska kallas den svaale och på nordsamiska njálla. Det betyder ungefär den oförsiktige, dumdristige.

Men nyfiken behöver inte betyda dum: alla tillfällen att hitta mat i den karga miljön spelar roll.

Vi är bara ett femtiotal meter bort när räven slinker ned i hålet. Vinden har en frän biton och på nära håll syns gödseleffekten. Humlor surrar mellan blommor som rödblära och ängssyra.

Sammanlagt hittade inventerarna närmare 50 svenska fjällrävskullar 2018, räknar man in den norska sidan föddes över 100 kullar längs fjällkedjan.

– Nitton av dem fanns i Helags. Ganska bra med tanke på hur lite lämmel och sork som ändå sågs i området, säger Malin Larm.

Nu hoppas hon på ett riktigt lämmelår.