Lavar – små hemliga kollektiv

Någon gång i urtiden hände det sig att en alg flyttade in i en svamp. Där fick den lilla organismen en stabil, fuktig bostad med svampväggar. Hyran betalade den i socker, som svampen behöver men inte kan tillverka själv. Svampen i en lav är ofta en enda individ medan algen egentligen är en koloni av hundratusentals alger.

Samboförhållandet mellan alger och svampar har varit känt länge, men förra året vräktes 140 års sanning om lavar över ända. Några Uppsalaforskare undersökte varför lavarna talltagel och olivtalltagel är så olika trots att de består av exakt samma svamp och alg. Då fick de syn på en annan inneboende svamp. Denna doldis producerade en syra som gör olivtagel gul och giftig, till skillnad från talltagel. Svampen hörde till en ny grupp av basidiesvampar och de visade sig nu ha fört en hemlig tillvaro i lavar över hela världen.

Antagligen finns mycket kvar att upptäcka i lavarnas inre, men hur som helst ger samarbetet stora fördelar. Lavar klarar att växa i extrema miljöer där få andra organismer kan leva, från Antarktis till kala vulkankratrar. Den lilla näring de behöver kan lavarna ta upp ur luften och de uthärdar extrem sol och torka. Tack vare detta kan de kolonisera ogästvänliga trakter först av alla, och långsamt skapa lite jord så att andra växter kan ta sig upp.

Gammelskogsnål

Lavar är långsamma och specialiserar sig på en liten del av tillvaron, vilket gör dem oövervinnerliga just där. Men samma egenskaper gör dem också känsliga för förändringar. Ett exempel är vitgrynig nållav som växer på fårade, skuggiga granar nära bäckar i norra Sveriges gammelskogar. Om skogen huggs ner får denna lilla lav svårt att komma igen. Dels behöver den en väldigt speciell miljö och dels är det inte så lätt att anpassa sig och sprida sig när man är ett helt kollektiv av organismer.

Violdoftande singelliv

Vissa av algerna som lever i lavar kan också leva singelliv för sig själva. På stenar kan man ofta se en röd beläggning av violstensalger (som luktar viol om man skrapar på dem när de är fuktiga). De tillhör släktet Trentepohlia, som också finns i många lavar. Sådana lavar känner man lätt igen genom att rispa dem med nageln, för då kommer man igenom svampbarken och ser rakt in till de rödgula algcellerna.

Möt en urtidsbakterie

I vissa lavar bor det inga alger alls utan cyanobakterier, små organismer som levde i havet redan för ett par miljarder år sedan. På torsklaven kan man tydligt se cyanobakterierna som samarbetar med svampen. De sitter i små mörka klumpar på lavens ovansida. Torsklaven fick sitt namn av att den förr användes som botemedel mot munsjukdomen torsk, enligt principen ”lika botar lika”.

Naturligt glitter

Långskägg är världens längsta lav. Ofta blir den bara någon decimeter men om den har det bra och inte blir störd kan den bli över tio meter lång. Då ringlar den sig som julgransglitter mellan grangrenarna. Långskägget sprider sig genom att små snuttar går av. Detta sätt att leva gör långskägget känsligt mot störning som blåst, kalhygge eller brand. Platserna där den växer är ofta fuktiga sänkor som inte tar eld även om en skogsbrand drar fram.

Vargdödaren

Varglaven innehåller en giftig lavsyra, vulpinsyra, som angriper centrala nervsystemet och ger andningsförlamning. Därför lär den förr ha använts i åtlar för att förgifta vargar.

Urgamla kartor

Kartlaven är en av de organismer som blir allra äldst. Den ritar sina gulgröna kartor långsamt och eftertänksamt. Hastighetsrekordet bland kartlavar är en dryg millimeter om året, men mer normala kartlavar håller sig under en halv millimeter per år. En decimeterstor kartlav är alltså minst 200 år gammal. Riktigt hur gamla de kan bli är svårt att säga, men åtminstone
4 500 år. Vissa hävdar över 8 000 år. Glaciärforskare mäter kartlavar för att avgöra hur länge ett område har varit isfritt.