Forskning på hög nivå

Uppifrån bergskammen ser jokken, som för med sig smältvatten från fjällen, bedrägligt lugn och liten ut. Forskningsstationens röda byggnader liknar dockhus där de ligger utspridda i Tarfaladalen.

I norr sträcker sig Kebnekaise mot en klarblå himmel och nedanför breder Storglaciären ut sig – kronjuvelen i den glaciärforskning som utförs på Tarfala forskningsstation. Mätningarna av Storglaciären har pågått sedan 1946, en av världens längsta mätserier av större omfattning. Några av de metallstakar som är utplacerade för att mäta snödjupet går att skymta som svarta prickar i allt det vita.

– Totalt är det 72 stycken stakar som vi mäter, säger Annika Granebeck.

Hon tar upp en karta som visar hur mätpunkterna följer ett rutnät över glaciären, och pekar på de punkter som är placerade längst ned på kartan.

– De finns inte längre kvar eftersom den delen av glaciären har smält bort.

Tarfala forskningsstation drivs av Stockholms universitet men är belägen i Lappland, ungefär tio mil från Kiruna.

Annika Granebeck är operativ stationschef. Tillsammans med henne och stationens föreståndare Nina Kirchner har vi klättrat uppför ett berg av stenbumlingar, en del små och förrädiskt lösa, andra mer stabila och stora som klippblock.

– Att glaciärerna krymper råder det ingen tvekan om. Det är den långsiktiga trenden, både här och globalt, säger Nina Kirchner.

Säkerhetskurser krävs

Storglaciären är en av fyra glaciärer som ingår i forskningsprogrammet där man följer deras utveckling år efter år. Hur mycket snö tillkommer under vintern? Och hur mycket snö och is smälter bort under sommaren?

Det är ett tungt fysiskt arbete i en miljö som kräver ett mycket noggrant säkerhetsprotokoll. Beroende på säsong finns det risk för laviner och stenras.
Glaciärernas yta döljer breda sprickor och djupa brunnar. Storglaciären mäter som mest omkring 250 meter, från topp till botten.

– Vi vet var de stora sprickorna finns. I den norra delen kan de vara stora som bussar. Men glaciärer rör på sig så positionerna kan förändras och nya sprickor kan uppstå, säger Annika Granebeck.

För att mäta snömängden räcker det inte med stakarna. Forskarna gräver också en så kallad densitetsgrop för att ta reda på vilken täthet snön har. De tar prover var tjugonde centimeter, gräver sig längre och längre ned.

– Vi förbereder oss med säkerhetskurser varje år. Det har inte varit några allvarliga tillbud i samband med vår nuvarande verksamhet, säger Annika Granebeck.

Med stor försiktighet tar vi oss ner mot dalen igen. Mindre allvarliga tillbud som stukade fötter och uppskrapade knän är däremot ingen ovanlighet. Några dagar tidigare har en av forskarna slagit ut en tand. Det är lätt att snubbla när tung forskningsutrustning ska bäras över stenarna.

Nerifrån dalen skymtar Storglaciären bara med viss ansträngning. Desto tydligare syns Isfallsglaciären, som ett veckat överkast på berget, vitt med blå
skiftningar.

– Storglaciären ser egentligen lite trist ut jämfört med Isfallsglaciären. Den är mer dramatisk med sina synliga sprickor och djupet mer frilagt, säger Nina Kirchner.

Hon är universitetslektor i glaciologi vid Stockholms universitet och har under många år deltagit i forskningsprojekt i Antarktis, på Grönland och Svalbard.

Sedan 2021 är hon ansvarig för glaciärforskningen i Tarfala.

– Jag tycker väldigt mycket om is, snö och kyla. Det är en fascinerande miljö, rofylld tycker jag. Den ger mig en känsla av lugn. Samtidigt är det skrämmande och sorgligt med de klimatförändringar vi ser så tydligt här.

Forskningen i Tarfala fungerar som en av många pusselbitar i en samlad bild av den globala uppvärmningen. Med snart 80 år av kontinuerlig kartläggning är det ett unikt material.

Resultaten skickas till organisationen World Glacier Monitoring Service. Med stöd från bland annat FN sammanställer den forskning om glaciärer från hela världen.

– I den arktiska och alpina miljö där vi befinner oss märks effekterna av den globala uppvärmningen fortare och mer intensivt än på andra ställen. Det blir som ett naturligt laboratorium, säger Nina Kirchner.

”Naturligt kylsystem försvinner”

Glaciärer utgör ungefär tio procent av världens yta, främst i form av inlandsisen på Antarktis och Grönland. Avsmältningen har en central roll i klimatkrisen.

En av de mer omtalade konsekvenserna är stigande havsnivåer: med dem följer översvämningar som riskerar att utradera hela önationer och kustområden med miljonstäder.

Glaciärerna är också en viktig färskvattenresurs, inte minst i stora områden kring Himalaya där sommarmånadernas smältvatten är avgörande för tillgången till dricksvatten. Men det stannar inte där. Förlusten av is skyndar också på uppvärmningen.

– Stora ytor med snö och is reflekterar tillbaka solens strålar. Det blir ett naturligt kylsystem som går förlorat när isen försvinner. Och tittar man globalt handlar det om mycket stora ismassor, säger Annika Granebeck.

De svenska glaciärerna är, med internationella mått, små. Inte ens en fullständig avsmältning av dem skulle ha någon märkbar effekt på havsnivåerna.

Det betyder inte att de krympande glaciärerna går obemärkta förbi. När mängden smältvatten fördelas annorlunda under året förändras också livsförutsättningarna för flora och fauna. För mycket vatten under vissa perioder, för lite vid andra tidpunkter leder till att ekosystemet kommer ur balans.

– De växter och djur som finns i Arktis är väldigt känsliga. De lever redan under svåra förhållanden och när förändringarna går så fort som de gör nu hinner de inte anpassa sig, säger Annika Granebeck.

Hon beskriver klimatkrisen som en evolutionsprocess, skapad av människan, där det stora problemet är hastigheten.

– Vi får inte heller glömma att vi ser en tydlig påverkan på rennäringen, fortsätter hon.

I dag finns det omkring 250 glaciärer i Sverige. Störst är Salajekna med en yta på cirka 29 kvadratkilometer, belägen söder om Padjelanta nationalpark, i gränsområdet mellan Sverige och Norge.

– Om vi fortsätter som nu, ”business as usual”, kommer fyra av fem glaciärer i Sverige försvinna till år 2100, säger Nina Kirchner.

Isfallsglaciären, Storglaciären, den sydöstra Kaskasatjåkkaglaciären och Kebnepakteglaciären, som ramar in Tarfaladalen, lever under hot. Än så länge
är de högst närvarande, mäktiga och svåra att slita ögonen från.

De är en ständigt pågående vinter som existerar samtidigt som den rosa fjällglimmen och den vita isranunkeln blommar. Isen som de bär med sig har packats och bevarats under tusentals år.

Annika Granebeck jämför en glaciär med en bulldeg, placerad på en lutning där den så småningom långsamt börjar röra sig framåt under trycket från den egna tyngden. Glaciärerna är som trögflytande floder av ismassa, skapade av snö och kyla.

Det är kanske inte förvånande att Nina Kirchner och Annika Granebeck ser ett egenvärde i glaciärerna, oavsett vad de betyder för vattenförsörjning och havsnivåer.

– De talar till oss på något vis. Det är magiskt. Det märker man också på hur folk reagerar när de kommer hit, säger Annika Granebeck.

Till Tarfaladalen går det inte några vägar. På sommaren är det en drygt två mil lång vandring från Nikkaluokta, på vintern en lika lång skotertur till forskningsstationen. Helikoptertransporter försöker de undvika så gott de går, men de behövs ibland för att få hit förnödenheter och
utrustning.

Passionerat säsongsarbete

Gästforskare från olika delar av världen kommer och går på stationen som håller öppet under två säsonger, från slutet av mars till början av maj och från mitten av juni till mitten av september. Den fasta personalen, däribland Annika Granebeck och Nina Kirchner, är på plats hela perioderna.

– Det är lite av en livsstil. Vi både jobbar och lever på den här platsen. Det är viktigt att hitta en balans. Man kan i princip jobba dygnet runt, säger Annika Granebeck.

Nina Kirchner säger att de lever nära inpå varandra i små utrymmen, med gemensamma måltider i ett storkök och två duschar att dela på.

– Men när man känner att man inte orkar räcker det med att man tar fem minuter och går ut. Vem har det här utanför kontoret? Det är en fantastisk arbetsplats, säger hon.

Nästa dag ligger dalen inbäddad i ett grått dis. Vädret skiftar snabbt i fjällen och regnet strilar ner när vi går mot Tarfalasjön, en kort promenad längre in i
dalen nedanför Kebnepakteglaciären.

– Tidigare bredde Kebnepakte ut sig i sjön. Runt år 1910 var det en hög isvägg, omkring 16 meter, ovanför ytan som fortsatte 20 meter ner till sjöbotten, berättar Nina Kirchner.

Nu slutar istungan strax ovanför glaciärsjön och har lämnat efter sig en stenig remsa intill strandkanten. I kartläggningen av glaciärerna ingår också att undersöka smältvattnet – allt för att få en så fördjupad bild som möjligt av hur, när och i vilken omfattning avsmältningen sker.

Traditionella metoder – tills vidare

En stationär kamera levererar bilder från Tarfalasjön en gång i timmen året runt. Med ett par klick får Nina Kirchner upp den senaste bilden i sin mobiltelefon. Temperaturen i vattnet mäts på olika djup. Det är långt mer komplicerat än det låter, konstaterar hon med en suck.

Att behålla utrustningen intakt även när de värsta stormarna drar in och isen rör sig kan vara utmanande. Tarfaladalen har landets vindrekord med 81 sekundmeter.

– Förra året slets mätutrustningen i sjön loss och då gick material från ett helt år förlorat, säger Nina Kirchner.

Hon poängterar vikten av kontinuitet inom forskningen i den här snabbt föränderliga miljön. De långa mätserierna ger en helhetsbild. Då tar påverkan
av ett varmare klimat sin tydliga form.

– Glaciärerna är individer. De kan växa till sig ett år för att sedan krympa med dubbel takt året efter. Det lokala klimatet, underlaget och andra interna
processer har betydelse på kort sikt, säger Nina Kirchner.

Avvikelser från ett år till ett annat leder inte sällan till ifrågasättanden av den globala uppvärmningen och dess konsekvenser.

– Ju längre tidsperioder vi kan analysera desto tydligare ser vi också skillnaden mellan naturlig variation och de förändringar som vi människor har orsakat, säger Nina Kirchner.

Det som alltmer efterfrågas är prognoser, vad forskningen kan säga om framtiden. Genom att undersöka dåtid och nutid försöker forskarna beräkna hur
glaciärerna kommer att förändras.

Framtidsscenarier simuleras i datamodeller. Ny teknik testas för att underlätta undersökningar och vässa analyserna.

Nina Kirchner berättar att de söker pengar för att kunna använda en radar som mäter isens djup med elektromagnetisk strålning, ungefär som ett ekolod mäter vattendjup med hjälp av akustiska vågor. Satelliter och drönare kartlägger glaciärernas utbredning.

– Men samtidigt som vi testar ny teknik måste vi bibehålla de traditionella metoderna ett tag för att säkerställa att övergången sker smidigt och ger ökade datamängder med bättre kvalitet, och inte tvärtom.

Metallstakarna och densitetsgroparna blir kvar, enligt samma princip som när mätningarna inleddes på 1940-talet, så länge de behövs. Allt för att undvika avvikelser i forskningen.

På vägen tillbaka till stationen följer vi jokken som forsar fram genom dalen. Forskningsingenjören Jamie Barnett är,tillsammans med fältassistenterna Ida Rehn och Felicia Wartiainen, på väg för att mäta vattenflödet vid Storglaciären.

En stund senare färgas vattnet i jokken neongrönt av det fluorescerande ämne som används för att utföra mätningen. Bara några minuter senare är vad som sett ut som ett rejvparty slut och vattnet lika klart som tidigare.

Inför middagen droppar forskare in från dagens olika exkursioner. På en anslagstavla utanför köket sitter formulär där de har fyllt i vart de ska, hur de färdas, när de väntas tillbaka och vilken tid en räddningsexpedition ska skickas ut. Alla har en kommunikationsradio med sig, mobiltäckning är inte att lita på.

Återigen har solen tittat fram. Annika Granebeck konstaterar att man alltid behöver en plan A, B och C utifrån det oförutsägbara vädret här.

– Det är naturen som styr och det är bara att acceptera, säger hon.