Hjälper humlor med bostadsbrist

– För en humla är en rödklöverfröodling paradiset, säger Maj Rundlöf.

Det märks. Överallt på de rosablommande klöverfält där vi står flyger humlor, men också honungsbin. Små rörliga prickar fyller luften ovanför forskarnas bikupor i utkanten av fältet. Det dova surret blandas med ljus lärksång.

Vi befinner oss på Norregårdens odlingar strax utanför Dalby i Skåne en riktigt varm dag sent i juni. Hettan känns in på huden under skyddsdräkterna vi fått ta på oss för att undvika bistick.

Här samarbetar Maj Rundlöf och andra forskare från Lunds universitet med lantbrukarna Fredrik och Sofia Ohlsson för att testa hur olika åtgärder påverkar pollinerare. Intresset förenar: det som gynnar humlorna är också bra för odlaren.

– Rödklöver är inte som raps, där vinden gör mycket av jobbet och insekterna bara en mindre del. Det är insekterna som avgör skörden i klöver. Allra bäst är de långtungade humlorna som når ner i de djupa blommorna, säger Fredrik Ohlsson.

Men numera är de långtungade en minoritet. Maj Rundlöf har tillsammans med kollegor undersökt humlesamhällenas förändring det senaste århundradet och sett att tidigare vanliga arter har blivit relativt sett mycket mindre vanliga.

På 1940-talet var fördelningen jämn mellan många olika arter. Klöverhumlan dog ut i Skåne redan på 1960-talet, andra förlorare är åkerhumlan och trädgårdshumlan som gått ned kraftigt.

– I dag dominerar två arter stort. Ungefär 80 procent av humlorna vi hittar i rödklöverodlingar är jordhumlor och stenhumlor. Båda är korttungade och bygger upp stora samhällen.

Troligen är deras levnadssätt bättre anpassat till dagens stora monokulturer i odlingslandskapet. En stenhumla landar på en blomma precis framför oss och Maj Rundlöf fångar in den en kort stund så att vi kan beundra den sammetssvarta kroppen och rumpan i neonorange.

– En hona, de är så vackra. Titta på benen, så mycket pollen hon bär på.

De små kornen är blålila och gula. Facelia (honungsört) och kanske smörblomma, konstaterar hon. Rödklöverpollen är brunbeige, som många andra växtarters pollen, och svårare att urskilja.

Humlor gillar ärtväxter som klöver, men det finns 90 procent färre blommande rödklöverfröodlingar i dag än i början av förra seklet. Konstgödselns intåg minskade behovet av kvävefixerande klöver. Dessutom skördas vallarna oftare, så att klövern som ofta finns i dem inte hinner blomma. Maj Rundlöf tror att minskningen av klöverblom bidrar till humlornas problem.

Men det är inte bara klöverfälten som försvunnit. De blomrika gräsmarker som ger möjlighet till boplatser har i hög grad fått växa igen eller omvandlats till åkermark. Vår tids intensiva jord- och skogsbruk ger dålig matsäkerhet för humlor. Liknande problem drabbar andra pollinatörer som blomflugor och myggor, som är beroende av död ved och våtmarker.

– Humlorna behöver tillgång till blommor hela säsongen för att bygga starka samhällen. Här finns raps första halvan av maj, sedan har de nästan ingenting förrän rödklövern blommar i slutet av juni.

Stora tillfälliga resurser som raps behöver kompletteras med blommande kantzoner, betes- och ängsmarker, brynmiljöer och trädgårdar som inte är för ”städade”.

Fredrik Ohlsson är medveten om problemet och ser till att det alltid blommar runt gården. Till exempel sår han in remsor med honungsört och solros.

– Men ibland ställer naturen till det för en. Som i år när duvor och kråkor åt upp alla solrosor på ett ställe.

Han försöker också hjälpa humlorna med bostadsbristen genom att lägga ut rundbalar och halmbalar att bygga bon i. Det har han gjort i 15 år, men för forskarna var metoden outforskad.

– Vi hörde om det från många jordbrukare men hittade knappt något vetenskapligt stöd. Sandra Lindström har lett en pilotstudie där vi fann att flera olika humlearter verkligen bosätter sig i eller intill balarna, säger Maj Rundlöf.

En mörk jordhumla, gul- och svartrandig med borstig vit bakkropp, surrar några varv runt oss innan den dyker med huvudet före ned i en rödklöverblomma.

Korttungade arter som jordhumlan gör ofta ett litet hål vid blommans botten – ”tjuvar” nektar utan att pollinera.

– Men den här besöker ”legitimt”, upp­ifrån. Tjuvandet verkar vara ett beteende de lär sig, någon kommer på det och de andra följer efter.

Humlorna må ligga Maj Rundlöf närmast hjärtat, men hennes forskning visar att olika typer av pollinatörer kompletterar varandra. Honungsbin går att flytta och är generalister, de besöker många olika sorters grödor. Samtidigt jobbar de helst på ”kontorstid”, inte i kyla och blåst.

Där har vissa vilda bin fördelar. Humlor är igång även i grinigt nordiskt väder och antalet arter i Sverige, ett 40-tal av jordens cirka 250, är relativt sett högt.

– Jag tycker inte man bara ska prata om grödor heller utan också ta in hela det vilda växtsamhällets behov av pollinering. Och tänka försäkring: mångfalden behövs som backup.

Ett annat hot mot pollinerarna är bekämpningsmedel, eller växtskyddsmedel, som de kallas om man exkluderar biocider. Ogräsmedel slår mot humlor och andra vilda bin eftersom de minskar mängden blommande växter i odlingslandskapet. Än mer omdiskuterade har riskerna med insektsmedel som neonikotinoider varit.

Maj Rundlöf var en av forskarna bakom en uppmärksammad studie publicerad i Nature 2015 som visade att användningen av neonikotinoiden klotianidin kunde vara negativ för vilda bin även i naturen och inte bara i laboratorieförsök. Honungsbin drabbades inte på samma sätt. Tre neonikotinoider, bland annat klotianidin, förbjöds för utomhusodling inom EU 2018.

Experimenten som forskargruppen fortsatt med sedan dess nyanserar bilden. Bland annat har den kommit fram till att den i dag vanligaste bekämpningen av vivlarna, vars larver äter rödklöverns fröämnen, inte påverkar pollinerarna.

De små svarta skalbaggarna kan förstöra hela den potentiella skörden för odlaren. Saknas effektiva sätt att hantera skadegörarna kan odlarna sluta odla rödklöverfrö och gå över till spannmål, som inte ger humlorna några blomresurser.

– Men att ha ihjäl en grupp insekter och samtidigt gynna en annan är ingen lätt uppgift. Jag är inte avundsjuk på lantbrukarna, eller myndigheterna som ska väga mellan olika intressen.

Vi ser flera vivlar i parningstagen och på en del blommor finns ingångshål med ägg eller larver innanför. En del av fälten är obesprutade, på andra används medel som neonikotinoiden tiakloprid. Vid bikuporna finns pollenfällor som liknar färgglada bollhav i miniatyr. Proverna ska analyseras för att se vilka växter bina samlar pollen från och hur mycket växtskyddsmedel de utsätts för.

I andra änden av fälten finns utplacerade boxar med samhällen av mörk jordhumla. Forskarna följer och jämför deras utveckling och vikttillväxt. Lådhumlorna är desamma som importeras och används för pollinering.

– Allra helst skulle vi vilja jobba med vilda humlesamhällen, men de är svåra att hitta och det är en utmaning att föda upp många samhällen från vildfångade drottningar. En ny rapport om biologiska hot mot humlor har utvärderat riskerna med importerade jordhumlesamhällen och inte identifierat några stora risker. Men svenskuppfödda humlor vore ett bättre alternativ.

Genom att använda lådhumlor kan forskarna studera närmare hur användningen av växtskyddsmedel påverkar humlor.

– Vår kunskap om hur växtskyddsmedlen förekommer i miljön och påverkar bin är milt sagt bristfällig, det känns som att vi bara är på första steget än. Riskerna handlar om kombinationen av farlighet och sannolikheten för att exponeras.

Ett överraskande forskningsresultat är att vissa neonikotinoider faktiskt kan ge fördelar för humlorna. Varken vikt eller reproduktion vid besprutade och obesprutade fält skilde sig.

– Om man använder medel som inte påverkar bin negativt, men kontrollerar vivlarna, kan det leda till en friskare klöver. Det skulle kunna ge både humlor och honungsbin mer nektar och bidrar till fler besök av pollinerare. Pollen ger mat till larverna, men nektar är minst lika viktigt eftersom det håller igång hela samhället.

I förlängningen handlar resultaten och besluten som de kan leda till om frågor som vilken typ av jordbruk vi vill ha.

– Men det är något vi som samhälle måste bestämma gemensamt, säger Maj Rundlöf.

Listan på hot mot pollinerarna slutar inte med växtskyddsmedlen. Bisjukdomar sprider sig när vi förflyttar och handlar med bin, invasiva arter skapar problem, och för många honungsbin kan konkurrera med vilda bin.

– Klimatförändringarna påverkar förstås också. Dagens livsmiljö förändras och då måste arterna kunna anpassa sig eller flytta, säger Maj Rundlöf.

Mot den mörka bakgrunden känns det befriande att möta någon som räcker lång tunga åt en. Strax bortom rödklöverfälten, i ett bestånd med tistlar, får vi till slut syn på en av de efterlängtade, ovanligare arterna. En slank trädgårdshumla, med elegant gult halsband mot mattsvart pälskrage landar på en blomma. Den sträcker ut sin långa svarta tunga som slutar med en liten böj. Som ett frågetecken inför pollinerarnas framtid.