Skogsaktivister räddar ekosystemen

I år är det 30 år sedan 300 aktivister ställdes inför rätta efter protesterna mot ett motorvägsbygge i Bohuslän. Där föddes begreppet trädkramare i Sverige och här befinner det sig i dag, i en stenig tallskog i norra Dalarna. Mellan tallstammarna står ett militärtält som ser lite tillplattat ut efter en tung vinter.

− Senast jag var här tog det en halvtimme att ta sig de här hundra meterna från vägen till tältet, vi fick simma fram med armar och ben genom snön, berättar Margareta Wikström som är ordförande i Rättviks Naturskyddsförening.

Men de har hållit bevakningen uppe under hela långa vintern, sedan Sveaskog anmälde att bolaget tänkte avverka skogen här norr om Brännvinsberget. Fältbiologerna och Greenpeace reste lägret i december och sedan har föreningen Skydda skogen och Naturskyddsföreningen i Rättvik hjälpts åt att hålla koll. Om maskinerna närmar sig kan de snabbt kalla in trädkramare från hela landet.

Ganska taniga tallar står glest i ett hav av lavklädda stenar. Det är inte sinnebilden av gammelskogens trollsnirkliga jätteträd.

− De här skogarna är påverkade av människan och man behöver lite ekologisk kunskap för att se hur värdefulla de är, säger Helena Björnström som är svampspecialist och var en av dem som inventerade området.

Hon visar en gammal stubbe med spår av fem bränder. Kolet glänser som om den hade brunnit igår, trots att det antagligen kommer från den senaste storbranden 1888. Pekfingret blir alldeles svart av kol.

− Det är som att ta på skogshistorien.

På just den här sortens gamla brand­stubbar trivs mörk kolflarnlav, berättar Helena och pekar ut de bruna lavarna som liknar kinapuffar i luppen. De är rester av den gamla tallurskogen där skogsbränderna formade landskapet.

Mörk kolflarnlav är en av 29 rödlistade  arter som har hittats i det här beståndet, norr om Brännvinsberget. Skogen på själva Brännvinsberget avverkades förra vintern. Där var artlistan ungefär lika lång och Sveaskog hade ett pågående samråd med Naturskyddsföreningen, vilket enligt företagets certifiering ska betyda att de inte avverkar utan att slutföra samrådet.

− Vi vet vad som hände när vi släppte uppmärksamheten på Brännvinsberget, så det gör vi inte igen, säger Helena.

Ore skogsrike

Många gammelskogar har redan fallit, en efter en, så den här gången ville Naturskyddsföreningen i Rättvik lyfta diskussionen till att handla om hela landskapet. De myntade begreppet Ore skogsrike om de böljande tallklädda dalabergen norr om Rättvik, i de glesbebodda gränstrakterna mot Hälsingland.

− Vi kämpar inte bara för just det här området. Det representerar många andra liknande områden, så om det här faller så är många andra skogar hotade. Framför allt skogar i Mellansverige, där bara ett par procent av den produktiva skogsmarken är långsiktigt skyddad, säger Helena.

Nedanför den steniga sluttningen ligger en liten vät, spegelblank som om den vore en portal in i en annan, upp och nervänd, skog. I strandkanten står en grov asp, gråluddig av signalarten korallblylav. Från hålet högre upp på stammen stirrar en pärluggla länge på oss med klotrunda ögon, antagligen ovan vid en tiohövdad publik.

Här och där hänger plastband med texten ”naturvård”. Sveaskog har nog tänkt spara träden närmast vattnet, men vad blir kvar när de hamnar på ett solbelyst kalhygge, frågar sig Margareta Wikström.

Ordet trädkramare kommer från treehuggers som myntades på 1970-talet då den indiska Chipkorörelsen kämpade för träden som skyddade deras dal från översvämningar.

Margareta Wikströms trädkramande började 1971, med almstriden i Kungsträdgården. Striden mot tunnelbaneuppgången utspelade sig långt härifrån, men många som var med fick upp ögonen för miljöfrågor, som var något helt nytt då, berättar hon. Begreppet trädkramare var inte ens fött. Det myntades på en löpsedel efter vägprotesterna på Västkusten 1987. Många av aktivisterna där ogillade ordet till en början eftersom det lade fokus på träden längs vägen, fast de vände sig emot en ohållbar samhällsutveckling, med ett nät av motorvägar över hela Europa.

Även aktivisterna här norr om Brännvinsberget är tveksamma till att kalla sig själva trädkramare.

− Det förminskar kampen till att handla om enskilda träd, när det handlar om våra stora ödesfrågor som klimat och biologisk mångfald. Jag skulle nog hellre bli kallad ekosystemkramare, säger Helena.

Margareta lägger till att det mesta av trädkramandet inte är bokstavligt kramande utan bildligt.

− Den effektivaste metoden är ofta inte att krama träd, utan att prata med Skogsstyrelsen, inventera, skriva insändare… men ibland är det enda som återstår att sätta sig i vägen.

Förr var det bara gamla gubbar på skogsnätverksmötena, men nu är det många unga, berättar Margareta. När Helena lade ut en inventeringskurs på Facebook härom dagen blev den fullbokad på ett par dagar.

− Det hade inte hänt för tio år sedan, det är en nytändning på gång, säger Bengt Oldhammer som har jobbat med skogsräddande i Dalarna sedan 1970-talet.

Kanske fick rörelsen ny energi efter segern om Ojnareskogen, tror han och Helena, i kombination med att sociala medier gör det lättare att organisera sig. Dessutom har konflikten hårdnat.

− Det är nu det gäller, om tio år är de sista oskyddade naturskogarna borta, konstaterar Bengt Oldhammer bistert.