Längtan efter ett vildare liv
Mitt i vår tids digitalisering och urbanisering växer en annan trend, en längtan efter att leva på det vildas villkor och att lära oss av naturen. Vi har träffat inspiratörerna som tar steget bortom skogspromenaden.
Kanske handlar det om en ny grön våg när allt fler längtar ut. Fast mer hardcore, mer åt jägar-samlarhållet. Brittiske miljöjournalisten George Monbiot satte ett namn på trenden när han vidgade naturvårdstermen rewilding (”återförvildande”) i boken Feral – searching for enchantment on the frontiers of rewilding häromåret. För honom handlar begreppet inte bara om att återställa ekosystem med rovdjur i toppen av näringskedjorna, utan lika mycket om oss själva. Vi människor lider av ”ekologisk tristess” i dagens tillrättalagda miljöer och behöver utsätta oss för elementen, anser Monbiot.
I populärkulturen kan man spåra samma trend i exempelvis storfilmen Wild med Reese Witherspoon eller natur- och barfotalöpningens bibel Born to run av Christopher McDougall. Markus Torgeby tog ett steg till i självbiografiska Löparens hjärta, där han skriver om hur han fann sinnesfrid genom att leva fem år ensam i den jämtländska skogen.
Naturmötet kan också landa i systemkritik, till exempel i Helena Granströms och Marcus Elmerstads bok Det som en gång var, en berättelse om en ung kvinna på fjällvandring som växer till en filosofisk uppgörelse med vår civilisations teknikberoende och rovdrift på ekosystem.
Vi har träffat några svenska inspiratörer som på olika sätt sysslar med den här sortens rewilding. Det handlar om personlig utveckling och livsstil men också om praktisk tillämpning och vägar mot ett hållbarare samhälle i samklang med naturen. En gemensam nämnare för dem är inspirationen från ett urfolk på andra sidan Atlanten: nordamerikanska indianer.
Rena stenåldern
VILDMARKSGUIDEN * Johan Örlander har bara kläder i egenhändigt garvat hjortskinn på kroppen när vi ses. Alla hans redskap, till exempel bågdrill för att göra upp eld, är gjorda av lokala naturmaterial. Han kunde ha kommit direkt från jägarstenåldern, och på sätt och vis är det just det han gör.
Han har levt i skogen utanför Gnesta några veckor utan moderna bekvämligheter och hjälpmedel som ledare för en ”vildmåne”, en månadslång kurs i ursprungligt uteliv.
På programmet står bland annat traditionellt hantverk, primitiv teknik och vildmarksliv. Och relationer — till andra i gruppen och till naturen.
Han har lett vildmånar i Sverige och Norge sedan 2009 i föreningen Naturlivs regi. De flesta som går kurserna är mellan 20 och 50 år. Könsfördelningen är ganska jämn, med en liten övervikt för män. Ibland är barnfamiljer med och föreningen ordnar även kortare överlevnadskurser.
– Vi märker ett ökat intresse. Vårkurserna blev snabbt fullbokade, så har det inte varit tidigare.
Mycket av tankarna kommer från utbildningen till vildmarksguide som Johan gick vid Teaching Drum Outdoor School i Wisconsin, en skola inspirerad av amerikanska urfolk.
– Det är förstås svårt att veta exakt hur urfolk levde här, det är så länge sedan. Men naturen bestämmer vad som fungerar och jag tror mycket påminner om amerikanska förhållanden, säger Johan.
I dag lever han en stor del av året ute i naturen, men har också barn och vardag i ett familjekollektiv i hus.
– Jag vill inte isolera mig, det är bra att röra sig mellan världarna. Men jag känner mig som mest levande och tillfredsställd ute.
Det handlar delvis om att uppleva kontrasterna, de som ofta trubbas av i vårt bekväma samhälle. För att uppskatta mat behöver han vara hungrig ibland, för att uppskatta värme känna kyla.
Johans egen väg till vildmarken började med radikal miljöaktivism.
– Jag var aktiv i grupper som gjorde aktioner, vi bodde till exempel i träd för att hindra avverkningar. Men efter ett tag ville jag hitta ett alternativt sätt att leva också. Inte bara protestera.
Jägar-samlartillvaron kan inte bli ett alternativ för alla i dagens samhälle. Vi är för många. Men Johan vill inspirera till att skala ned, leva mer naturnära och balanserat med mindre påverkan.
– Vi har så mycket saker vi inte behöver. De flesta i dag är så bortkopplade från grunderna för vår existens. Vi vill återknyta till basbehoven: värme från en eld, tak över huvudet.
Det moderna samhället handlar mycket om bekvämlighet och kontroll, men det fungerar inte i naturen, menar han.
– I stället måste du känna tillit. Min erfarenhet är att allt som behövs egentligen finns där.
På vägen måste man besegra en del tabun. Käka myror är till exempel inget problem för Johan, bara man mosar till dem lite först så man inte blir biten i munnen.
Kursdeltagarna får inte jaga större djur än möss, men jägare brukar förse dem med överblivet viltkött, till exempel bävrar och vildsvinshuvuden. Huvud och inälvor ger bra fett och näring, men i vårt samhälle kastas ofta de delarna.
Den stora utmaningen brukar annars vara det sociala. I vårt individualistiska samhälle är det ovant för de flesta att leva nära och samarbeta med okända människor. Det kan också vara krävande att möta sig själv i en annorlunda situation, utan distraktioner och mobiltele-foner.
– Har du saker med dig hemifrån som du behöver ta itu med så kommer de upp. För många är det utvecklande, men för en del blir känslorna för starka, säger Johan.
Trots att kursdeltagarna är motiverade hoppar vissa av under resans gång. För andra öppnar sig en ny värld och det kan ta emot att gå tillbaka till vardagen.
Skulle kurserna fungera för vem som helst, tror du?
– Nej, bara om de inte hade någon annanstans att ta vägen. Men jag tror att många som inte känner till kurserna skulle uppskatta dem om de fick chansen.
LÄS om Johan Örlanders besök på Natursnokarnas sommarläger
Allt är spår
SPÅRAREN * Som polis fastnade Conny Andersson för apachernas spårningsteknik och lärde sig så pass att han lyckades där hundnosar går bet. Till exempel bidrog han till att lösa det stora helikopterrånet i Västberga 2009.
I dag jobbar han som professionell spårare och utbildar väktare, poliser, militärer, hundförare och intresserade privatpersoner i spårning. Genom stiftelsen APU jobbar han också mot tjuvjakt.
Vi träffas vid Hellasgården i Nacka öster om Stockholm, på den stora sandplanen. Det enda jag ser är ett virrvarr av avtryck.
– Det gäller att hitta rörelsen, då kan du följa en individ bland tusentals. Varje spår visar vart nästa tar vägen, förklarar Conny.
Enskilda fotavtryck fungerar som bokstäver, man måste hitta fler för att kunna bilda ord och meningar och läsa rörelsen.
– Allt är spår, allt är rörelser. Spåret är också mycket mer än det du ser, det handlar lika mycket om att lukta, känna, höra och använda sin intuition, det sjätte sinnet.
Ofta är vi för otåliga, tycker Conny. För att spåra måste man göra sig tom, öppna sig för intryck. Utesluta och bekräfta.
Han visar hur det går till genom att följa ett färskt spår uppför en lövtäckt skogsbacke. Fördjupningarna är omärkliga för mig men Conny hittar riktningen genom att lukta och känna i spåren med fingrarna.
Grunderna lärde han sig hos världens ledande spårare Tom Brown, som i sin tur utbildats av apachespårare.
Conny fick stipendium av länspolismästaren 2005 och åkte senare på egen bekostnad. 2010 slutade han som polis och började jobba heltid med Tracker School Sweden.
– Apachespårarna var folkets ögon och öron. I indiansk kultur såg man djuren som släktingar och lärare. Man iakttog hur vargen spårar, räven smyger, rådjuren lyssnar, örnen observerar.
För Conny är spårandet den första mänskliga kunskapen, den som gjorde det möjligt för oss att vandra genom nya världsdelar och för-utsättningen för senare tiders vetenskap. Själv använder han kunskaperna hela tiden när han rör sig ute. De ger djupare förståelse av djur och natur. Och människor.
– Man förstärker möten. I vår kultur tror vi mer på det vi läser, på färdigtuggad information, än på våra egna sinnesintryck. Spårandet leder tillbaks till vårt ursprung, människodjuret.
Conny Andersson använder sina kunskaper i spårteknik hela tiden när han rör sig ute. De ger djupare förståelse av djur, natur och människor.
Ensam på skäret
BESLUTSFATTAREN * Båten skrapar mot strandstenarna på Lilla Rävskär i Stockholms skärgård. Vi sätter i land Camilla König Ekegren som ska tillbringa ett par dygn på den lilla holmen. Med sig har hon bara tält, sovsäck, liggunderlag och en flaska näringsrik dryck.
– Det känns både pirrigt och lugnt. Framför allt en stor förväntan, säger hon medan hon letar tältplats.
Tältet kommer upp i en solbelyst glänta mellan en rönn och en stor tall. Det tar en liten stund, Camilla lever sällan friluftsliv annars. Jobbet som entreprenör med inriktning mot ledarskap och kontakter mellan näringsliv och vetenskap dominerar vardagen.
Hon vinkar från stranden när Göran Gennvi styr båten tillbaka mot konferenscentret på Ekskäret. Han har placerat ut andra kursdeltagare med olika chefsfunktioner på intilliggande skär.
Nature Quest är en intensivt stillsam kursform som Göran och hans företag Naturakademin ordnar. Solovistelsen är en del som ska hjälpa chefer att fatta klokare, mer etiska beslut genom att hitta sin inre kompass.
Man tar sig också an organisationer som kommuner och företag för dialogprocesser eller konfliktlösning. Naturmiljön ger nya förutsättningar att mötas och fungerar som en modell för dynamisk balans.
– När vi öppnar våra sinnen för naturen är det som att vi kopplar upp oss mot något som redan finns inprogrammerat. Folk älskar att återupptäcka det här, säger Göran.
Idén fick han redan i tonåren, när han jobbade som färdledare i Ramundberget. En toppchef inom näringslivet konstaterade i en paus på en vandringstur, utsträckt på fjällsluttningen, att det var så här man borde må när man ska fatta stora beslut som berör många människor.
Göran Gennvi utvecklade tanken vidare som turistchef i Västra Härjedalen och senare som managementkonsult med många internat-ionella storföretag som kunder. I ett skede sökte han människor med en trygg relation till förändring.
– Många urfolk har det, men jag fastnade för våra samer och framför allt de nordamerikanska indianerna. Bland annat har jag jobbat nära onondagahövdingen Oren Lyons som är en stor inspiratör och förkämpe för naturens rättigheter.
Hur gick det för Camilla på skäret? Vi ses några veckor efter kursen.
– Jag var lite orolig för mörker och ensamhet innan, men det jag mest kände var ro. Jag blev som en del av den lilla ön, men också av ett större sammanhang. Tunnelseendet, vardagshetsen släppte och sinnena skärptes.
Insikterna från den tidigare delen av kursen landade i henne på skäret och har följt med till jobbet tycker hon. I dag känner hon sig lugnare, mer jordad och har lättare att leda andra.
– Jag märkte också hur mycket jag saknat naturen och ser till att komma ut mer nu.
