Livet i den hemliga världen under snön

Det är inte lätt att vara liten på vintern. En mus har större yta mot omgivningen än en älg och blir snabbare nerkyld. Därför är det subnivala rummet livsviktigt för många sorkar, möss, näbbmöss, insekter och spindlar. Där har de en egen värld som inte är särskilt väl utforskad. Vi vet inte exakt vilka som bebor den, men under snön finns ett helt ekosystem. Många små skalbaggar lever av sorkspillning eller av svamp som växer på dött gräs. Sorkarna äter i sin tur svampätarna, men också småkryp i vinterdvala, gräs, lavar, rötter och frön.

Men hur kan det ens finnas något utrymme mellan mark och snö? Jo, växtligheten bryts ner och plattas till, medan snön stelnar. På så sätt bildas ett vitt tak av snö som markens små invånare kan röra sig under. Även när temperaturen ovanför snön går ner till minus 30 grader kan det subnivala rummet hålla sig över nollan. Små kryp kan ta sig fram i glappet mellan mark och snö, medan sorkar och möss gräver gångar, ungefär som de gör under jord. När snön smälter om våren kan man se rester av deras istunnlar, där snön är hårdare packad så att den tar längre tid på sig att smälta. Strängar av gammalt tuggat gräs ligger också kvar och visar var gångarna har gått.

Laddar under snön

I södra Sverige ligger snön sällan kvar länge under vintern och det subnivala rummet får ingen central betydelse för smådjuren. Men ju längre norrut man kommer, desto viktigare blir det. Fjällämlarna måste föda sina ungar under snön för att snabbt myllra fram om våren och skapa ett riktigt lämmelår. Sedan 1800-talet har vintrarna blivit varmare och antagligen är det ett av skälen till att de stora lämmelåren har blivit mer sällsynta. Töväder mitt i vintern blir ett problem för alla som lever under snön, för när smältvatten fryser till igen bildas en ishinna över marken, som gör det svårt att komma åt gräs, svamp och insekter i jorden.

Kravlar genom iskristallerna

Snöloppor är egentligen inte loppor utan hoppstjärtar. De är millimeterlånga mörka prickar på snön som liknar peppar eller aska. De är så små att de kan röra sig rakt genom iskristallerna i snötäcket. Därinne kan de hitta mat som till exempel bakterier, gamla växtdelar och isalger som växer på snön. Snölopporna rör sig mellan det subnivala rummet och upp till ytan för att svärma och para sig. Ibland ser man deras svärmning, som ett mörkt hoppande pulver på snön.

LÄS MER: Följ med till fladdermössens vinterhäng

Stapplande sländor

Det är lätt att känna medlidande med de små vinglösa myggliknande snösländorna som traskar eller hoppar omkring uppe på snön, till synes helt vilsna. Deras ärende på ytan är att sprida sig. Som larver lever de under snön och äter mossa, men som vuxna måste de vidga sina vyer för att hitta en partner och nya platser att lägga ägg.

Liksom andra vinteraktiva insekter har snösländorna bytt ut vattnet i kroppen mot antifrysmedel och klarar temperaturer ner mot sex minusgrader utan att frysa sönder. Blir det kallare än så måste de fly tillbaka ner i det subnivala rummet, till exempel genom gångar som bildas invid träd eller buskar.

Med öra för små tassar

Smågnagarnas vita tak skyddar dem mot rovdjur, men vissa rovdjur kommer åt dem ändå. Vesslornas långsmala form gör att de kan ta sig fram i gångarna under snön, precis som i jordgångarna om sommaren. Ugglor kan höra sorkarnas tassande steg under snön, men de har svårt att slå ner genom ett tjockt snötäcke. Det klarar däremot räven, som lyssnar in exakt var sorken befinner sig och slår ner med ett jättehopp rakt genom snön.

BILDREPORTAGET: Så klarar djuren vintern

Sorkarnas följeslagare

Några av alla de små skalbaggar som är aktiva under snön är kortvingar av släktet Oxypoda. De lever av spillning från sorkar och möss, och de följer i smågnagarnas spår både sommar och vinter.