Hotad framtid för gammelskogens dyrgrip

F​​ramför oss i den glesa tallskogen söder om Skellefteå står en gråbrun svamp, en sådan som de flesta människor inte skulle ha lagt märke till. Men när biologen Niclas Bergius faller på knä och försiktigt skär av foten blir det uppenbart att detta inte är vilken svamp som helst.

På ett par meters håll känns lukten genast. Detta är en goliatmusseron, vars första vetenskapliga namn var Tricholoma nauseosum, efter det latinska ordet för sjösjuka. Lukten från svampen går direkt ner i magen och sätter faktiskt igång en föraning om sjösjuka som hänger sig kvar en stund.

Niclas Bergius vänder undersidan av hatten tätt mot näsborrarna och blundar. Han har lärt sig att älska den här doften som han liknar vid kolasnören. Den lokala svampkonsulenten Lill Eilertsen beskriver den i lite råare ordalag.

− Om du tänker dig att du tar en sur wettextrasa och kryddar den med kanel…

Lukter är svåra att fånga i ord men i Japan är den här sötaktiga doften själva essensen av höst. I japansk kultur är årstidsväxlingarna centrala. Våren och körsbärsblomningen är en stor högtid, men även höstens början är viktig, och denna svamp är höstens budbärare. I början av oktober ska den ätas, ungefär som vi äter kräftor i augusti.

I Japan kallas goliatmusseronen för matsutake. Den nämns i japansk poesi från 600-talet och har ätits av kejsare i många dynastier. Matsutaken kan säljas för 10 000 kronor kilot och ett perfekt exemplar kan vara värt ännu mer. En sådan svamp kan ges som gåva mellan japanska företagsledare eller maffiabossar.

Hur hamnade denna celebritet i en lavgrå västerbottnisk tallskog?

Svaret är att den har funnits här mycket länge men levt en anonym tillvaro. Ända fram till 1998, då Niclas Bergius hörde talas om likheten mellan goliatmusseronen och japanernas nationalsvamp. Med hjälp av dna-analys kunde han visa att det faktiskt är samma art, och det dröjde inte länge förrän förväntansfulla japanska uppköpare var på plats.

− Det är roligt att ha med japaner här, de blir så exalterade. Många japaner är ganska återhållsamma, men matsutake kan få dem att tappa sin sociala kontroll, säger Niclas Bergius.

Varför är japanska svampköpare beredda att åka till andra sidan jorden? Det minskade beståndet i Japan beror på en millimeterlång mask, en tallvedsnematod som kom med importerat timmer från USA och spred sig explosionsartat på 1970-talet. Mil efter mil av Japans tallskogar blev rödbruna och dog. De som blev kvar tätnade när de började skötas mer rationellt. Resultatet blev att matsutaken har minskat med omkring 99 procent i Japan sedan 1940-talet.

​​En mångtusenårig tradition är hotad. Varje år äter japanerna ungefär 3 000 ton matsutake, och bara 100 ton kommer numera från Japan, resten måste importeras. Även i övriga världen krymper goliatmusseronens skogar.

Till exempel här i Västerbotten. Bara en del av skogen vi går i nu är skyddad som naturreservat, resten skulle kunna avverkas när som helst. Visserligen är värdet av goliatmusseronen högre än virkesvärdet på den här marken, om svampen hamnar hos rätt köpare, men eftersom vem som helst kan plocka svamp enligt allemanssätten blir det ändå mer lönsamt för skogsägaren att avverka.

Hittills har vi mest tittat ner i marken men som goliatmusseronjägare är det viktigt att lyfta blicken också. Det mesta av skogen är luft. Den är så gles att man kan gå med armarna utsträckta åt båda sidorna. Tallarna står som raka pelare i en stor balsal med vitt lavgolv. Det är inte sinnebilden av en urskog, här finns inga kringelkrokiga jätteträd eller plockepinn av fallna stammar.

Det har varit svårt att övertyga myndigheterna om att skydda den här sortens skog, enligt Lill Eilertsen. Bara för några veckor sedan avverkades ett sådant område i närheten. Vi såg det randiga hygget på vägen hit.

− Jag hade inte hunnit se den avverkningsanmälningen innan det redan var avverkat. Jag brukar försöka hålla koll ifall några skogar med höga naturvärden häromkring ska avverkas, men tiden räcker inte alltid till, säger hon.

De här skogarna har ett värde som inte syns. Det handlar om den långa tid som marken varit trädbevuxen, antagligen ända sedan inlandsisen drog sig undan.

− Visst, folk har varit här och huggit ner ett och annat träd och tagit stubbar för att göra tjära, men det har nog aldrig varit kalavverkat, säger Lill Eilertsen.

För 200 år sedan såg det förmodligen ut ungefär som i dag, tror hon.

Men vad händer när träden huggs ner? Kommer goliatmusseronen aldrig tillbaka?

Lill Eilertsen pekar bort mot ungskogen som står i raka led en bit bort.

– De där tallarna är 50–60 år. Där har goliatmusseronen inte kommit tillbaka fastän det här är ett av Sveriges absolut bästa ställen och svampen finns nära.

Vi befinner oss nu på den ungefärliga femtedel av Sveriges produktiva skogsmark som aldrig varit kalavverkad. Den här ytan minskar för varje år med över 50 000 hektar, vilket motsvarar nästan halva Ölands yta. För svampar som inte klarar kalavverkning krymper livsutrymmet alltså med nästan ett halvt Öland om året.

Många människor kan känna sorg när gammelträd sågas ner men få av oss tänker på svampmycelen i jorden under dem, som dukar under samtidigt. Mycelen kan bli lika gamla som träden, eller ännu äldre. De här underjordiska individerna har varit med om mycket i sina dagar – vissa av dem var kanske gamla redan på Gustav Vasas tid. Svampar som lever i symbios med träden, som de flesta av våra matsvampar gör, svälter ihjäl när träden försvinner.

Ekosystemet barrskog började utvecklas för 300 miljoner år sedan, medan kalhyggen har brett ut sig storskaligt i mindre än 100 år. På bara en mansålder har Sveriges skogar bytt ansikte och de håller på att byta innehåll, enligt Anders Dahlberg, som är professor i mykologi vid Sveriges lantbruksuniversitet. Han undersökte tillsammans med några kollegor hur svamparna kommer tillbaka efter en kalavverkning och såg att det tar 60–70 år innan svampsamhället börjar likna det som fanns i den äldre skogen. De vanligaste arterna kan vara tillbaka redan efter halva tiden men många i den långa svansen av ovanligare arter syns inte till ens efter 70 år.

Skogar som aldrig varit kalavverkade kallas kontinuitetsskogar. Det är inte detsamma som en urskog, som ska vara helt opåverkad av människor. I en kontinuitetsskog kan träd ha avverkats flera gånger, men marken i området har aldrig varit kal utan den har varit mer eller mindre trädbevuxen sedan de första träden slog rot.

Då och då har bränder dragit fram men de flesta bränder har lämnat kvar levande träd som mykorhizasvamparnas mycel kunnat hanka sig fram på och massor av död ved som vedlevande svampar kunnat frossa på. När kontinuitetsskogar avverkas växer ny skog upp, så kallade produktionsskogar. Där är alla träd lika gamla och de avverkas efter 60 till 100 år.

Så vad betyder det här för svamparna i det stora hela? Om de vanligaste arterna hinner komma tillbaka på 50 år kommer vi att kunna fortsätta att plocka kantareller i produktionsskogarna, även om de blir färre när de bara har några få decennier på sig innan skogen avverkas igen. Eller?

De här frågorna är svåra att besvara ännu. Enligt den senaste svenska rödlistan från 2020 är tillståndet för drygt 700 skogslevande svampar osäkert eller hotat. Det gäller var femte svamp av de 3 600 som gick att bedöma. Det största hotet, som har fått flest svampar att hamna på rödlistan, är det intensiva skogsbruket, enligt Artdatabanken.

En av svamparna som klassas som sårbar både på den svenska och den globala rödlistan är matsutake, alias goliatmusseron. Japanerna importerar gärna nordisk matsutake, som sägs vara den bästa utanför Japan, men kruxet är att en matsutakesvamp inte klarar mer än två dygns transport. Och torkad eller fryst matsutake funkar inte för japanska konsumenter − svampen måste föra med sig höstens budskap i realtid. Flera dyrbara svampförsändelser har blivit försenade och därmed förstörda under mellanlandningar, enligt Niclas Bergius.

− Om vi bara kunde få en direkt flyglinje Japan–Sverige så skulle det kunna bli hur stort som helst, för den japanska marknaden är omättlig.

Men att flyga svamp till andra sidan jorden låter inte som en långsiktigt hållbar lösning. Kooperativet Svamp i norr satsar på att få fler svenska gourmeter och lyxrestauranger att upptäcka goliatmusseronen, berättar Niclas Bergius. Om den slog igenom ordentligt kunde det kanske få oss att uppvärdera våra kontinuitetsskogar.