Sorkfeber: Naturens hämnd?

Luften doftar kyla och fingrarna stelnar direkt om de kommer utanför vantarna. Den västerbottniska granskogen är nedfrusen till tolv minusgrader men snart väntas töväder igen. Vintern har blivit mer opålitlig, det har de flesta märkt. Och de små som bor under snön märker det inpå bara skinnet.

Smågnagarforskaren Frauke Ecke pekar med foten mellan träden, där gulnade strån sticker upp ur en bucklig ismatta.

− Så här ska det inte vara på vintern, då måste sorkarna röra sig ovanpå snön och blir lätta byten för rovdjur.

Hon har jobbat med nationell miljö­övervakning av smågnagare sedan 1997 och har sett vintrarna förändras. När snön tinar och fryser om och om igen bildas en hård iskaka närmast marken, förklarar Frauke Ecke.

Isen stänger sorkarna ute från den skyddade världen under snön, där de brukar tillbringa stora delar av vintern. I gångar närmast marken kan sorkarna lugnt beta rötter och blad medan snöstormarna rasar ovanför. Vart ska de ta vägen nu?

Kanske till Finska klubbens bastu, några grånade trähus i utkanten av Umeå som har råkat bli centrum för smågnagar­forskningen här. Då och då kommer ångande människor springande mot en vak i sjön som skymtar mellan träden. De verkar inte förvånade över att tre forskare kliver omkring i skogs­brynet. Saana Sipari och Sonya Juthberg är här flera gånger i veckan för att följa sorkarnas rörelser mellan husen och skogen. De försöker förstå vad som får sorkarna att söka sig inomhus, eftersom det är då människor drabbas av sork­feber. Vanligast är att sommarstugeägare städar ut ett hus som stått tomt över vintern och andas in damm som ­sorkarna har kissat eller bajsat på. Sorkfeber är väldigt sällan dödlig men kan ge kraftiga influensaliknande symtom och drabbar vissa år över 1 500 personer i norra Sverige. Hur många som blir sjuka varierar mycket beroende på om det är sorkår. Umeåforskarna har också sett att ju mer det regnar under vintern desto fler människor får sorkfeber.

Svårt att klara regniga vintrar

Hur hänger regn och sorkfeber ihop? Saana Siparis gissning är att sorkarna får svårt att klara de regniga vintrarna när det blir is på marken, vilket får dem att söka skydd inomhus och därmed sprida sjukdomen. För att undersöka detta har hon grävt ner vita plastlådor på olika avstånd till de gråa trähusen, och kartlägger hur sorkarna rör sig mellan skog och bebyggelse i olika väder. Hon lyfter på locket till en av lådorna som är halvt nergrävd under snön. Den bit av lådan som sticker upp ovanför snön är täckt av frost på insidan, men i nedre halvan som skyddas av snön råder plusgrader. Precis som i resten av sorkarnas ­om­bonade värld under snön. På lådans botten står en gnagarfälla av samma modell som vanliga husägare brukar använda om de vill ha ut sorkar och möss utan att döda dem. Första fällan är tom och även den andra.

− Det var en kall natt i natt, så sorkarna höll sig nog ganska stilla, konstaterar Sonya Juthberg.

Men i tredje fällan hörs att någon rör sig. Denna någon är inte lätt att se, den är djupt inbäddad i tussar av träull. Saana Sipari trär en plastpåse runt luckan och blåser på fällan för att få den okända att komma ut, men den håller sig kvar medan solrosfrön rasar genom luckan. Till slut kastar sig något rödbrunglänsande ut, en liten och skälvande skogssork.

Klättrar högt i granarna

Med vana fingrar vänder hon på sorken, blåser den på magen och konstaterar att det är en ung hanne. Hon stoppar den i en liten påse som hon hänger i en våg. 13,5 gram. Man skulle kunna skicka nästan fyra sådana här sorkar med ett vanligt frimärke, om man bara ser till vikten.

Sedan tar Saana Sipari en plaststicka och sticker försiktigt in den mellan sorkens läppar för att ta ett virusprov. Sorken försöker skjuta undan stickan med tassar som liknar tunna små fingrar. Det känns orimligt att de här pyttesmå tassarna ska vara ute och springa på den isiga marken.

Fotografen Erik måste vara blixtsnabb för att hinna dokumentera läkar­undersökningen i miniformat. Lätt stressad kallar han den lilla varelsen för mus flera gånger, men forskarna rättar honom bestämt varje gång.

− Om vi hade haft en mus här skulle du inte kunna ta miste, de har mycket längre svans än sorkar, säger Sonya Juthberg.

Fast på norska heter skogssorken klättermus, berättar Frauke Ecke.

− Det är ett jättebra namn, den kan klättra högt upp i granarna för att ­komma åt kottfrön, säger hon.

Snön krasar så högt att vi knappt hör varandra när vi fortsätter vidare ­mellan fällorna. Skaren är precis på gränsen att hålla för människofötter, men den som väger 13,5 gram har väl ingen chans att ta sig ner till det vita skyddsrummet därnere? Jo, de hittar sina vägar ner, vid stubbar och stenar, förklarar Frauke Ecke. Däremot blir skyddsrummet omöjligt att överleva i när marken är istäckt. Visserligen lägger sorkar upp förråd inför vintern men de måste också hela tiden komma åt att beta gräs och blad för att klara sig. Och många andras överlevnad hänger på sorkarna eftersom de är basmat för större djur som ugglor, rävar och vesslor.

Vi har snart gått genom hela undersökningsområdet som är omkring 50 gånger 40 meter. En stor värld för sorkar om vintern, enligt Saana Sipari.

− På sommaren kan de flytta sig ­ganska mycket men på vintern måste de spara på krafterna och rör sig väldigt lite. Vi har till exempel bastupopulationen här som rör sig från framsidan av bastun till baksidan av bastun.

Sedan tidigare vet smågnagar­forskarna att när sorkarnas livs­miljöer förstörs, till exempel när skogen kal­avverkas, så ökar risken för att människor får sork­feber. Det är nästan som om naturen hade en inneboende ­vilja att hämnas, men det handlar om komplexa samband som rubbas. När skogen avverkas minskar flera av skogssorkens konkurrenter, exempelvis gråsidingen, som lever nästan enbart på blåbärsris under vintern. Skogssorken är mer allätare och klarar sig bättre när de andra minskar. Och fler skogssorkar ökar risken för sorkfeber eftersom sjukdomen sprids enbart av just skogssorkar.

Om sorkfebern är en del av naturens hämnd mot klimatförändring och skogsavverkningar så är den inte övertydlig. Sorkfebern har inte ökat bland människor sedan 1980-talet, men det kan bero på att många blev smittade då och fortfarande är immuna, enligt Frauke Ecke. Ur hennes perspektiv är sorkfebern hur som helst högintressant att studera eftersom den är ganska vanlig jämfört med många andra djurspridda sjuk­domar. Som riskerar att bli allt vanligare, ju mer människan inkräktar på de vilda djurens utrymme.