Frivillig stängsling skyddar fåren

Det är solig söndagsmorgon men redan full aktivitet på lagårdsbacken vid Nolmyra gård, fyra mil nordväst om Uppsala. Frivilliga från Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen samlas och lägger upp dagsplanen. Hagen som ska få rovdjursavvisande stängsel ligger mitt emot. Först måste det gamla häststängslet bort.

– Och så är det mycket markarbete. Flytta sten och hitta bra linjer i terrängen, säger fårägaren Thomas Andersson.

Han tycker att det är fantastiskt att folk ställer upp på sin fritid.

– Utan den hjälpen hade vi aldrig klarat det, säger hans fru Miia Riihimäki.

Båda sköter heltidsjobb vid sidan av gården med hästar och får. Dessutom har de småbarn. Tid är en bristvara.

När Miia Riihimäki öppnar grinden till hagen bakom mangårdsbyggnaden kommer fåren direkt, nyfikna och keliga. Förra sensommaren fick en granne tre kilometer bort de flesta av sina får rivna och under höst och vinter kunde paret se flera vargspår i skogen.

– Här på landsbygden är det många som tycker att det är enklare att ta bort vargen, frågan är väldigt infekterad. Vi har inte den ståndpunkten. För mig är det självklart att det är min uppgift att göra vad jag kan för att skydda fåren, säger Thomas Andersson.

Win-win för djurhållning och rovdjur

Förra hösten blev det skyddsjakt i Siggeforareviret, men ingen varg fälldes. Gårdar med godkänt stängsel har inte heller blivit utsatta, berättar Per Axell som samordnar Rovdjursföreningens stängsling i hela landet.

– Där det varit angrepp trots stängsel har det alltid funnits någon svaghet, som en svacka där nedre tråden gått för högt så att vargen har kunnat krypa under.

Föreningen har erbjudit hjälp med rovdjursavvisande stängsling ända sedan den bildades på 1990-talet.

– Vi vill att det ska fungera med djurhållning och rovdjur. Det finns fördomar om att vi är aktivister som bara vill jävlas med djurägare. Kanske är vi inte överens om allt men stängslingen är win-win, där kan vi mötas.

Länsstyrelsen ger bidrag när stängslet är klart och godkänt, men ofta täcker det bara materialet. Den faktiska kostnaden beror helt på markförhållandena. De biologiskt mest värdefulla markerna, naturbetesmarker som här på Nolmyra gård, kräver ofta fler insatser. Till exempel schaktning och trädfällning.

I Uppsala län hjälpte Rovdjursföreningen till med totalt sex kilometer rovdjursavvisande stängsel 2021, mest i landet. Genom en fond för vargens bevarande i Uppland har man också kunnat förstärka länsstyrelsens bidrag.

– Det gjorde att intresset ökade snabbt, men nu har vi tvingats pausa lite. Tänk om statsmakterna kunde ge bättre stöd till djurägarna i stället för att minska vargstammen till utrotningens gräns, säger Per Axell.

Gårdarna står på kö för att få hjälp med stängsling. Under 2022 stängslar Rovdjursföreningen i Uppsala, Stockholm, Östergötland och Dalarna.

Med ett nytt bidrag från Världsnaturfonden (WWF) kommer man att bygga ut verksamheten till alla landets regioner. Det svåra är att få tillräckligt med volontärer. Samarbete med Naturskyddsföreningen är ett sätt att hitta nya.

Emil V Nilsson, Ulf Swenson och Erika Torninger vindar tråd och rycker upp gamla stolpar, med avbrott för att kolla växter. Som kunniga botaniker hittar de många arter med kopplingar till gamla betesmarker.

– Backnejlikan här blommar fortfarande, säger Emil V Nilsson.

Han har också sett blad från brudbröd, gråfibbla och gökärt. Ulf Swenson fyller på med stor och liten blåklocka, bockrot, buskviol, gulmåra, käringtand.

– Här finns säkert en och annan ängssvamp också, som vi inte ser nu, säger han.

Ideellt arbete viktig del

Thomas Andersson följer det gamla stängslets sicksackande på jakt efter rakare linjer, så nära fastighetsgränsen som möjligt. Rovdjursföreningens stängslingsansvariga i länet, Helena Jones, bidrar med råd och riktlinjer. Hon och andra stängslingsansvariga är utbildade på Viltskadecenter i Grimsö.

– De fem ståltrådarna måste spännas väldigt hårt, så det kan bli enorma krafter. Delvis handlar det om teknisk fysik, som vinklar och dragkrafter, säger hon.

Den som kommer som frivillig behöver inga specialkunskaper.

– Det är kul att komma ut och göra nytta, se udda växter och nya fåglar. Och träffa människor. Ibland får man klappa lamm.

Hon ser arbetet som gruppen gör som en gåva – till dem som har gården, till djuren och naturen.

För Helena Jones del började engagemanget med ett hundintresse. Och förvåning över vargmotståndet i ett naturland som Sverige.

– Jag skrev insändare men tyckte efter ett tag inte att det hjälpte att kasta ord på varandra. Stängslingen kändes som ett sätt att göra något praktiskt för att värna djuren.

Till att börja med följde hon med stängslingsgruppen i stockholmska Rialareviret. När det etablerades ett revir i Uppland blev hon stängslingsansvarig. Det är djurägaren som leder arbetet, förklarar hon.

– Vi är inte entreprenörer, utan här för att hjälpa till med råd och handkraft. Det finns väldigt mycket kunnande och uppfinningsrikedom på gårdarna, jag lär mig hela tiden.

Tekniska utmaningar dyker alltid upp. I det här fallet löper ett krondike tvärs över hagen. Det är bara vår och höst som marken är tillräckligt våt. Det får varken vara tjäle eller för torrt när stolparna ska ner.

Arbetet tar tid, också för att det måste ske på helger när frivilliga deltar. Gården har redan fått förlänga stödperioden, berättar Thomas Andersson.

– Men sista november ska allt vara klart. Här ska vi kunna avskilja bagglamm. Och satsa på fler får när våra barn har blivit lite större.