I vargarnas spår

Kunskap börjar som bekant i sandlådan. Det gäller faktiskt även vargspårning.

Ett tjugotal intresserade har samlats framför den stora belysta sandlådan på Biotopia i Uppsala. Biologen Emil V Nilsson håller minikurs om att spåra rovdjur och visar med spårstämplar: utseende, steglängd, gångarter – och de vanligaste missarna. Till exempel hur lätt det är att förväxla lodjurs- eller hundspår med varg.

Vargspår är nio till elva centimeter får vi lära oss, klorna borträknat. Lodjur kan också ha klorna ute ibland, men deras spår är något mindre och mer rundade. Vänster- och högertassarna är olika på lodjur, precis som människans händer.

Egentligen behöver man följa ett spår flera kilometer för att vara säker på vilket djur det handlar om. Då räcker sandlådan inte långt.

Men några dagar senare är det på riktigt: Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen i Uppsala län ordnar vargspårning i Glamsenreviret mellan Gävle och Älvkarleby. Spårsnön lyser med sin frånvaro och det har regnat småspik på morgonen, men stämningen är förväntansfull när Emil V Nilsson leder gruppen genom låg skog ut på ett blockigt kalhygge.

Egentligen är naturen inte så spännande här, men stora hyggen och ungskog ger gott om föda för älgar och därmed även för varg. Vi ser älgarnas klövmärken, men också trädgnag, en lega och spillning.

2014 började en vargtik från Rialareviret utanför Norrtälje gå här tillsammans med en hanne från Lokareviret (Värmlands och Örebro län). Året efter föddes de första vargvalparna i Uppsala län på hundra år. Hannen försvann sedan, men förra vintern spårades elva vargar i reviret trots att det är ett av landets till ytan minsta. DNA-tester visade att en tidigare hanvalp tagit över pappans plats.

– Officiellt är det inte belagt om det fötts valpar i år, men en kompis har hört hela flocken yla i slutet på sommaren. Det gör de när det finns valpar, säger Emil.

Inavelsnivån är hög, och Peter W Eriksson som är regionansvarig för Rovdjursföreningen i Gävleborg hoppas på en ny hanne utifrån.

Han berättar om andra spårningar som Rovdjursföreningen ordnat med bas i Mårtensbo i Örebro län. Där finns fem revir i närheten. En som varit med är Anna-Lena Åberg.

– Vi har fått se djur tre gånger. Jättespännande, jag har alltid gillat vargar.

På en sandig vändplan sprider vi ut oss och letar spår. Åttaåriga Milena Brandt hittar snabbt tassavtryck i den fuktiga sanden.

– En riktig feting, konstaterar Emil och mäter spåret till tio centimeter. Mellanfotsdynan buktar framåt och spåret är djupt, tecken på att det är en framfot.

Vi följer spåren vidare längs skogsvägen. Flera vargar har gått här, men det är svårt att säga hur många. Vi hittar spillning av tjäder (innehåller tallbarr) och räv (liknar hund) innan den första vargskiten dyker upp, mitt på vägen. En tydlig revirmarkering.

– Vargspillning liknar rävens men är två, tre gånger så stor. Och luktar mycket värre, säger Emil.

När han petar med en pinne syns stora benbitar och hår. De flesta tycker inte lukten är så farlig när pinnen går laget runt. Men så är spillningen inte så färsk heller.

I ett parti med tallskog hörs plötsligt ett kort gläfs. Peter tycker att det låter som ett varningsskall och provar att yla, men får inget svar. Kanske pratar gruppen för högt.

Efteråt följer vi spår med färskare spillning. Det känns att vargarna finns i närheten och när gruppen samlas kring brasan i ett vindskydd verkar alla nöjda.

– Så kul att vara ute med proffs och lära sig vad man ska titta efter, säger Camilla Thulin som är aktiv i Uppsala Naturskyddsförening.