Skrikan gör livet större

Jag hade gjort ett par halvhjärtade försök med lavskrikan förut, men nu skulle jag bli guidad av några som kunde sin sak och sa att det var till Fjällbonäs vi borde fara för att möta den sägenomspunna kråkfågeln, skogsarbetarnas trognaste vän, guoxiken här kallad.

Hösten var halvvägs hunnen, asparna flammade i cinnober och när vi skulle åka satt 40 sidensvansar med sina silverpinglor i en gulgles björk och önskade oss lycka på färden. Vi fortsatte över Byskeälven och gick in bland tallarna till en servering med solrosfrön, talgbollar, ost och korv på menyn. Skogsmesarna yrde runt som speedade av allt de stoppat i sig.

Vi hann dricka kaffe både en och två gånger utan att något särskilt hände, vi pratade om manlavens långa skägg och om en av talltitorna som såg ovanligt rödbrun ut och antagligen var resultatet av en lappmesromans, men så kom tre skrikor svävande mot oss och landade några meter bort. Ljudlöst liksom, från ingenstans.

De är lite större än jag trott, storhuvade och med fluff i den blekbruna fjäderdräkten. Lillvingen och stjärten brinner i orange. Ivrigt plockar de åt sig av maten, landar ibland i någons utsträckta hand och tar en bit där innan de försvinner upp i en tall, klänger runt som jättemesar bland grenarna men kommer snart svävande mot marken igen, med den eldfärgade stjärten utspärrad som en solfjäder.

Står där och sträcker på sig, lägger huvudet på sned på kajornas vis. Är korven slut? Vad finns det då?

Lätena är märkliga. Ett mjukt, halvkvävt tjatter, ibland gnyenden som från en hund på håll. Då och då ett jamande som liknar ormvråkens, vem som nu härmar vem.

Olycksbådande har den kallats ända sedan Linné, och enligt folkloristen Carl Herman Tillhagen har lavskrikan ”ett stadgat rykte som otursfågel”. Det är svårt att tänka sig när man ser den så här och märker hur människorna har tagit den till sitt hjärta, men går man till litteraturen är vittnesmålen många.

”Möter du en lavskrika kan du vara säker på att du bryter benen av dig”, hette det i Dalarna. På andra ställen målades den ut som skogsråets budbärare och djävulens fågel och många jägare har fått lära sig att jaktlyckan går förlorad om lavskrikan visar sig.

Och så var det min tur. Jag hann inte mer än sträcka ut min hand förrän fågeln landade på fingrarna och började plocka åt sig av talgbollsbitarna. Efter några sekunder stannade den plötsligt upp och bara såg på mig. Den tittade på mig och jag på den, jag såg rakt in i de blankbrunsvarta ögonen och den vek inte undan.

Blick i blick: en gåta som inte har något svar.

Vi möts nog aldrig igen, men stunden när våra ögon fastnade i varandra kommer att leva länge i mig. Det var som om världen gungade till en kort sekund, som om livet stannade upp och blev större, som när man var barn.