De runda aspbladen är solfångare som hålls igång av det grönfärgade klorofyllet.
Så funkar en asp
En av våra första trädinvandrare efter istiden var aspen. Den har, som alla träd, en smart energikonstruktion och ett rikt inre liv.
En asp växer fort, särskilt i sin ungdom. På utsidan ser ett träds konstruktion enkel ut: rötter, stam, grenar och kvistar och blad. Veden består av cellulosa och lignin, en sorts limämne. Men inne i trädet pågår också en sällsam kommunikation i det tysta mellan delarna ovan och under jord.
Näring från mark, luft och sol
Utan att behöva jaga runt, använder en asp alla naturens tillgångar. Under jord arbetar de yttre tunna rottrådarna med att ta upp vatten, mineraler och näringsämnen från marken. För att det ska fungera måste rötterna få socker från bladen som jobbar uppe i solen.
Från rot till kvist är barken ett skydd mot kyla och uttorkande värme, svampar och sjukdomar. På barkens insida finns ett skikt med fina kanaler. Där sker transporten av vattenlöst socker från bladen ner till rötterna. I stammens inre stiger samtidigt vatten, näring och mineraler uppåt.
Vattnet dras uppåt av laddning
Att vattnet kan röra sig ända upp till kronan beror på att varje molekyl både har en positivt och en negativt laddad del. Andra molekyler i trädet vattentransporterande ”rörväggar” har också laddningar. De drar till sig och stöter bort vattenmolekylerna som på så sätt rör sig snirklande upp genom stammen.
Att vattnet kan stiga uppåt beror också på att vatten från träden avdunstar genom bladen när solen värmer. Trädets ”törst” blir ett sug så att vatten stiger, som saft i ett sugrör.
Aspen trivs och växer snabbt där det finns rörligt vatten i marken. Den är också ett träd som vägrar ge sig om det huggs ner. Nya skott skjuter upp direkt från rötterna och bildar en massa småaspar.
Bladen styrs av ljuset
De runda aspbladen är solfångare som hålls igång av det grönfärgade klorofyllet. Bladen fångar in luftens koldioxid och lagar till ”maten”, serverar socker till trädet och syre till luften. Syret behöver både vi och djuren.
Att bladen faller av på hösten är ett skydd mot uttorkning. När allt vatten är fruset vilar trädet. Och det är inte i första hand värmen som får bladet att slå ut på våren, utan ljuset. En tillfällig varm dag skulle kunna vara förödande om den följdes av frostnätter. Aspblad slår ut sent. Men tack vare att aspen har lite klorofyll i barken kan trädet dra nytta av en del av solenergin även utan blad.
Hundratals arter trivs hos aspen
De lättrörliga, långa bladskaften ser till att bladen kan vrida och vinkla sig för att komma åt så mycket ljus som möjligt utan att skugga varandra. Naturen är ett enda mystiskt samarbetsprojekt. Medan aspen lever sitt liv, och långt in i döden passar den i förbigående på att med mat och husrum sponsra ungefär 100 olika fjärilar, 345 skalbaggar, 50 mossor och 35 lavar. 50 svampar lever direkt på asp, flera hundra samspelar med den. Då har jag ändå inte nämnt bäver, ugglor, älgar, harar och rådjur, som alla vill bo i eller äta av aspen. För att inte tala om hackspettar.
Projekt Vitryggig hackspett
Naturskyddsföreningen arbetar för att rädda kvar den vitryggiga hackspetten i Sverige. Det finns bara ett tiotal vitryggar kvar. De behöver gammal lövskog med döda träd. En död asp är en insektsbar med gott om smaskiga larver åt hackspettar. Man har till och med testat att spränga sönder gamla aspar för att få döda högstubbar i olika höjd som vitryggen gillar.
Lär dig mer om aspen
Läs mer om aspens värld i boken Asp – darrar min asp, myllrar min värld av Bengt Ehnström och Martin Holmer, (utgiven av Naturskyddsföreningen, CBM och WWF i samarbete).
