Iskall skådning på Hornborgasjön

Västgötska Hornborgasjön är känd som vårens stora dansarena för tranor. Men när isen kommer förvandlas slättsjön och strandängarna till arktiska vidder. Billingen och Kinnekulle ligger som vita lågfjäll mot himlaranden.

Under våren och sommaren råder tillträdesförbud kring Hornborgasjön, då är den fåglarnas värld, men när vattnet fryser går det att svischa fram mot horisonten och in i de dolda vasshaven.

För att komma djupare in i fåglarnas vintervardag har vi bokat in en skridskotur med Lotta Berg. Hon bor strax norr om sjön och är ordförande i Birdlife Sverige, landets största förening för fågelskådare, som tidigare hette Sveriges ornitologiska förening. Årets första is har just lagt sig och Lotta Berg har inte lyckats hitta sina långfärdsskridskor.

− Jag har lånat ut dem och glömt till vem, så jag fick ta min dotters hockeyrör, men det ska nog gå, säger hon och glider ut över froststjärnorna som täcker isen.

Luften är råmurrig och sjön har en bistert grå grundton.

− Fördelen med Hornborgasjön är att medeldjupet är mindre än en meter, så man får anstränga sig för att drunkna, säger Lotta Berg glatt.

Sådana här grunda slättsjöar är populära bland fåglar. De blir snabbt varma om våren, då får småkryp och vattenväxter fart och är lätta att komma åt. Svanar och änder kan ligga bekvämt på ytan och nå ner till maten. En annan fördel är att slättsjöarna fryser snabbt.

Nu har det bara varit minusgrader under en vecka men isen är redan en betryggande decimeter. I det växlande väder som klimatförändringarna verkar driva på har skridskoåkning på grunda sjöar kanske framtiden för sig. Skiften mellan plus och minus är bara en fördel eftersom det inte hinner lägga sig något tjockt snölager som stoppar glidet.

Vi styr ut genom en arkipelag av små öar av snö och sätter kurs mot vassarna i norr, ett klassiskt tillhåll för skäggmesar, små hemlighetsfulla fåglar med svarta slokmustascher. De är infödingar i djungeln av vass, där de lever av att picka loss vassfrön. Med lite tur kan man höra skäggmesarnas samtal, som låter som ett gäng studsande pingisbollar.

− Skäggmesar är ju det sötaste som finns, säger Lotta Berg och berättar att hon hörde dem senast i går.

Då var hon ute på vinterns första räkning av simfåglar, som ska rapporteras till fågeltaxeringen vid Lunds universitet. På den turen skrämde hon dessutom upp en rördrom som flög förbi bara några meter bort, och hörde en vattenralls grymtande skrik.

− Det lät som en smågris i kläm. De är svåra att få syn på, i bästa fall ser man ett vasstrå vaja till lite. De har många märkliga ljud för sig.

Just nu är vassens invånare alldeles tysta. Ett gäng korpar far förbi med sina metalliskt ekande krå-krå-krå, på väg mot något kadaver som bara de kan se.

− Så länge man är ute så händer det alltid något. Stort eller smått. Och med isen kan man ju utforska sjön från nya vinklar, säger Lotta Berg.

Horborgasjön har bytt skepnad

Vi glider vidare in i ett hav av stubbar, en rest från den stora restaureringen på 1990-talet. Då återställdes den ursprungliga Hornborgasjön, som hade dikats ut för att bli åkermark. På torrlagd sjöbotten växte träd upp, som avverkades när träskmarkerna skulle bli fågelsjö igen. Kvar blev stubbskeletten som vi kryssar fram genom med risk för tvärstopp om man missar en utstickande rot. Två rävar raskar över isen på andra sidan. Är de på jakt efter infrusna fåglar?

− Nja, de tar nog bara en genväg, tror Lotta Berg.

Hon förklarar att det är en myt att friska fåglar fryser fast i isen. Bara sjuka och utmärglade fåglar drabbas − de friska ser till att hålla sina hål öppna, eller flyger i väg när isen lägger sig. Lotta Berg är från början veterinär, numera professor och chef för SCAW, nationellt centrum för djurvälfärd på Sveriges lantbruksuniversitet. Hur har hon tid att hålla reda på alla Hornborgasjöns fåglar?

− Jag tror att jag blir en bättre forskare av att ha en aktiv fritid. Som forskare blir man aldrig färdig, så jag behöver något som kan locka mig därifrån.

Fågelskådning lockar många

Lotta Berg började med fågelskådning som vuxen, när hennes sexåriga dotter blev intresserad för 16 år sedan. Numera är hon ofta ute ensam men tycker att den sociala dimensionen är viktig.

− I fågelskådarvärlden möter jag alla sorters människor, lokala och inflyttade, unga och gamla, från läkare till dem som nyss har gått av treskiftet på Volvo.

Vi är på väg mot en öppen vak som lyser vit av knölsvanar och ett par sångsvanar. Så länge det finns lite öppet vatten klarar de sig här, då kommer de åt vattenväxter och kan hålla sig undan rovdjur. Om allt fryser kommer de att dra i väg till kusten. Vi stannar på några hundra meters håll och Lotta förklarar att det är extra viktigt att inte störa nu när det är kallt och fåglarna behöver spara på energin.
Hon lyfter kikaren och förklarar att hon själv är väldigt köldkänslig och medicinerar mot dålig cirkulation i händer och fötter. För att klara vinterskådningen har hon batteriuppvärmda specialvantar.

− Ibland undrar jag om jag inte borde ha en inomhushobby.

Vill att fler ska fågelskåda året runt

Riktigt smällkalla dagar blir det ofta ganska stilla i naturen, då måste alla spara på energi. Däremot blir det ofta full fart vid fågelbordet sådana dagar. Lotta ska vidare till fågelmatningen vid Naturum Hornborgasjön för att fylla på med solrosfrön. För att fåglarna ska klara kylan och för att flera ska få uppleva dem.

− Även om man ”bara” skådar på fågelbord så ger det en nyfikenhet på vad fåglar behöver och hur de lever.

Hon berättar att hon fick en fråga i morse från en kollega som hade sett en svartmes för första gången på sitt fågelbord, och undrade ”vad är det där, varför kommer den nu?”

− Man är mer intresserad av att skydda det man vet något om. Det är därför jag vill få fler att upptäcka fågelskådning, året runt.

Naturum är bara några minuter bort på skridskor. Den runda byggnaden dit folk brukar vallfärda för att möta våren står på pålar som är infrusna i tjock is. Vi glider fram utanför ett litet träskjul med långsmala spaningsgluggar, ett gömsle som kommer att vara fullt av kikare och kameraobjektiv om några månader. Då är öarna här fulla av skränande skrattmåsar och det kommer att vara strängt förbjudet att röra sig där vi befinner oss. Dessutom omöjligt, eftersom vi skulle ha sjunkit djupt ner i dyn om det inte vore för isen.

I södra änden av sjön kretsar ett havsörnspar, på jakt efter de olyckliga själar som har dukat under i kylan. Fågelskådning om vintern är kanske mindre glättigt än på våren, men det finns alltid något att se för den som är på rätt ställe.