Marodörer under ytan

Alla som har försökt bekämpa lupiner vet att det är svårt, men om lupiner växte i vatten så att fröna kunde glida hundratals mil med strömmarna hade det varit nästintill hopplöst. För att stoppa invasiva arter i vattnet måste man i princip eliminera dem direkt innan spridningen har fått fart, enligt Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium.

I Sverige finns omkring 100 främmande arter i hav, sjöar och vattendrag. Av dem räknas nästan hälften som invasiva, det vill säga risken är stor att de skadar mångfalden av arter och ekosystem. Dessutom finns omkring 80 dörrknackararter, främmande arter som riskerar att etablera sig. Många av dem får vind i seglen av klimatförändringen. Invasiva arter spelar redan nu en nyckelroll i 60 procent av alla artutdöenden, enligt FN:s forskarpanel för biologisk mångfald, IPBES.

Den amerikanska kammaneten – en självlysande katastrof

När amerikansk kammanet dök upp på den svenska västkusten 2006 uppstod viss panik, eftersom arten fått fisket att kollapsa i Svarta havet när den dök upp där. Amerikanska kammaneter är ökända för att föröka sig snabbt och sätta i sig mängder av djurplankton, fiskägg och larver.

Även i Sverige har de gjort glupsk entré, spritt sig till Blekinge och fyller vattnet med sina genomskinliga kroppar. Det enda som syns är regnbågsskimrande streck med små hår på, som lyser om natten. Arten har förmodligen skuld i att öronmaneterna minskar.

Signalkräftan var en falsk frälsare

Ett parti dåliga kräftor från Finland dumpades i Mälaren 1907. Där gjorde den mikroskopiska algsvampen kräftpest entré i Sverige.
Flodkräftan började minska och på 1960-talet importerades signalkräftan, som var mer tålig mot kräftpest. Men snart visade det sig att signalkräftan förde med sig en värre variant av samma pest.

Läs mer: Kampen för flodkräftans överlevnad
Flodkräftan har sedan dess minskat med 98 procent och är borta från stora delar av södra och mellersta Sverige. I norr finns fortfarande många osmittade vatten, och det är strängt förbjudet att plantera in signalkräfta.

Signalkräfta och flodkräfta är lika, men en skillnad är den vita fläcken i signalkräftans tumveck. Exakt vilken funktion fläcken har vet ingen säkert.

If you can’t beat it – eat it

Svartmunnad smörbult är ett förvirrande namn på en fisk som bara är svart ibland, i lekdräkt, och då är det inte bara munnen som är svart. Namnet är i alla fall känt och fruktat eftersom denna art har blivit vanlig längs svenska kusten, upp till Gävle.

Ursprungligen kommer svartmunnad smörbult från Svarta och Kaspiska havet, där den är en uppskattad matfisk, så svenska Havs- och vattenmyndigheten uppmanar till att äta den. Det är dock ingen lätt motståndare att knäcka. Svartmunnade smörbultar förökar sig snabbt, skrämmer bort större fiskar och äter de mindre.

Vandrarmusslan – en fastvuxen globetrotter

Vandrarmussla är ett annat lurigt namn, eftersom de vuxna musslorna sitter blickstilla, fastvuxna i något hårt. Musslans larver är däremot på flytande vandring, och det är de som har tagit arten runt i världen från ursprunget kring Svarta och Kaspiska havet.

De vassa musslorna finns i Mälaren och Hjälmaren och i en del mindre insjöar i Uppland. Arten räknas som en av de 100 mest invasiva i världen, men i Sverige har den inte slagit sig fram lika effektivt som på många andra håll. Det kanske ett framtida varmare klimat kan ändra på.

Taggigt av trängsel

Stillahavsostron eller japanska jätteostron växer snabbt och är det ostron som odlas mest i världen. Arten trivs bäst ner till en och en halv meters djup och brer ut sig på de eftertraktade hårda sittplatserna som också är blåmusslans livsrum. Konkurrensen med vårt inhemska europeiska ostron är mindre eftersom de trivs på större djup.

Den som rör sig vid Bohuskusten kan inte missa de buckliga stillahavsostronen. Formen varierar beroende på var ostronet har växt. De som sitter trångt får avlångt och taggigt skal, medan de som har gott om plats blir mer platta och släta.