Livet i jordens svarta hål

Vi har uppkallat vår planet efter den, och allt vi äter kommer ifrån den. Ändå är jorden som ett outforskat svart hål. I varje tesked jord finns fler organismer än det finns människor i världen. De allra flesta är mikroskopiska, men det finns också en hel del som man kan se, i ett spadtag var som helst.

Markens värld är inte bara okänd för vanliga människor utan även för forskare. Därför har EU-kommissionen föreslagit en satsning på markhälsa och övervakning av livet i jorden. För trots att jordbruket utvecklas snabbt ökar inte längre skördarna lika mycket som tidigare.

En förklaring kan vara att markens mullhalt minskar. Mullen, det vill säga kolet i marken, är det som markens djur har att äta. De knaprar i sig döda rester och förvandlar det till näring som växterna kan ta upp. Om de här små djuren blir färre behöver grödorna mer näring från annat håll, till exempel konstgödsel. Som i sin tur inte ger någon mull till jorden och gör att markens djur får ännu mindre att äta.

Daggmasken – binder ihop yta och djup

Daggmaskar jobbar på tre sätt. Några håller sig nere i jorden och kommer aldrig upp till ytan, ett annat gäng jobbar med löv och liknande vid markytan och en tredje grupp rör sig genom vertikala gångar mellan ytan och djupet. Till dem hör stor daggmask. Den gräver gångar som finns kvar år efter år om ingen gräver i jorden. Andra smådjur använder de mörka tunnlarna och även växtrötterna följer dem neråt.

Stor daggmask kan bli 30 centimeter och äter ungefär tre normalstora löv på en dag.

Åkerdaggmasken – dör i solljus

Åkerdaggmasken hör till dem som lever enbart nere i jorden. Den behöver inte möta solens strålar och är därför alldeles blek, utan skyddande pigment. När man hittar en nästan vit daggmask på ytan efter regnväder är det lätt att tro att den har drunknat och bleknat, men mer troligt är att det är en av maskarna från djupet som har tvingats upp ur sina vattenfyllda gångar och sedan bränts till döds av solen.

Stor lövmask bajsar perfekt bajs

Stor lövmask håller till nära ytan och klarar solljus, vilket syns på dess kraftigt röda färg. Den är lätt att hitta exempelvis i lövhögar och är en typisk metmask.

Liksom andra daggmaskar är den stora lövmasken en viktig ekosystemingenjör som äter döda växter och omvandlar dem till perfekt växtgödning. Jorden som har gått genom maskar har samma ph-värde som rent vatten, så maskarna motverkar alltså försurning.

Klotgråsuggor – jordens kräftor

Klotgråsuggor har den speciella talangen att kunna rulla ihop sig till en boll när de känner sig hotade. Liksom andra gråsuggor lever de i gränslandet mellan under-och ovanjorden. Mat och bostad är ungefär samma sak: gamla växtrester.

Gråsuggor är de enda kräftdjur som har anpassat sig till ett liv på land, men de andas med gälar och får sitt syre från vatten som de lagrar i bakkroppen. Om lagret tar slut kvävs de. Därför kan gråsuggor bara leva i fuktiga miljöer.

Klubbkejsarfoting – grönt geléförsvar

Klubbkejsarfoting är nog den vanligaste av Sveriges 48 dubbelfotingar. De är fridsamma kryp som äter det mesta i genren döda växtrester, men man muckar inte med dem hur som helst. Om man håller fast en klubbkejsarfoting kommer geléaktig grön vätska ut ur porer längs kroppen efter en liten stund och sprider en doft av rökt te eller tjära.

De flesta dubbelfotingar har olika försvarssekret som kan vara bedövande eller frånstötande. Om de blir skrämda rullar många av dem ihop sig som kanelbullar, med ”stinkporerna” utåt. Klubbkejsarfotingar kan ha drygt hundra benpar, men inga i den här gruppen som ofta kallas tusenfotingar har så många som tusen ben.

Nordlig stenkrypare – blixtsnabba och giftiga ben

Nordlig stenkrypare är en av de vanligaste enkelfotingarna i skogens undre värld. Enkelfotingar är skräckinjagande rovdjur i den lilla skalan. De ”rinner” fram i hög hastighet och attackerar alla sorters byten med giftklor som sitter på deras främsta benpar.

Små som matar pyttesmå

Isotoma viridis är en av de vanligaste av omkring 170 svenska arter av hoppstjärtar. De största är omkring en halv centimeter och de minsta bara några tiondels millimeter. Hoppstjärtar ligger på gränsen mellan det synliga och det osynliga, och blir en mellanhand mellan de här världarna.

De bryter ner döda rester till mindre bitar som blir mat åt mikroskopiska svampar och bakterier. Ibland syns de när de plötsligt hoppar till med hjälp av en tvågrenad ”hoppgaffel” i bakänden