Hundsafari i trollskogen

Ylandet är fyllt av längtan. En kör av förhoppningsfulla siberian huskies sjunger en sång om snötäckta myrar och istäckta sjöar. De sliter och drar i sina selar, ivriga att få komma iväg. Men jag står envist på bromsen. Släden rör sig inte ur fläcken, hur mycket hundarna än kämpar.

Så öppnas grinden. Donald ropar startkommandot ”hike” och jag släpper försiktigt på fotbromsen så att hundarna kan sätta fart. Men trots att deras muskler jobbar för fullt går det i slowmotion. Bromsen håller dem tillbaka. Om jag släpper helt skulle släden fara iväg som en raket, medan jag skulle ramla baklänges som en fura i storm.

Frustrerade över att inte få springa för fullt ökar hundarnas ylande och skällandet i styrka. Visste jag inte bättre skulle jag tro att det handlade om ilska, men nu fattar jag att skallen snarare uttrycker adrenalinstinn iver.

När vi lämnat den branta strandvallen och kommit ner i det raka skoterspåret på Vindelälven är det dags att lätta på trycket på fotplattan med metalltaggarna som hittills huggit tag i den packade snön och bromsat farten.  Äntligen kan de kämpande draghundarna få ut full effekt av sin kapacitet. De blå huskyögonen lyser av lust, medan de smala hund-benen arbetar frenetiskt.

Jag tänker att hundslädarna är som racerbilar som plötsligt släppts fria efter att ha tvingats göra burnout med rusande motorer. Jag kan nästan känna doften av bränt gummi och höra V8-motorerna vråla. Men snart är jag tillbaka i nuet och känner i stället doften av kall fukt och granbarr och blickar ut över ett stilla fruset landskap som någon kastat ett tjockt, vitt täcke över.

TILL DEN PYTTELILLA BYN Ekorrsele mitt i skogen mellan Vindeln och Lycksele kommer turister från Sydafrika, Brasilien, Kina, Indien och Australien. Här gapar de stort och spärrar imponerat upp ögonen inför den frusna naturen. Här kränger de på sig skoteroveraller, drar ryssmössor över huvudena och sätter tjocka skinnvantar på händerna för att kliva ut i vinterlandskapet och få uppleva arktiska förhållanden och kanske få en glimt av natthimlens aurora borealis, de svepande gröna gardinerna av ljusskimmer.

– Det är gott om solstormar nu, så det ser hoppfullt ut, säger Donald Eriksson där han står i köket med de hoppkorvade trasmattorna på de breda golvplankorna.

Tillsammans med sambon Maria Gustafsson och ibland något av de tre vuxna barnen ordnar han hundsläde-safari med start på gården i byn Ekorrsele. När snön smält och snödropparna tittar fram öppnar de också sin ekologiska krog vid Mårdseleforsen några mil norrut.

Solen skiner in genom köksfönstret denna vintermorgon och det meterhöga snötäcket på gårdsplanen utanför gnistrar inbjudande. Jag och Noa, 7 år, blir serverade frukost av Donald och Maria. För två timmar sedan vaknade vi i en liggvagn på nattåget söderifrån och såg hur himlen färgades lila och hur den första morgonsolen målade talltopparna ljusröda. För en timme sedan klev vi av på perrongen i Vindeln, och hasade oss fram med vårt bagage genom det tunna lagret av fjäderlätt nysnö.

– I natt får vi kanske se norrsken.  Man vet aldrig, men man kan hoppas, säger Donald innan han hoppar i sko-ter-overallen och går ut till familjens 60 ylande siberian huskies i hundgården på älvstranden.

VÅR KARAVAN med fyra slädar dragna av fem hundar var glider fram på skoterleden bredvid älven. Hundarna kämpar uppför backarna. Jag hoppar av och springer bredvid och hjälper till. Hundarna spurtar euforiskt på lätta ben nerför backarna. Och jag står på fotbromsen så att inte kälken ska åka in i bakhasorna på dem. Ekipaget stiger och sjunker och kränger från vänster till höger, som en båt i krabb sjö. Älven är prickig av spår av klövar från en renhjord som nyss dragit förbi. I ena kanten av den breda älvfåran spricker isen upp i ångande mörkt vatten som forsar runt snötäckta stenar som ser ut som gigantiska bakelser toppade med vispgrädde som en jätte kastat ut på måfå.

Efter en timmes körning längs älven, genom skogen och över sjöar och myrar frågar Noa om han får köra. Herregud, tänker jag, hur ska en sjuåring klara av en så tung släde och så många hundar i så obändig terräng? Jag byter därför bara mycket motvilligt plats med honom, med en diffus känsla av att ”det här kommer kanske att sluta olyckligt”.

Så sitter jag där på kälken som passagerare med Noa bakom mig som förare.   Vi rusar framåt mellan trädstammarna med en mycket koncentrerad Noa som bara är en och tjugofyra lång och väger blygsamma 25 kilo vid rodret. Han styr genom att luta kroppen än åt vänster och än åt höger, medan han med skarp röst skriker kommandona som Donald nyss lärt ut.

– Gee, ropar han när hundarna ska gira åt höger.

– Haw, skriker han när de ska ta av åt vänster.

– Whoow, väser han så högt han kan och fäller ner fotbromsen när vi ska stanna.

När vi står stilla och hundarna satt sig på rumpan med tungorna hängande utanför munnarna kastar Noa ut linan med stålankaret som hugger tag i den packade snön och hindrar djuren från att plötsligt kasta sig iväg igen.

Precis som Donald lärt oss.

Min oro för att den spensliga sjuåringen inte skulle klara av att styra en släde bakom ett femspann fartgalna polarhundar är som bortblåst.

SKYMNING. Det ser ut som om himlen i den smala glipan mellan de mörka grantopparna och det grå molntäcket brinner. Vi stannar vid vindskyddet på Sötmansjöns strand. Donald tänder eld på några vedträn och fyller den buckliga och sotiga kaffekannan med snö. Vedpinnarna knäpper och lågorna flammar. Hundarna ligger ner i snön och ylar, som om de beklagar att vi tagit paus, som om de vill säga oss att det enda som kan hålla dem riktigt nöjda är språngmarsch i sporrsträck med snö sprutande om tassarna.

Så faller natten. Så slocknar himlen. Och snön färgas grå. Så står vi där och blåser och sippar på det rykande kaffet, äter choklad och russin, känner elden hetta i våra ansikten och tänker på färden som vi har framför oss fram till den timrade stugan som är kvällens läger, där vi med rosiga kinder till slut ska få krypa ner i våra sovsäckar.

Så bär det av in i mörkret. Som tur är har vi pannlampor som lyser upp de snötäckta björkarna längs det slingrande spå-ret, som omges av höga branta snövallar. Tjocka vita snöklumpar tynger knotiga grenar och runda stenar.

– Det är som i Bamses trollskog, säger Noa som nu återtagit platsen som passagerare och fascinerat iakttar landskapets magi.

Snön i spåret är mjuk. Hundarnas tassar sjunker djupt. De flåsar och kämpar, sjunker ner, tar sig upp och sjunker ner igen, medan deras muskler spänns och svansarna vippar. Ljuset från våra pannlampor glimmar i reflexerna på skoter-overallerna i ekipagen framför oss. Och hundarnas ögon lyser: fluorescerande ljusprickar i natten.

Någonstans där inne i trollskogen och på myrarna bortom Sötmansjön, Östersjön, Fäträsket och Vindelälven vet vi att ett annat liv pågår. Där finns björn, lodjur och djärv. Älg förstås. Någon enstaka varg. Massor av bäver. I luften orre, ripa, kungsörn och havsörn och under isen harr och öring.

Men ikväll är skogens invånare osynliga och tysta. Det enda som hörs är det frasande ljudet från tassar som trampar och medar som glider.

MEN VÄSTERBOTTEN består inte bara av knotig gammal trollskog. Det mesta av urskogen är sedan länge avverkad. Hundslädarna med turister från när och fjärran rusar ofta fram över kalhyggen i olika återväxtstadier: från nyligen renrakade skogsslätter med stubbar och stenar men ännu inga nya träd, till pelarsalar av tätt planterade spikraka och ännu tunna stammar.

– Problemet med skogsbruket är att den ena handen inte vet vad den andra gör. Ett bolag kan avverka 80 hektar och så kommer ett annat bolag och avverkar 80 hektar alldeles intill. Då blir det sammantaget ett väldigt stort kalhygge och Skogsstyrelsen har ingen koll, suckar Donald när vi sitter runt matbordet i skogsstugan.

Förrätten har serverats i form av västerbottenostpaj med en klick crème fraiche och röd stenbitskaviar. På spisen sjuder ännu huvudrätten.

– Renfiléragu med sötpotatis, skvallrar Donald och häller upp rödvin, när ett hasande ljud plötsligt hörs från stugans tak, följt av ett kraftfullt ”kabang” från verandan.

– Snöras. Det smälter på bra nu. Det blir töväder i natt.

På vintern när renarna flyttats från fjället till skogen är Vindeln, vars tätort ligger fem mil nordväst om Umeå, Sveriges rentätaste kommun. Men turistföretag som Donald Erikssons hundslädesfirma och de renskötande samerna har inga problem att samsas om skogarna, sjöarna och myrarna.

– Vi har mycket bättre kontakt med samebyarna än med skogsbolagen, säger Donald och berättar att de ofta har olika turistarrangemang ihop med samerna.

– Men att få kontakt med SCA för att få reda på var de ska avverka härnäst, ja det är stört omöjligt, klagar han när han serverar renfiléragun och fyller på i vinglasen.

Strax före midnatt går jag ut och tittar upp mot natthimlen med hopp om att få se de böljande gröna ljusdraperierna, men ett tjockt grått molntäcke skymmer sikten mot rymden. Inget norrsken den här gången.

NÄSTA MORGON visar termometern flera plusgrader trots att det är mitt i vintern. Solen bländar mellan granstammar-na, medan snön droppar från stugtaket. Dripp-droppandet får snart ackompanjemang av hundarna som insett att det snart är dags för avfärd och börjat skälla allt intensivare. Utvilade och pigga och ännu en gång ivriga att få springa.

Men först serveras frukost. Robusta Donald och lilla spensliga Noa går från hund till hund och ställer ner matskålar. I dag, som alla safaridagar, består frukosten av uppblött torrfoder och rektangelformade bitar av pressat kött som ser ut som rostad formfranska. Hundarna med sina lysande blå ögon reser sig upp på bakbenen, gnyr och skäller.

När de ätit klart lägger de sig ner och dåsar.

– Jag lägger mig här och chillar lite med hundarna, säger Noa och kramar om två vitpälsade siberian huskies.

När det är dags att sätta på hundarna deras selar slås jag av hur totalt fria från aggression, grinighet och rädsla de är. Jag som annars är hundrädd kommer på mig själv med att utan fruktan ta tag i hundarnas ryggar för att vända på dem och raskt greppa deras ben för att vika in dem i olika öglor på selen. Siberian huskies kan låta som en flock blodtörstiga vargar, men är i själva verket beskedligare än lamm.

– Alaskan husky tar ut sig till 120 procent. Dem måste man ständigt bromsa så att de inte spränger sig. Men siberian husky, som vi har, sparar på krafterna och har alltid lite ork kvar. När man kommer på kvällen efter en heldag i skogen viftar de på svansen och har en uppsyn som verkar fråga: ”Kan vi inte få springa lite till, snälla?”.

Jag tar upp ankaret ur snön och hänger på släden, släpper lätt på fotbromsen och ropar ”hike”.

Sitka, Nina, Eta, Waco och Big Mush sätter fart över kalhygget, som om de drömt och längtat hela natten efter att flå-sande få rusa fram genom kaskader av snö över ännu en sjö, ännu en älv och genom ännu en skog.

”Jag kan nästa känna doften av bränt gummi och höra V8-motorerna vråla.”

Ylandet och skällandet ökar i styrka. Hundarna är ivriga att få komm ai väg. Så öppnar Donald Eriksson grinden …