Kronor som imponerar

När Carl von Linné reste igenom Sverige på 1700-talet verkar han inte ha mött en enda älg. Om han hade gjort om sina resor i dag skulle han antagligen ha förvånats över alla möten med älgar, rådjur och hjortar. På Linnés tid var tjuvjakten utbredd, trots att en vanlig bonde som jagade älg riskerade dödsstraff. År 1789 släppte kungen jakten fri och det blev ett dråpslag mot den redan svaga älgstammen. Omkring 1830 fanns bara runt 200 älgar kvar i hela landet. Även rådjur och kronhjort befann sig på utrotningens brant. Tack vare jaktförbud började stammen långsamt återhämta sig och nu lever vi i en hjortdjursrik tid. Låga rovdjursstammar och kalhyggesbruk med läckra småträd har gjort de senaste årtiondena till de kanske mest hjortdjurstäta någonsin i Norden.

Typiskt för hjortdjuren är att hannarna har horn som de fäller varje år efter brunsten. På så sätt skiljer sig hjortdjuren från slidhornsdjuren, exempelvis kor och får, som behåller sina horn hela livet.  Poängen med hjortdjurens horn är att imponera på honorna och meningen med att fälla hornen skulle kunna vara att bygga dem större varje år. Hornen växer nämligen bara under en kort tid, innan den mjuka basthuden lossnar. Men det är ett energikrävande stajlande − en stor kronhjort måste få i sig nästan 50 kilo kalkföreningar under några månader för att bygga upp sin väldiga krona.

Enstörig jätte

Älgen är världens största nu levande hjortdjur. Den skiljer också ut sig genom sin asociala läggning – bara kor med kalvar håller ihop. Undantaget är när så kallade vandringsälgar samlar sig i flockar om vintern i norra Sverige. De vandrar tillsammans mot kusten och lägre områden med mindre snö, där de kommer åt sin vintermat − tallskott. I midvintertid efter brunsten fäller älgtjurarna sina horn men det går fortfarande att se skillnad på kor och tjurar. Lättaste sättet är att titta efter älgkons ljusa strimma längs skinkorna, under svansen.

Skrämmande skall

Rådjuren är finsmakare som vill ha lättsmält och energirik mat. Suget efter örter och knoppar lockar dem gärna in i villaträdgårdar. Trots sin smäckra uppenbarelse har rådjuren ett råbarkat skällande som kan skrämma slag på vem som helst. Skallet ska varna flockmedlemmarna för en misstänkt fara som de ännu inte riktigt har identifierat. När rådjuren däremot vet vad som närmar sig håller de sig oftast tysta.

Tecken på styrka

Om rådjurens skall är skrämmande så är kronhjortens bröl hårresande. Deras brunstrop låter som en blandning mellan ett lejon och en motorsåg. Genom att lyssna på kraften i brölet kan hindarna bedöma hjortens styrka och kondition.

Kunglig import

Kronhjorten har funnits i Sverige sedan inlandsisen drog sig undan, medan dovhjorten transporterades hit på 1500-talet, när kungen ville ha fler arter att jaga. Fortfarande hålls dovhjorten ofta i hägn men den har förvildats i delar av södra Sverige. Den skiljer sig från kronhjort genom fläckig kropp, lång svans och skovelhorn. Kronhjortens horn är mer greniga.

Tam och kortbent

Renen är den enda arten där även honorna bär horn, även om de är mindre än hannens. I dag finns bara tamren i Sverige. Den är mindre och har kortare ben än vildrenen som utrotades här på 1870-talet. Vildrenen fridlystes först flera årtionden efter att den sista försvann, men i Norge fredades den tidigare och finns fortfarande kvar. Även i Finland utrotades vildrenen men återinvandrade från Sovjetunionen på 1940-talet. De finländska renarna tillhör rasen skogsren medan de norska är fjällrenar.