Purpurvitmossa, fransvitmossa och spärrvitmossa.
Mossornas mästare
När mycket i naturen bleknar sväller de och lyser upp. Senhösten är en bra tid att bekanta sig med vitmossorna, som inte liknar några andra mossor och som formar sina egna sura imperier.
Vitmossor är ett förvirrande namn på en grupp mossor som är färgglada som en hel godispåse. Namnet kommer av att de blir vitaktiga som torkade och det är i torkad form som vitmossornas superkrafter visar sig tydligast.
Hemligheten ligger i hyalincellerna, ett slags ”påsceller” som inga andra växter har.
I dem kan vitmossorna förvara enorma mängder vatten – hela 25 gånger sin egen vikt, vilket är mer än både bomullstussar och wettextrasor.
Vitmossor är antiseptiska
Dessutom är vitmossorna svagt antiseptiska. De användes förr till att lägga på sår, göra blöjor eller bädda in spädbarn i. Här gäller det att inte blanda ihop vitmossor med renlavar, som passar bra i adventsljusstakar men absolut inte på sår eller babyrumpor.
Man kan fråga sig vad poängen med denna enorma vattenlagringsförmåga är för vitmossorna själva, med tanke på att de mest växer på myrar och i sumpskogar där vatten sällan är någon bristvara. En förklaring är att vattnet skyddar mot myrmarkernas skoningslösa sol.
Färgstarka långt in i senhösten
Som ytterligare försvar mot UV-strålningen utvecklar vitmossor mer och mer pigment under sommaren, ungefär som när vi blir solbrända. Fortfarande i november är de i sin mest färgstarka skrud, till skillnad från mycket annat.
Det brukar inte ta lång tid att hitta vitmossor på myrar eftersom myrarna till stor del består av just vitmossor. De utgörs i sin tur av en massa smala skott som växer uppåt. Om ett skott stannade upp skulle det snabbt bli övervuxet av de andra skotten runtom.
Läs också: Möte med mossan
Inte många arter överlever i vitmossornas närhet
När nederdelarna av skottet begravs och inte längre får nog med ljus dör de och pressas ihop till torv som inte bryts ner på grund av syrebrist i myrens inre. I stället bildar torven tjocka lager som växer uppåt med omkring en meter per tusen år. Detta gör myrarna till ett av naturens mest effektiva kollager.
Vitmossorna bygger sin egen miljö och försurar omgivningen så att den passar dem själva bättre och bättre. Väldigt få andra arter klarar att leva i vitmossornas sura, vattenmättade och näringsfattiga rike.
Bollvitmossan är en signalart
Det är ganska lätt att avgöra om man har en vitmossa framför sig genom att lyfta upp ett enskilt skott. Typiskt är att toppen på varje skott har ett tydligt ”huvud”, där de yngsta grenarna sitter tätt ihop. Allra tydligast blir detta på bollvitmossan, där huvudet blir som ett stort klot på det tunna skottet. Arten är ganska lätt att känna igen och därför är den en av Skogsstyrelsens signalarter, som signalerar skyddsvärd sumpskog där den växer i den nordöstra delen av Sverige.
Opålitliga färger hos purpurvitmossan
Purpurvitmossa är en av få vitmossor som kan växa i kalkrika våtmarker. Den är ofta mörkt violettröd, men på skuggiga platser kan purpurvitmossan ibland vara intetsägande grön. Eftersom vitmossornas färger varierar kan man behöva titta på bladens och skottens form för att skilja Sveriges omkring 45 arter åt. Inte helt sällan krävs lupp eller rentav mikroskop för att bli säker.
Glänsande förökning
Ett av fransvitmossans kännetecken är att den ofta har sporkapslar som sitter som små glänsande rödbruna knoppar i de gröna skotten. Alla vitmossor förökar sig med sporkapslar men fransvitmossan brukar ha rikligt av dem, vilket gör att den är effektiv på att sprida sig till nya miljöer.
Flytvitmossa – klimatsmart och askkoppsluktande
Flytvitmossa växer ofta helt flytande i mossgölar. När den ligger i vattenytan eller precis under ser grenarna smala och pensellika ut och påminner nästan om alger. Att ta upp och lukta på den är intressant men inte helt njutbart – lukten påminner om en gammal askkopp.
Forskningsförsök med flytvitmossa har visat att den är effektiv när det gäller att stoppa metanutsläpp från våtmarker, tack vare dess symbios med metanätande bakterier som lever inuti döda hyalinceller, alltså ”vattenpåsarna”. Flytvitmossan kan reducera metanutsläppen med över 90 procent.
Spretig övergödningskung
Spärrvitmossan är lätt att känna igen på sina utspärrade grenbladsspetsar. Den trivs i sumpskogar och längs stränder, och är bra på att hantera övergödning, vilket gör att den expanderar i områden med stort nedfall av kväve och fosfor. Expansionen kan leda till snabba förändringar i vegetationen eftersom spärrvitmossan, liksom andra vitmossor, effektivt försurar sin växtplats.
Tack till Tomas Hallingbäck på Artdatabankens expertkommitté för mossor.
