Svamparnas hemliga liv

Septemberskogen på Billingen utanför Skövde luktar kylig vitmossa. Men svampforskaren Anders Dahlberg tvekar inte, han lägger sig raklång under träden för att ikläda sig rollen som granens rothår. Försöker att få sina två meters längd att se ut som 0,2 millimeter.

− Ett rothår är bara en enda cell, så jag kan inte bli längre. Jag kommer bara åt näring och vatten precis framför mig. Hur gör jag för att komma åt allt som finns där borta? säger han och pekar på en tuva längre bort.

Här har granroten två alternativ, förklarar Anders Dahlberg, fortfarande liggande i kallfuktig mossa. Antingen måste den bygga ut hela rotsystemet, vilket kostar massor av energi. Eller så kan roten ingå avtal med det stora svampnätverket, som redan har färdiga underjordiska motorvägar ända bort till tuvan. För att koppla upp sig på ”Wood wide web” betalar trädet vägtullar i form av stärkelse, och får i utbyte ett tusenfaldigat rotsystem, där svamptrådarna leverererar vatten och mineraler. Samarbetet ger träden ungefär tusen gånger större yta mot jorden.

Träden är helt beroende av nätverket

Träden är helt beroende av svamparnas nätverk, det är ingen nyhet. Men hur ser det där underjordiska samarbetet egentligen ut? Anders Dahlberg gräver  med händerna och får upp en tunn bit av en granrot med vitt ludd omkring.

− Roten har som en lovikkavante på sig, och vanten är själva mykorrhizan, stickad av tunna svamptrådar som växer runt och in i roten.

Marken under oss är full av sådana minivantar, för det finns ungefär lika många rotspetsar under ytan som det finns barr på träden. Den uppgrävda roten tillhör en vanlig medelålders gran, som går att omfamna med ena armen. Denna gran samarbetar nog med 50 svamparter, men de flesta av dem ser vi aldrig, förklarar Dahlberg. De lever under ytan som mycel och skickar aldrig upp några fruktkroppar, alltså det som vi till vardags kallar svampar.

Han vänder mosstäcket upp och ner ovanpå ett stenblock och pekar på gula myceltrådar, som supersegt tuggummi utdraget i smala trådar och klumpar.

− Det här är gultrådskinn, den är både vanligare och viktigare än kantarell!

Viktigare? Undrar fotografen som försöker få en karismatisk bild på tuggummitrådarna.

− Ja, gultrådskinn har större betydelse för att förse träden med vatten. Det här är grovarbetarna, som bygger det mesta av infrastrukturen. Medan de där är avdelningscheferna, säger han och pekar på ett par högresta vita flugsvampar.

Vit flugsvamp har också underjordiska rottrådar som hjälper till med trädens försörjning. I mänskliga ögon hör den ändå till ”den onda sidan” − att äta en av dem skulle betyda döden för oss. Men uppenbarligen inte för de sniglar som smaskat hål på hatten. I deras kallblodiga magar bryts inte toxinerna ner som i våra, utan passerar bara vidare, förklarar Anders Dahlberg. Vad är egentligen poängen med att vara så supergiftig för människor?

Svaret är att svamparna inte bryr sig så mycket om oss. Deras giftblandningar är förmodligen snarare till för att avskräcka alla de smådjur som betar svampmycel nere i jorden, där mer än 99 procent av svampen finns och växer året runt.

En mil svamptrådar i en matsked

Människorna som strövar runt uppe på ytan med svampkorgar är en marginell företeelse jämfört med massan av svamp och svampätare under ytan. En enda matsked mull kan rymma en mil svamptrådar. Skogens lagring av koldioxid sker framför allt under jord, och ny forskning visar att en stor del av det som lagras långsiktigt är rester av svampmycel som inte brutits ner.

− Här under oss i markens humuslager ligger närmare 30 ton kol per hektar och ungefär hälften av det är svamp.

Om träden avverkas dör alla de svampar som samarbetar med trädrötter, de svälter helt enkelt ihjäl när inga träd försörjer dem med mat. När nya träd växer upp kan svamparna börja växa in från hyggets kanter och från dem som överlevt kring kvarlämnade träd. Men det blir inte precis samma arter som kommer tillbaka, utan dem som är snabbast på att återkolonisera och trivs på störda marker. Det här kan få stora konsekvenser för markens förmåga att lagra kol eftersom olika svamparter fungerar väldigt olika när det gäller kollagring.

För att illustrera detta lyfter Anders Dahlberg upp en ung spindelskivling med karakteristisk ”spindelväv” mellan hatten och foten. Den är en av 500 spindelskivlingar som de flesta svampplockare helt ignorerar. De flesta av oss har ett gäng svampar vi känner igen och sedan har vi en anonym massa.

− Många i den här anonyma massan är spindelskivlingar. De är väldigt vanliga, och bra att titta närmare på om man vill förstå helheten i skogen.

Mästare på snabb nedbrytning

Vissa spindelskivlingar verkar vara mästare på snabb nedbrytning och ser till att snabbt skjutsa ut kolet i systemet igen, förklarar han. Då kommer koldioxiden snabbt tillbaka ut i luften i stället för att lagras. Samtidigt levererar de näring till träden, som då kan ta upp mer koldioxid. Förutom att svampar är olika effektiva som nedbrytare är de också olika bra på att lagra kol långsiktigt. En del svampar har mörka myceltrådar som är svårnedbrytbara, och alltså håller kvar kolet länge i marken. Exakt vilka konsekvenserna blir när sammansättningen av svampar rubbas är svårt att säga, men mycket forskning pågår på det här området.

Anders Dahlberg har gjort DNA-analyser av jordprover från 1 500 skogar i hela landet, och i ett vanligt provrör med skogsjord fanns omkring 100 arter. De flesta syns inte, men finns där som hyfer eller sporer, beredda att sätta fart om läget blir gynnsamt.

Som så ofta går vägen tillbaka från utflyktsskogen genom en produktionsskog. Vi snubblar fram över småträd som nyss har fällts, som en förberedelse för slutavverkning. Växter har ofta en bank av vilande frön i jorden som vaknar till när jorden blir blottad, men få av mykorrhizasvamparna jobbar på det sättet. De kommer att återerövra marken med hjälp av sporer från skogen runtomkring, men få svampsporer sprider sig längre än 100 meter så det tar sin tid. Omkring 80 år efter en avverkning har de vanliga svamparna återhämtat sig, men inte de ovanliga.

− Och det är vanligt att vara ovanlig. I svensk skogsmark finns minst 2000 svamparter.

Förändringar i vilka svampar som dominerar kan inte bara få stora konsekvenser för hur mycket koldioxid som skogen kan binda. Det påverkar också hur snabbt träden växer, hur mycket grundvatten som bildas och hur blåbären växer. Även blåbärens rötter är nämligen omgivna av svampmykorrhizzans lovvikka­vantar. Svamparna har ett finger med i det mesta, bakom kulisserna.