Invasion i djurvärlden – arterna som ger problem

Många djurarter som vi tror alltid har funnits i den svenska faunan har en gång i tiden förts hit utifrån, exempelvis fasan och dovhjort. Andra har dött ut men återinförts, som bäver och vildsvin. Nya möjligheter till jakt, fiske och pälsuppfödning har lockat till avsiktlig utsättning av flera andra arter. Ytterligare andra har i modern tid rymt från hägn, tagit sig hit för egen maskin eller liftat med fartyg eller gods.

De flesta av nykomlingarna klarar inte att fortplanta sig i vårt bistra klimat. Men några blir framgångsrika och sprider sig. Djur som kan äta lite av varje och kan föröka sig snabbt har störst chans att etablera sig. Ibland kan nykomlingarna ställa till problem, sprida smitta eller konkurrera ut andra inhemska arter. De kallas då invasiva. Åtgärdsprogam finns för att hindra spridning för flera av dem. Invasiva arter saknar ofta naturliga fiender i sin nya miljö och kan därför sprida sig okontrollerat.

Här är några exempel på invasiva djurarter som blivit ganska vanliga i Sverige.

Mink

Kommer ursprungligen från Nordamerika. Minken har rymt eller släppts ut från pälsfarmer och finns i dag längs kusten och vid sjöar över stora delar av landet. Minken är ett mårddjur som lever främst av fisk, fågelägg och -ungar, smågnagare och grodor.  Minken kan orsaka stora skador på fiske och fågelliv och får därför jagas året runt. Vanligen används fällor för att fånga minkarna. På senare år har arten minskat i antal, kanske på grund av konkurrens från ökande stammar av räv och utter.

Mårdhund

Den skygga och ­nattaktiva mårdhunden kommer ursprungligen från östra Asien. På 1930-talet planterades den ut i Ukraina, varifrån den har spridit sig till Väst-
europa och Skandinavien. Arten lever gärna nära vatten och är allätare men gillar särskilt bär och frukt. Vintertid går den i ide. Mårdhunden tar gärna ägg från markhäckande fåglar. Från Finland invandrar mårdhundar till Norrbottens kustland. Den kan sprida rabies och dvärgbandmask till människor. Arten övervakas därför och jagas för att stoppa vidare spridning.

Kanadagås

Hör hemma i Nordamerika och planterades in i Sverige av ornitologen Bengt Berg på 1920-talet. Den är numera den vanligaste gåsarten i landet. Kanadagässen trivs bäst på gräsklädda stränder där de betar av det låga gräset. Deras spillning är ett problem på många badplatser. Utanför häckningstiden lever de i stora flockar, men gåsparen håller ihop hela livet.

Smörbult

Den svartmunnade smörbulten hittades i Östersjön först utanför Gdansk. Den kommer ursprungligen från Kaspiska havet. Arten är nu vanlig längs den polska kusten. Fiskarten är mycket tålig och anpassningsbar. Den kan leva både i sött och salt vatten, förökar sig snabbt och kan konkurrera ut andra bottenlevande fiskarter. I Sverige finns den svartmunnade smörbulten ännu så länge på ett fåtal ställen i närheten av hamnar. Den lever framför allt av musslor.

Signalkräfta

Den nordamerikanska signalkräftan planterades från början ut i svenska sjöar för att ersätta de flodkräftor som dukat under för kräftpesten. Men det visade sig att signalkräftan själv kunde sprida kräftpest. I dag finns den i omkring 4 000 svenska sjöar, mest i södra halvan av landet. Signalkräftan är ett allätande bottendjur. Den föredrar steniga stränder och kan gräva in sig i strandbrinkar. Kräftpest sprider sig med sporer i vattnet. Därför ska man alltid desinficera fiskeredskap, stövlar med mera när man byter till ett nytt fiskevatten.

Text: Anders Friström
Illustrationer: Veronica Ballart Lilja