Julgirlanger från urtiden

På bilder av dinosaurier är i stort sett alla växter gröna, utan några blommor. Det där med blomväxter är ett ganska modernt påfund. Några första ynkliga örter dök upp under dinosauriernas storhetstid för drygt 100 miljoner år sedan. Då hade lummerväxterna redan funnits i 300 miljoner år. De första växterna som tog sig upp på land var alger, som spolades upp ur haven. Ur dem utvecklades sedan mossor och lummerväxter. Våra lumrars förfäder var de första som började växa på höjden och kunde suga åt sig solljuset ovanför de andra. Några av dem blev till höga träd på över 30 meter. Under karbon, för 300 miljoner år sedan, låg Europa och Nordamerika på tropiska breddgrader. De gröna växterna kunde frodas året runt i vidsträckta träskmarker. Havsytan steg och sjönk snabbt, så många av träden dränktes och bildade en stor del av de väldiga kollager som vi i dag använder i form av stenkol och olja.

De stora ”lummerträden” försvann ganska hastigt och har i dag sina närmaste släktingar bland de små anspråkslösa braxengräsen. Men de små lummerväxterna finns kvar i ganska oförändrad form.

Fridlyst julpynt

Förr användes revlummer och mattlummer ofta för att smycka huset till fest, och som magiskt beskydd. Plockandet har gjort de här arterna mindre vanliga kring städerna. Fortfarande säljs de ofta som julpynt, trots att de är fridlysta och inte får säljas. Fridlysningen ger också lumrarna ett starkt skydd enligt artskyddsförordningen, som kan stoppa exploatering av mark där de växer. Att plocka försiktigt för eget bruk är tillåtet i alla län utom Blekinge, men låt dem hellre vara kvar som prydnadsgirlanger i skogen. Lumrar växer långsamt, omkring 1-2 decimeter per år, eller ännu mindre i nordligaste Sverige. De förökar sig också långsamt, med en underjordisk generation av centimeterstora existenser som kallas gametofyter. Från en generation av sporer till nästa kan det ta 20 år.

Blixtrande sporer

Lummersporer innehåller mycket olja och brinner explosivt. Om man kastar dem i en låga flammar de upp och brinner med ett fräsande ljud. Därför användes de förr som blixtar, både av trollkarlar, teatrar och fotografer. Framför allt har det ljusgula sporpulvret av mattlummer brukats, under namnet nikt. Förr samlade apotekare in nikt för att lägga in piller i så att de inte skulle klibba ihop.

Loppstoppare

Lopplummern förökar sig med gula groddkorn som kan hoppa iväg som små loppor när man rör vid plantan. I Linnés flora från 1745 kallas lopplummern för lusgräs, och en dekokt på den sägs ha varit mycket effektiv mot ohyra på både folk och fä. En svart lopplummerbrygd lär också ha använts som berusningsmedel bland kanadensiska inuiter, innan alkoholen dök upp med européerna.

Översvämningsberoende

Strandlummern är en ganska ynklig uppenbarelse. Den är inte större än en mossa och kryper fram på kala dyplättar eftersom den inte tål någon konkurrens med andra växter. För att de här stränderna ska hållas kala krävs regelbundna översvämningar, som var vanliga innan människan började reglera älvarnas vattenstånd. På grund av vattenkraftsutbyggnad och igenväxning har strandlummern minskat kraftigt och är rödlistad som NT (nära hotad).

Sjögräs på land

Plattlummern står och spretar som ruskor av sjögräs på land, med tillplattade grenar. Arten är vanlig från Dalarna och norrut. I fjällen växer i stället fjällummer, som är ganska lik plattlummer, men mer kortvuxen och krypande.

Tack till Petra Korall och Brita Svensson, Uppsala universitet.