Mårdhundsprojektet värvar ”judasdjur”

Som ett vandrande gosedjur, med fluffig päls och stora mörka ögon. Det är svårt att se mårdhunden som ett ödesdigert hot. Men arten hör hemma vid Asiens östkust där andra djur är anpassade efter att leva med den. Om mårdhundar får sprida sig fritt i Sverige skulle de dränera naturen på grodor, salamandrar och fåglar som bygger bo på marken, enligt Naturvårdsverket. Sedan 2008 har verket finansierat Svenska mårdhundsprojektet som har varit så framgångsrikt att de anställda jägarna nästan blivit arbetslösa.

− För tio år sedan tog vi över 100 mårdhundar om året och de var födda i Sverige. Nu tar vi 10-20 stycken och de är födda i Finland, berättar projektledaren P-A Åhlén.

Upp till mellersta Finland har mårdhunden funnits länge, men i 2000-talets mildare klimat har den klarat sig längre norrut, och fler och fler har simmat in i Sverige över Torne älv. I den finländska skärgården är mårdhundarna vanliga och där har bland annat tobisgrissla, ejder och svärta stora problem att få några ungar som klarar sig, enligt P-A Åhlén.

− Minken är det mest invasiva rovdjur vi har i Sverige, men den har svårt att simma mer än en och en halv kilometer över öppet hav. Mårdhunden kan ta fem kilometer utan problem.

Släpps ut som ny projektmedarbetare

En framgångsrik strategi har varit att använda så kallade judasdjur. När mårdhundsprojektet hittar en mårdhund skjuter man den inte längre, utan steriliserar, avmaskar och undersöker den. Sedan får mårdhunden ett sändarhalsband och släpps ut som en ny projektmedarbetare.

− En mårdhunds liv går ut på att leva i ett livslångt förhållande med en annan mårdhund. Om den är stilla i ett par veckor på ett ställe kan vi vara ganska säkra på att den antingen har hittat en död älg eller en partner, berättar P-A Åhlén.

Då åker någon av jägarna dit för att försöka få tag på partnern och värva även den. Att få tag i en mårdhund är lätt jämfört med många andra djur. När de känner sig hotade spelar de döda, de söver sig själva kan man säga. Och hur kan det vara en bra taktik att spela död? Jo, mårdhundar är relativt små rovdjur som riskerar att bli dödade av större rovdjur. Men rovdjur är sällan intresserade av att äta andra rovdjur, så om de ser att konkurrenten är död nöjer de sig med det och går därifrån.

− Jag har jobbat med en väldig massa djur och det ska krånglas och sövas, så det är underbart att få jobba med mårdhundar som är ”självsövande”, säger P-A Åhlén.

Det har hänt mer än en gång att jägare har hängt upp det de tror är en död mårdhund i en gran för att hämta den senare. När de kommer tillbaka visar det sig att djuret har sprungit iväg. Mårdhunden var helt oskadd men spelade död när hunden skällde på den.

Många nya problemdjur

Nu är mårdhundarna under kontroll men projektet har många nya problem­djur att ta sig an. Det har breddat sig till utrotning av mink, bisamråtta, nilgås och rödörad sköldpadda. En ny arbetsuppgift har blivit att fånga sköldpaddor med kräftburar. Den rödörade sköldpaddan finns i sjöar där folk har släppt ut sina husdjur.

− När man köper dem är de stora som en femkrona  och jättegulliga. Efter 6-7 år är de stora som en tallrik och de är ett av de få djur som skiter mer än de äter. Huset luktar kloak, barnen har flyttat hemifrån och man vill bara bli av med dem, men man vill inte döda ”Skalman”, säger P-A Åhlén.

De här sköldpaddorna glufsar i sig fiskrom, grodyngel och allt de kommer åt, och är ett allvarligt hot mot livet i de sjöar där de råkat hamna. De kan inte reproducera sig i Sverige men det är en tidsfråga innan klimatet är tillräckligt varmt för dem. Och eftersom de kan leva i 30–60 år kan de hinna ställa till stor skada under en livstid.

Du är utbildad bevarandebiolog, men ägnar dig mest åt att döda och utrota djur, känns det bra?

− Jag tänkte ju att jag skulle jobba med att bilda naturreservat, och nu är det ”ju fler jag dödar desto bättre”. Det blir lite märkligt, men invasiva arter är ett av de största skälen till att arter dör ut globalt, säger P-A Åhlén.

Om man gör naturreservat och fyller upp dem med invasiva arter har pengarna kastats i sjön, så man måste jobba på flera fronter, anser han.

Förutom de invasiva arter som redan är här och ställer till problem brukar man prata om dörrknackare, arter som står på tur att ta sig in. En av dörrknackarna som är nära att etablera sig är stenmården, tror P-A Åhlén. Så sent som i går hämtade han ett överkört djur i Skåne. Arten har hittats flera gånger i samma område, förmodligen har den liftat med lastbilar från kontinenten där den finns naturligt. En egenhet för stenmården är nämligen att krypa in i bilars underreden. Där gnager den gärna sönder kablar och den här vanan kostar europeiska försäkrings­bolag stora summor varje år. Partikel­acceleratorn i Cern har stängts av två gånger på grund av att en stenmård har tagit sig in och gnagt på kablar. Många invasiva arter för med sig stora kostnader men allvarligast är vad de gör med den biologiska mång­falden, tycker P-A Åhlén.

− Vi har ställt om jordbruk och skogsbruk så in i bomben så många arter är redan på gränsen till vad de klarar av. Rapphöna och sydlig kärrsnäppa klarar kanske inte ett rovdjur till, om stenmården etablerar sig i Sydsverige.

Det viktigaste är att jobba förebyggande och se till att man inte flyttar runt djur dit de inte hör hemma. Men det finns redan många invasiva arter här och fler kommer att dyka upp i en globaliserad och allt varmare värld. Känns det inte lite hopplöst att hålla undan alla nya arter som väller in, ska det jagas mårdhundar i all oändlighet?

Snabb ickevåldslösning

Förhoppningsvis kommer det smidigare metoder framöver, tror P-A Åhlén.

− Om vi hittar ett vaccin som gör att mårdhundar inte kan fortplanta sig, och som vi kan lägga i beten utan att det påverkar några inhemska arter, ja då skulle vi ha en snabb ickevåldslösning på detta. Men det här har det pratats om i 30 år. Vi har förlorat en massa biodiversitet för att myndigheter går och väntar på en bättre och billigare lösning.

En metod som diskuteras är gendrev, att släppa in djur med en modifierad gen. Det kan fungera så att all avkomma blir hannar och inom några generationer dör populationen ut. P-A Åhlén tittar själv på mer handfasta metoder, som en norsk specialstyrka som jagar mink med hundar och lövblåsningsapparater. Hunden hittar minkens gömställe och jägaren skrämmer ut dem för att kunna skjuta dem.

− Bevarandebiologi är inte alltid så vacker, konstaterar P-A Åhlén.